10 i topp: Filmer 2014

2014Då var det äntligen dags att sammanfatta 2014 filmmässigt för min del. Anledningen till att jag som vanligt är sent ute att jag inte känt att jag hade sett de filmer jag ville se. Potentiellt bra filmer. Jag ville inte ha en osedd film som jag trodde på eller som jag alternativt hade hört mycket gott om. Jag kryssade inte riktigt alla filmer ska-se-listan men nu känner jag mig ändå rätt nöjd. Om ni undrar vilka filmer som jag betraktar som filmer från 2014 så kan ni fortsätta undra eller läsa min regelbok. Då kör vi och vi börjar som sig bör med plats tio.

 

10. Chef
Chef
En skönare bioupplevelse var det länge sen jag hade. Jag mådde bra innan filmen men jag mådde bättre efter den – och ännu bättre efter att jag tillsammans med Henke, Jonas och Fiffi dräpt en härlig pastalunch på Vespa nere i Malmö efter visningen.

9. Ida
Ida
82 minuters konstutställning i form av perfekta svartvita bilder bjuder förra årets polska Oscarsvinnare för bästa utländska film på.

8. Birdman
Birdman

En härligt intensiv film som är en skådespelarnas film. Visst kan det bli lite övertydlig ibland när det gäller regissörens ”avsky” för superhjältefilmer och recensenter men det är ändå en skön åktur i form av en enda lång tagning utan (synbara) klipp. Så mycket bättre än Den ryska arken.

7. ’71
'71
Oj, oj, oj, oj, årets svettigaste bioupplevelse? Jack O’Connell visar att han förtjänar sin titel (se nedan). I konkurrens med Chef så var detta den bästa filmen jag såg under Malmö Filmdagar i höstas.

6. Blue Ruin
Blue Ruin
En så smart film. Den har den perfekta blandningen av mörkt allvar och en dråplig humor. Manuset är välskrivet med en suverän känsla för små detaljer. Förra årets sexa var Blå är den varmaste färgen. Just sayin’.

5. Calvary
Calvary

Tänk om man hade kunnat se den här filmen på bio?! Vilken upplevelse det hade varit. En härlig brumbjörn i form av Brendan Gleeson och så det irländska landskapet. Och då har jag inte ens nämnt själva historien.

4. Nightcrawler
Nightcrawler

Den bästa filmen som jag såg på förra årets Stockholm Filmfestival. Well, den var i alla fall det fram tills att jag såg den film som kom på plats nummer två på listan. Jake Gyllenhall har aldrig varit bättre eller mer obehaglig. Vad tänkte Oscarsjuryn på?!

3. The Grand Budapest Hotel
Grand Budapest

Årets bästa bioupplevelse i hård konkurrens med Chef. Jag och Wes Anderson har tidigare inte funkat alls. Eller, ja, ibland har jag väl tyckt att hans filmer varit helt ok. Men inget mer än så. Nu bara föll jag pladask för hans filmvärld. Sug på den Filmitch!

2. Whiplash
Whiplash

’71 var inte årets svettigaste bioupplevelse. Det var nämligen den sista magnifika kvarten av Whiplash. Jag satt på kanten av mitt säte, på helspänn, som en person i trance. På vägen hem i tunnelbanan Spotify-lyssnade jag på Caravan på repeat.

1. Enemy
Enemy
Fasiken. Vi har alltså ettan på listan kvar. Det blir Enemy. Jag har inte skrivit om Enemy än. Jag känner att jag vill se om den en gång till innan jag samlar mina tankar om den. Jag fick hur som helst rysningar av filmen. Om jag hade sett den på Stockholm Filmfestival 2013 så hade det varit en 2013-film. Jag återkommer med recension när jag sett om den.

 

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: Godzilla, X-Men: Days of Future Past, Snowpiercer, Dawn of the Planet of the Apes, The Salvation, Gone Girl, Turist, Locke, Cold in July, Starred Up, Captain America: The Winter Soldier och Interstellar.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, det var ju den där lilla pärlan med Eddie Marsan: Still Life. Och så Zvjagintsevs Leviatan förstås.

Årets

Besvikelse: The Raid 2 – Mådde mest dåligt när jag såg den.
Mest överskattade: The Lego Movie – Filmreferenser overload.
Största överraskning: Maleficent – Josh Larsen från Filmspotting kan faktiskt ha rätt nån gång.
Nykomling: Jack O’Connell från ’71 och Starred Up – En naturkraft.

Eftersom jag är aningen sent ute så finns det ju redan en del andra bloggare som redan publicerat sina listor. Här hittar ni några:

Den perfekta filmen-Niklas
Har du inte sett den?-Carl
Plox
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Chef (2014)

ChefOooooh ja! Detta visade sig vara ett lyckopiller. Mitt lyckopiller under Malmö Filmdagar. Jag hade egentligen inte hört något om Chef, bara att Jon Favreau regisserade och att det handlade om en kock. Jag hade även fått för mig att det skulle vara en dokumentär. Det är inte en dokumentär men det kanske finns en del självbiografiska inslag kopplade till regissören Favreau?

Chef handlar om kocken Carl Casper (ja, rollfiguren hette så!) som har jobbat tio år som chefskock på Dustin Hoffmans restaurang i Los Angeles. När Casper (spelad av Favreau själv) vill utveckla maten, experimentera, göra något nytt och eget, så vägrar Hoffmans rollfigur Riva. Maten har ju funkat i tio år och gästerna gillar den. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom. Dessutom ska en matkritiker (matbloggaren (!) Ramsey Michel spelad av Oliver Platt) besöka restaurangen. Inte läge att chansa nu tycker Riva. Casper viker ner sig men kan i slutändan inte sansa sig utan skämmer ut sig genom att skälla ut matbloggaren inför publik på restaurangen. Dessutom sprids en film av det hela på internätet likt ett virus.

Casper står nu utan jobb och har dessutom blivit en ofrivillig nätkändis. Vad göra? Kanske dra till Miami, fixa en food truck och spendera en hel sommar på de amerikanska vägarna tillsammans med latinovännen Martin (John Leguizamo) och en son som han sett alldeles för litet av? Japp. Så blir det.

Chef gav mig en varm må-bra-känsla som strömmade genom min kropp under visningen. Det är en äkta må-bra-film. Den må vara enkel, ha ett manus som inte lär vinna några Oscars samt slösa bort Scarlett Johansson… men fasiken så skön film det är.

Maten! Hur hungrig blev man inte?! Maten! Jag gillar själv att laga mat och experimentera litet med nya rätter. Jag kollar på matprogram på tv. Ja, jag har inte ledsnat än, trots en viss (underdrift) övermättnad. MasterChef Australia är favoriten. Därför var det extra kul att se två matfilmer under Malmö Filmdagar, förutom Chef även The Hundred-Foot Journey. I Chef får vi förutom maten från restaurangen i början även se gatumat som får det att vattnas rejält i munnen. Jag skulle ge min vänstra skinka för att få smaka på den där långtidsrökta oxbringan. Och då har vi inte ens nämnt de kubanska oooostmackorna…

Musiken tyckte jag var härlig och bidrog till den mysiga stämningen. Mot slutet får vi t.o.m. litet skön kalifornisk funk i form av West Coast Poplock med Ronnie Hudson.

Jon Favreau är som en stor barnslig nallebjörn, med ett temprament. Han är en slarver, när det gäller relationer, och han behöver skärpa sig. Kanske skulle detta kunna vara en trött figur som vi sett förut. Men jag kunde inte låta bli att charmas av manspojken.

Favreau verkar gilla mat (nähä!). Jag vet inte om han har ett förflutet som kock men han känns trovärdig och visade upp en bra teknik med kniven (även om det förmodligen är trickfilmat en aning). Han driver en del med sig själv också tror jag, bl a när det gäller kroppshyddan hans. Givetvis kan man också dra paralleller till Favreaus karriär inom filmindustrin. Precis som Casper vill han tillbaka till rötterna och inte låta sig styras av chefer högre upp i hierarkin.

En stor del av Chef handlar om hur det funkar nuförtiden med sociala medier. Det twittras en massa i filmen och Casper får lära sig av sin uppkopplade son hur det funkar. Aningen otrovärdigt att Casper är så grön att han inte ens vet vad Twitter är, men som så ofta så sväljer man svagheter i filmer om man gillar stämningen och känslan i övrigt. Vilket jag gör om ni inte fattat det! En sak som filmen ändå visar på ett bra sätt är att det faktiskt kan betyda något för någon vad du säger på Twitter om någon, kändis eller ej. Tänk på vad du skriver. Det är svårt att få till nyanser svart på vitt på 140 tecken.

Första delen av Chef är en dramakomedi om matlagning, sociala medier och om hur man ska våga satsa nytt och inte fastna i gamla hjulspår. Andra delen är en skön roadmovie som skildrar en härlig sommar där sonen och Casper kommer närmare varandra. Tredje delen är… ja, det finns knappt någon tredje del, haha. Det bara mysar på ända till det alldeles för enkla och lyckliga slutet!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallChef ser ni på bio ikväll då den har svensk biopremiär! Chef  är även sista filmen ut av de tretton filmer som jag såg under Malmö Filmdagar. Efter visningen av Chef så hann Henke och jag (plus några till, jag minns inte?) springa iväg till den närliggande italienaren Vespa för en härlig pastalunch. Det smakade gudomligt, speciellt efter att ha ”genomlidit” två timmars matporr med kurrande mage. Tack för restaurangtipset, Plox-Jonas!

Mer om mat och film hittar ni här i form av filmspanarnas tema: mat.

Här nedan hittar ni fler recensioner av Chef från mina filmspanarkompisar:

Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Flmr

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vespa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Rigatoni.

Malmö Filmdagar 2014 – Filmerna

Malmö FilmdagarJag kom hem från Malmö Filmdagar i torsdags kväll. Den här gången var det Sveriges Filmuthyrareförening som stod för arrangemanget. Det var i princip samma upplägg som förra året då SFI höll i spektaklet. Tre dagar fullspäckade med film och en del seminarier. Det är lika oslagbart som det låter. Den här gången hann jag med att se 13 filmer under de tre dagarna som filmdagarna pågick. Här kommer en snabb sammanfattning över dessa filmer. Se det som en liten förhandstitt över vad som dyker upp på biorepertoaren under hösten; vad ni ska hålla utkik efter och vad ni kan undvika. Jag kommer att posta recensioner av filmerna i samband med att de har premiär på bio.

En sak att notera är att jag den här gången såg två filmer som jag inte får säga vad jag tycker om eller knappt ens att jag har sett dem! Förra året var det F1-filmen Rush som blev belagd med ett sånt här embargo. Anledningen, misstänker jag, är att man inte vill få eventuellt negativt surr om filmerna innan den amerikanska premiären som i bägge fallen kommer ske under september.

Årets två snackisar, i mina öron, var hur dålig Medicinen var och hur bra Boyhood var.

****

Pojken med guldbyxorna (Regi: Ella Lemhagen, Premiär: 26 september)
För mig räckte tyvärr inte det nostalgiska skimret från tv-serien för att rädda filmen. Inledningen var för hetsig och jag fick aldrig en känsla för karaktärerna. Innan man visste ordet av så hade guldbyxorna dykt upp och sen blev det en ungdomsactionfilm. Lilla Jönssonligan för de lite äldre kanske.

’71 (Regi: Yann Demange, Premiär: 10 oktober)
Grymt spännande och nervig skildring av en ung brittisk soldats skräcknatt i Belfast när han hamnar på ”fel” sida stan, dvs på katolikernas sida, efter att ha blivit lämnad av sina kollegor. En av filmdagarnas absolut bästa filmer. Rekommenderas starkt!

Boyhood (Regi: Richard Linklater, Premiär: 26 september)
Årets positiva snackis och en självklar förhandsfavorit. För mig kändes det kanske dock mer som en otroligt imponerande bedrift än en otroligt bra film. Richard Linklater har filmat sin film en gång om året under 12 år och vi får följa en liten pojke växa upp. Tungt!

Medicinen (Regi: Colin Nutley, Premiär: 29 augusti)
Aj, aj, det här var inte bra. När var Colin Nutley spännande senast? För mig var det här den sämsta filmen jag såg och vad jag tyckte mer ingående kan ni läsa om här.

Muren (Regi: Hany Abu-Assad, Premiär: 24 oktober)
Regissören har tidigare gjort Paradise Now som var en av 2005 års bästa filmer. Muren (eller Omar som den heter internationellt) var inte riktigt lika bra men klart sevärd.

Chef (Regi: Jon Favreau, Premiär: 31 oktober)
En av dagarnas två matfilmer! Chef är ett helt underbart lyckopiller som kommer få det att vattnas i munnen på dig. Ibland ironisk, ibland varm rulle som blir en skön road trip-film där far och son bondar. Jag visste inte Jon Favreau hade det här inom sig?! En favoritfilm.

The Maze Runner (Regi: Wes Ball, Premiär: 19 september)
En ungdoms-sf-rulle som är en helt ok blandning av Cube och Flugornas herre. Den lider dock av att vara första delen i en trilogi. Inget går riktigt ihop och filmen saknar ett riktigt avslut.

A Most Wanted Man (Regi: Anton Corbijn, Premiär: 12 september)
En lågmäld och kall John le Carré-filmatisering där Philip Seymour Hoffman gör sin sista roll som tysk spion som försöker fånga de riktigt stora fiskarna. Spelplats för det hela är ett ganska dystert Hamburg. Inget spektakulärt (vilket ju är en del av poängen) men sevärd, inte minst för Hoffman.

The Hundred-Foot Journey (Regi: Lasse Hallström, Premiär: 12 september)
Dagarnas andra matfilm är även det ett lyckopiller som kommer göra dig hungrig. Lasse Hallström är väl den här typen av films mästare. Ett vykort på film. Aldrig har ett grönsaksstånd på ett franskt litet bytorg sett så sagofranskt ut. 100 steg från Bombay till Paris kommer den heta i Sverige.

20,000 Days on Earth (Regi: Iain Forsyth & Jane Pollard, Premiär: 26 september)
En musikdokumentär där vi får följa en dag i Nick Caves liv. Han repar, går i terapi, äter lunch med musikervän, tittar på gamla foton. Cave pratar om intressanta saker och det är en helt ok film men kanske bara värd att se på bio om du är ett stort Nick Cave-fan.

A Walk Among the Tombstones (Regi: Scott Frank, Premiär: 17 oktober)
En sämre version av Taken (en bra film) eller en mycket mycket sämre version av Prisoners (en mycket bra film).

Hallonbåtsflyktingen (Regi: Leif Lindblom, Premiär: 10 oktober)
En skruvad dramakomedi där Jonas Karlsson spelar en finne som vill vara svensk, och han får chansen när han träffar en svensk man som är trött på livet på en Sverigefärja. En film med en ganska märklig känsla där jag inte riktigt köpte upplägget och då är det svårt att gilla den fullt ut.

The Salvation (Regi: Kristian Levring, Premiär: 12 september)
För mig var kanske det här dagarnas största positiva överraskning. Det handlar alltså om en dansk västernfilm med Mads Mikkelsen, Mikael Persbrandt, Eva Green och… Eric Cantona. Det visade sig vara en grym (både bildligt och bokstavligen) rulle med snygg serietidningsestetik i sitt foto.

****

Lite senare under veckan kommer det en liten sammanfattning av det övriga som hände under dagarna, exempelvis lite om de seminarier som hölls.

%d bloggare gillar detta: