10 i topp: Filmer 2014

2014Då var det äntligen dags att sammanfatta 2014 filmmässigt för min del. Anledningen till att jag som vanligt är sent ute att jag inte känt att jag hade sett de filmer jag ville se. Potentiellt bra filmer. Jag ville inte ha en osedd film som jag trodde på eller som jag alternativt hade hört mycket gott om. Jag kryssade inte riktigt alla filmer ska-se-listan men nu känner jag mig ändå rätt nöjd. Om ni undrar vilka filmer som jag betraktar som filmer från 2014 så kan ni fortsätta undra eller läsa min regelbok. Då kör vi och vi börjar som sig bör med plats tio.

 

10. Chef
Chef
En skönare bioupplevelse var det länge sen jag hade. Jag mådde bra innan filmen men jag mådde bättre efter den – och ännu bättre efter att jag tillsammans med Henke, Jonas och Fiffi dräpt en härlig pastalunch på Vespa nere i Malmö efter visningen.

9. Ida
Ida
82 minuters konstutställning i form av perfekta svartvita bilder bjuder förra årets polska Oscarsvinnare för bästa utländska film på.

8. Birdman
Birdman

En härligt intensiv film som är en skådespelarnas film. Visst kan det bli lite övertydlig ibland när det gäller regissörens ”avsky” för superhjältefilmer och recensenter men det är ändå en skön åktur i form av en enda lång tagning utan (synbara) klipp. Så mycket bättre än Den ryska arken.

7. ’71
'71
Oj, oj, oj, oj, årets svettigaste bioupplevelse? Jack O’Connell visar att han förtjänar sin titel (se nedan). I konkurrens med Chef så var detta den bästa filmen jag såg under Malmö Filmdagar i höstas.

6. Blue Ruin
Blue Ruin
En så smart film. Den har den perfekta blandningen av mörkt allvar och en dråplig humor. Manuset är välskrivet med en suverän känsla för små detaljer. Förra årets sexa var Blå är den varmaste färgen. Just sayin’.

5. Calvary
Calvary

Tänk om man hade kunnat se den här filmen på bio?! Vilken upplevelse det hade varit. En härlig brumbjörn i form av Brendan Gleeson och så det irländska landskapet. Och då har jag inte ens nämnt själva historien.

4. Nightcrawler
Nightcrawler

Den bästa filmen som jag såg på förra årets Stockholm Filmfestival. Well, den var i alla fall det fram tills att jag såg den film som kom på plats nummer två på listan. Jake Gyllenhall har aldrig varit bättre eller mer obehaglig. Vad tänkte Oscarsjuryn på?!

3. The Grand Budapest Hotel
Grand Budapest

Årets bästa bioupplevelse i hård konkurrens med Chef. Jag och Wes Anderson har tidigare inte funkat alls. Eller, ja, ibland har jag väl tyckt att hans filmer varit helt ok. Men inget mer än så. Nu bara föll jag pladask för hans filmvärld. Sug på den Filmitch!

2. Whiplash
Whiplash

’71 var inte årets svettigaste bioupplevelse. Det var nämligen den sista magnifika kvarten av Whiplash. Jag satt på kanten av mitt säte, på helspänn, som en person i trance. På vägen hem i tunnelbanan Spotify-lyssnade jag på Caravan på repeat.

1. Enemy
Enemy
Fasiken. Vi har alltså ettan på listan kvar. Det blir Enemy. Jag har inte skrivit om Enemy än. Jag känner att jag vill se om den en gång till innan jag samlar mina tankar om den. Jag fick hur som helst rysningar av filmen. Om jag hade sett den på Stockholm Filmfestival 2013 så hade det varit en 2013-film. Jag återkommer med recension när jag sett om den.

 

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: Godzilla, X-Men: Days of Future Past, Snowpiercer, Dawn of the Planet of the Apes, The Salvation, Gone Girl, Turist, Locke, Cold in July, Starred Up, Captain America: The Winter Soldier och Interstellar.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, det var ju den där lilla pärlan med Eddie Marsan: Still Life. Och så Zvjagintsevs Leviatan förstås.

Årets

Besvikelse: The Raid 2 – Mådde mest dåligt när jag såg den.
Mest överskattade: The Lego Movie – Filmreferenser overload.
Största överraskning: Maleficent – Josh Larsen från Filmspotting kan faktiskt ha rätt nån gång.
Nykomling: Jack O’Connell från ’71 och Starred Up – En naturkraft.

Eftersom jag är aningen sent ute så finns det ju redan en del andra bloggare som redan publicerat sina listor. Här hittar ni några:

Den perfekta filmen-Niklas
Har du inte sett den?-Carl
Plox
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Blue Ruin (2014)

Ibland handlar det om detaljerna. De där små detaljerna som gör att en film lyfter litet extra. När jag såg Blue Ruin var det precis så. Jag återkommer till detaljerna.

Blue Ruin är en sorts hämndfilm men den är gjord i en tidslucka som inte brukar förekomma i mer normala hämndfilmer. Själva hämnden kommer nämligen tidigt i filmen och händelsen som är orsaken till varför hämnaren vill hämnas, den är inte ens med i filmen. Istället handlar detta om vad som händer efter man har hämnats. Tar det, kan det, någonsin slut?

Blue Ruin är också en mysteriefilm. Frågan om vad som egentligen har hänt hänger i luften. I inledningen möter vi en uteliggare, Dwight. Han bor i en bil parkerad vid en sandstrand vid havet. För att få mat glider han omkring utanför restauranger och kollar igenom deras sopor efter matrester. Men se där, en halväten hamburgare och litet pommes. Middag!

Varför presenteras vi för Dwight? Vem är han och varför är han hemlös? Ja, en morgon knackar en poliskvinna på bilrutan och vill att Dwight ska komma med till stationen. Hon har något att berätta. Dwight tror att det har att göra med något han själv har gjort, som t ex att passa på att låna en familjs badrum medan de är borta. Men, nej, det handlar inte Dwight, i alla fall inte direkt. Fast, jo, det handlar absolut om Dwight. Han får veta att en fånge precis har frigivits efter ett fängelsestraff. Kopplingen till Dwight är oklar men något är det definitivt eftersom Dwight ger sig av i sin skruttiga bil mot sin gamla hemstad. Han väntar utanför fängelset och följer sen efter när fången blir hämtat av sin familj.

Blue Ruin

Jag skriver inte så mycket mer än så om handlingen. Det är bättre att helt enkelt uppleva filmen. Stämningen är väldigt speciell. Jag försöker komma på andra filmer att jämför med, och det är väl svårt att inte nämna några av Coen-brödernas filmer. Fargo t ex. Precis som i Fargo har vi här en man som tar sig vatten över huvudet och ger sig in i saker som han inte behärskar, inte kan kontrollera. Det här ger upphov till en mörk men ändå nästan dråplig humor. Samtidigt är stämningen hela tiden väldigt intensiv. Under en period i filmen satt jag framåtlutad med händerna tryckta mot ansiktet likt en fanatisk fotbollssupporter som är helt inne i en match. Jag var helt uppslukad.

Förutom spänning, intensitet, en mörk humor och en i grunden tragisk historia bjuds vi även på ett härligt filmfoto av Jeremy Saulnier som även regisserat. När jag kollar igenom vilka filmer som Saulnier varit inblandad på IMDb så tror jag inte jag känner någon och filmernas betyg är inget att skryta med. Helt otroligt att ta fram Blue Ruin ur bakfickan! Fast jag antar att han hade den inom sig och att han förmodligen har jobbat med att få den gjort väldigt länge. Det var nog dags att den kom ut.

Detaljerna var det. Jag tänker på detaljer i manus, hur det är skrivet. Det är väldigt smart. Saker planteras som man inte tänker på förrän de dyker upp en stund senare. Som exempel kan jag nämna en sekvens som händer en bit in i filmen. Jag vet inte om det är en spoiler men ni som är känsliga får väl sluta läsa. Hur som helst, så är Dwight ensam i ett hus. Han väntar på att hans motståndare ska komma. När de till slut kommer så springer Dwight upp i badrummet och sätter på kranen handfatet för att förvirra sina fiender. Efter en superintensiv kurragömmalek lyckas Dwight fly från huset. Ganska långt senare i filmen kommer Dwight tillbaka till det fortfarande övergivna huset. Det första han gör är att gå upp för trapporna till badrummet och stänger av den rinnande kranen. Detaljer.

Just sådana här detaljer gör att jag delar ut en klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det är fler som skrivit om Blue Ruin. Kolla t ex in vad Fripps filmrevyer, Flmr och Movies – Noir tycker.

%d bloggare gillar detta: