United 93 (2006)

United 93Med anledning av att Fripps filmrevyer nyligen skrev om United 93 så kommer här min gamla text om samma film (som för övrigt hamnade på plats sex på min topplista över 2006 års bästa filmer).

United 93 var ett högintensivt drama som överraskade mig en aning. Jag visste att filmen hade fått bra kritik men var ändå osäker på hur den skulle lyckas. Potentiella problem var att den skulle bli sentimental eller flaggviftande. Att man i princip vet vad som ska hända kändes kanske inte som nån fördel heller. Men Paul Greengrass har skapat en film som på ett till synes enkelt sätt, rakt upp och ner, beskriver vad som hände den där dagen, ombord på planet och nere bland flygledarna och militären. Resultatet blir spännande, svettigt, obehagligt. Den påminde mig en aning om Elephant, just den där känslan av en kommande katastrof, oundviklig. Redan från början har jag som en klump i halsen och de första 40 minuterna så försvann i princip omvärlden. Jag sögs in fullständigt och då låg filmen på en femma faktiskt.

Jag gillade att det inte finns nån huvudperson eller dramatiserad handling. Det gör filmen mer påtagligt realistisk och sann. Man har inte använt några ”vanliga” dramaturgiska knep för att skapa spänning. Det behövdes inte eftersom spänning och nerv redan fanns från början, från den första arabiska bönen. Det hade ju snarare förstört känslan. Istället har man skildrat en helt vanlig vardaglig dag som sen blir en ovanlig dag för en grupp människor. Jag gillade också att man valt att inte ha med några andra miljöer (t ex de anhörigas familjer) än flygplanet, flygledarna och militären. Det skapar en mer fokuserad känsla och gör att vi kommer främst människorna på planet närmare, trots att de på ett sätt förblir anonyma. I viss mån är vi som tittare med på planet. Bra, bra. Sista halvtimmen eller nåt så var det ändå som om luften gick ur filmen (eller mig) en aning. Trots att det nu kanske blev mest dramatiskt kände jag ändå att den värsta nerven var borta. Men ändå mycket bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Läs även Roger Eberts recension av United 93.

Sherlock Holmes


Titel: Sherlock Holmes
Regi: Guy Ritchie
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det här var inte helt oväntat en film som typiskt passar när man är seg i skallen och bara vill ha lite underhållning. Den är glömd ganska snabbt. Medan man ser den gör den ändå sitt jobb och jag blir lagom underhållen. Nån klassisk Sherlock Holmes-känsla finns inte. Det här är en uppspeedad, uppdaterad Sherlock vi får träffa. Det är också en sån typ av historisk film som slänger in referenser till nutida saker, i det här fallet t ex elpistoler och fjärrstyrning med radio. Den kluriga Sherlock Holmes-känslan är ersatt med samma typ av speediga gåtlösning som förekommer i t ex Dan Brown-filmatiseringarna eller National Treasure-filmerna. Det är väl egentligen gott så, men nånstans längtade jag efter brasan, länsfåtöljen, cigarren och konjaken. Bäst var Holmes snabba analyser innan han skulle utfajta sin motståndare. Först i slowmotion — riktigt snyggt — där han berättar vad han ska göra och sen får vi se det igen i realtid. Snyggt, som sagt. Kul med bilskoleläraren (Eddie Marsan) från Happy-Go-Lucky i rollen som polischefen Lestrade.

3/5

The Remains of the Day

Titel: The Remains of the Day (Återstoden av dagen)
Regi: James Ivory
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i september 2004.

Anthony Hopkins spelar här butlern Mr Stevens som ansvarar, eller snarare lever, för ruljansen av Darlington Hall i slutet av 30-talet i England. En dag kommer den nya hushållerskan Miss Kenton (Emma Thompson) som försöker närma sig Mr Stevens som stänger inne alla känslor och sätter jobbet i första rummet (även fast det kanske inte nödvändigt).

Åh, jag vet inte, men jag har en svaghet för såna här kostymdramer som utspelar sig på 1800- eller 1900-talet på engelska gods. Det är herrskap och tjänstefolk, stela men artiga manér och rutiner, plikten framför allt, ”indeed, sir”, ”but of course, sir”. Hopkins gör, tycker jag, något av sitt livs roll här. Han spelar sin butler på ett smärtsamt bra sätt. Ibland blir det smått plågsamt när Mr Stevens vägrar att låta något bräcka hans yttre fasad. Nej, här gäller det att inte ställa till någon scen utan hålla god min vid alla tillfällen.

Hopkins och Thompson spelar grymt tillsammans i filmen, som visar hur det kan gå om man inte visar vad man egentligen tycker och låter saker och ting rinna ut i sanden. Till slut kan det vara för sent, men på något sätt visar filmen att det aldrig behöver vara för sent. En del kanske skulle filmen kalla seg och händelselös. Själv njöt jag mest hela tiden. Lite kul är att Christopher Reeve dök upp som rik amerikan i en av sina sista roller innan den ödesdigra ridolyckan.

4+/5

%d bloggare gillar detta: