Boyhood (2014)

Frisyren

Frisyren

Boyhood här var helt klart den film som jag hade hört mest om av de filmer jag såg under Malmö Filmdagar i slutet av augusti. Även förra året var det en Richard Linklater-film som var den mest emotsedda. Då handlade Before Midnight, avslutningen (?) på Linklaters Before-trilogi.

Boyhood är ett episkt projekt som nog kommer (borde) gå till filmhistorien. Filmen började spelas in 2002 och därefter spelade man in scener med jämna mellanrum (typiskt ett år i taget) fram till 2013. Vi får följa Mason under hans uppväxt från sex års ålder fram till att han ska börja college. Mason (Ellar Coltrane) bor med sin syster (Lorelei Linklater) och mamma (Patricia Arquette). Pappan, som givetvis spelas av Linklater-älsklingen Ethan Hawke, är i inledningen frånvarande (i Alaska) men han dyker upp efter ett tag för att ”ta sitt ansvar som far”. Mamma Arquette är kvinna som inte får till med karlar. Efter herr Hawke avverkar hon två andra män som till en början ser ut att vara trevliga (well, typ) men som det går dåligt med i slutändan. Allt tumult leder till att Mason och hans familj får flytta en hel del.

Men livet rullar på…

Boyhood är en både episk och enkel historia om livet. Det går upp, det går ner, men det behöver inte alltid vara som en supercool berg-och-dal-bana. Framförallt går lite framåt och det är just detta som vi får se gestaltat på ett magiskt sätt i filmen. Det är allra tydligast (förstås) med barnskådisarna Coltrane och Linklaters dotter Lorelei. Vi får se några scener, jag vet inte, kanske under en kvart, när de är sex, sju år. Efter ett tag har något hänt. De ser lite äldre ut. Inte mycket men lite. Det är en gradvis förändring. Om du tittar på hur Mason ser ut i filmens första scen jämför med hur han ser ut i den sista så är det givetvis en stor skillnad. Det är två olika personer. Men när vi ser filmen är det samma person vi får se växa… gradvis. Japp, magiskt.

Varför ger jag inte filmen högsta betyg? Varför bara en stark trea? Hur tänker jag? Jag skriver ju att det är magiskt! Ja, jag vet inte. Det kanske är lite som David Chen sa i Slashfilmcast om Boyhood. Han jämförde Boyhood med en hypotetisk film om en bestigning av Mount Everest. Att bestiga jordens högsta berg är en i sig episk prestation men det gör inte nödvändigtvis filmen om bergsbestigningsäventyret till en episk film. På samma sätt tycker jag ”projektet” Boyhood är ett episkt projekt och den resulterande filmen är riktigt bra men inte en 5/5-film. Tycker jag då.

Jag tycker Mason är en ganska blek figur. Jag känner inget under ytan. Vad är han för typ av person? Jag tycker han är litet undanglidande. Jag kan inte riktigt förklara det. Samtidigt är den där känslan av vardaglighet det som gör filmen speciell. Just jag som filmtittare verkar ändå kräva något mer. Jag har märkt det när det gäller t ex Linklaters filmer. Jag gillar dem men jag hyllar dem nog inte som andra gör.

Bästa scenen är med mamma Arquette då Mason ska köra iväg till college… Sorglinostalgisk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Filmdagar smallBoyhood har biopremiär nu på fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan kan ni säkert hitta några förbehållslösa hyllningsrecensioner:

The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Malmö Filmdagar 2014 – Filmerna

Malmö FilmdagarJag kom hem från Malmö Filmdagar i torsdags kväll. Den här gången var det Sveriges Filmuthyrareförening som stod för arrangemanget. Det var i princip samma upplägg som förra året då SFI höll i spektaklet. Tre dagar fullspäckade med film och en del seminarier. Det är lika oslagbart som det låter. Den här gången hann jag med att se 13 filmer under de tre dagarna som filmdagarna pågick. Här kommer en snabb sammanfattning över dessa filmer. Se det som en liten förhandstitt över vad som dyker upp på biorepertoaren under hösten; vad ni ska hålla utkik efter och vad ni kan undvika. Jag kommer att posta recensioner av filmerna i samband med att de har premiär på bio.

En sak att notera är att jag den här gången såg två filmer som jag inte får säga vad jag tycker om eller knappt ens att jag har sett dem! Förra året var det F1-filmen Rush som blev belagd med ett sånt här embargo. Anledningen, misstänker jag, är att man inte vill få eventuellt negativt surr om filmerna innan den amerikanska premiären som i bägge fallen kommer ske under september.

Årets två snackisar, i mina öron, var hur dålig Medicinen var och hur bra Boyhood var.

****

Pojken med guldbyxorna (Regi: Ella Lemhagen, Premiär: 26 september)
För mig räckte tyvärr inte det nostalgiska skimret från tv-serien för att rädda filmen. Inledningen var för hetsig och jag fick aldrig en känsla för karaktärerna. Innan man visste ordet av så hade guldbyxorna dykt upp och sen blev det en ungdomsactionfilm. Lilla Jönssonligan för de lite äldre kanske.

’71 (Regi: Yann Demange, Premiär: 10 oktober)
Grymt spännande och nervig skildring av en ung brittisk soldats skräcknatt i Belfast när han hamnar på ”fel” sida stan, dvs på katolikernas sida, efter att ha blivit lämnad av sina kollegor. En av filmdagarnas absolut bästa filmer. Rekommenderas starkt!

Boyhood (Regi: Richard Linklater, Premiär: 26 september)
Årets positiva snackis och en självklar förhandsfavorit. För mig kändes det kanske dock mer som en otroligt imponerande bedrift än en otroligt bra film. Richard Linklater har filmat sin film en gång om året under 12 år och vi får följa en liten pojke växa upp. Tungt!

Medicinen (Regi: Colin Nutley, Premiär: 29 augusti)
Aj, aj, det här var inte bra. När var Colin Nutley spännande senast? För mig var det här den sämsta filmen jag såg och vad jag tyckte mer ingående kan ni läsa om här.

Muren (Regi: Hany Abu-Assad, Premiär: 24 oktober)
Regissören har tidigare gjort Paradise Now som var en av 2005 års bästa filmer. Muren (eller Omar som den heter internationellt) var inte riktigt lika bra men klart sevärd.

Chef (Regi: Jon Favreau, Premiär: 31 oktober)
En av dagarnas två matfilmer! Chef är ett helt underbart lyckopiller som kommer få det att vattnas i munnen på dig. Ibland ironisk, ibland varm rulle som blir en skön road trip-film där far och son bondar. Jag visste inte Jon Favreau hade det här inom sig?! En favoritfilm.

The Maze Runner (Regi: Wes Ball, Premiär: 19 september)
En ungdoms-sf-rulle som är en helt ok blandning av Cube och Flugornas herre. Den lider dock av att vara första delen i en trilogi. Inget går riktigt ihop och filmen saknar ett riktigt avslut.

A Most Wanted Man (Regi: Anton Corbijn, Premiär: 12 september)
En lågmäld och kall John le Carré-filmatisering där Philip Seymour Hoffman gör sin sista roll som tysk spion som försöker fånga de riktigt stora fiskarna. Spelplats för det hela är ett ganska dystert Hamburg. Inget spektakulärt (vilket ju är en del av poängen) men sevärd, inte minst för Hoffman.

The Hundred-Foot Journey (Regi: Lasse Hallström, Premiär: 12 september)
Dagarnas andra matfilm är även det ett lyckopiller som kommer göra dig hungrig. Lasse Hallström är väl den här typen av films mästare. Ett vykort på film. Aldrig har ett grönsaksstånd på ett franskt litet bytorg sett så sagofranskt ut. 100 steg från Bombay till Paris kommer den heta i Sverige.

20,000 Days on Earth (Regi: Iain Forsyth & Jane Pollard, Premiär: 26 september)
En musikdokumentär där vi får följa en dag i Nick Caves liv. Han repar, går i terapi, äter lunch med musikervän, tittar på gamla foton. Cave pratar om intressanta saker och det är en helt ok film men kanske bara värd att se på bio om du är ett stort Nick Cave-fan.

A Walk Among the Tombstones (Regi: Scott Frank, Premiär: 17 oktober)
En sämre version av Taken (en bra film) eller en mycket mycket sämre version av Prisoners (en mycket bra film).

Hallonbåtsflyktingen (Regi: Leif Lindblom, Premiär: 10 oktober)
En skruvad dramakomedi där Jonas Karlsson spelar en finne som vill vara svensk, och han får chansen när han träffar en svensk man som är trött på livet på en Sverigefärja. En film med en ganska märklig känsla där jag inte riktigt köpte upplägget och då är det svårt att gilla den fullt ut.

The Salvation (Regi: Kristian Levring, Premiär: 12 september)
För mig var kanske det här dagarnas största positiva överraskning. Det handlar alltså om en dansk västernfilm med Mads Mikkelsen, Mikael Persbrandt, Eva Green och… Eric Cantona. Det visade sig vara en grym (både bildligt och bokstavligen) rulle med snygg serietidningsestetik i sitt foto.

****

Lite senare under veckan kommer det en liten sammanfattning av det övriga som hände under dagarna, exempelvis lite om de seminarier som hölls.

%d bloggare gillar detta: