United 93 (2006)

United 93Med anledning av att Fripps filmrevyer nyligen skrev om United 93 så kommer här min gamla text om samma film (som för övrigt hamnade på plats sex på min topplista över 2006 års bästa filmer).

United 93 var ett högintensivt drama som överraskade mig en aning. Jag visste att filmen hade fått bra kritik men var ändå osäker på hur den skulle lyckas. Potentiella problem var att den skulle bli sentimental eller flaggviftande. Att man i princip vet vad som ska hända kändes kanske inte som nån fördel heller. Men Paul Greengrass har skapat en film som på ett till synes enkelt sätt, rakt upp och ner, beskriver vad som hände den där dagen, ombord på planet och nere bland flygledarna och militären. Resultatet blir spännande, svettigt, obehagligt. Den påminde mig en aning om Elephant, just den där känslan av en kommande katastrof, oundviklig. Redan från början har jag som en klump i halsen och de första 40 minuterna så försvann i princip omvärlden. Jag sögs in fullständigt och då låg filmen på en femma faktiskt.

Jag gillade att det inte finns nån huvudperson eller dramatiserad handling. Det gör filmen mer påtagligt realistisk och sann. Man har inte använt några ”vanliga” dramaturgiska knep för att skapa spänning. Det behövdes inte eftersom spänning och nerv redan fanns från början, från den första arabiska bönen. Det hade ju snarare förstört känslan. Istället har man skildrat en helt vanlig vardaglig dag som sen blir en ovanlig dag för en grupp människor. Jag gillade också att man valt att inte ha med några andra miljöer (t ex de anhörigas familjer) än flygplanet, flygledarna och militären. Det skapar en mer fokuserad känsla och gör att vi kommer främst människorna på planet närmare, trots att de på ett sätt förblir anonyma. I viss mån är vi som tittare med på planet. Bra, bra. Sista halvtimmen eller nåt så var det ändå som om luften gick ur filmen (eller mig) en aning. Trots att det nu kanske blev mest dramatiskt kände jag ändå att den värsta nerven var borta. Men ändå mycket bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Läs även Roger Eberts recension av United 93.

Limitless


Titel: Limitless
Regi: Neil Burger
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag hörde en del om den här filmen när den gick upp på bio. Jag var lite sugen på att se den då pga av att det fanns inslag av science fiction i handlingen. Nånting gjorde dock att jag inte såg den. Kanske var det att den inte fick speciellt bra kritik eller så var det att jag såg några klipp där Robert De Niro var med. De Niro och sf, det går inte ihop riktigt… förutom hans cameo i mästerverket Brazil.

Hur som helst så tyckte jag handlingen verkade intressant och när jag nu såg att den fanns att se på Headweb var det bara att klicka på play och se den.

Eddie (Bradley Cooper) är en slashas, en glidare som inte får n-å-n-t-i-n-g gjort. Han försöker skriva på sin sf-roman men han kommer inte många sidor, snarare inga sidor alls. Hans flickvän ledsnar och gör slut. När Eddie driver omkring apatisk och lodaraktig träffar han av slump på en brorsa till en gammal flickvän. Snubben höll tidigare på med att deala knark men har nu blivit konsult åt ett läkemedelsföretag. Or so he says.

Snubben erbjuder Eddie ett piller. Det är inte vilket piller som helst. Pillret gör att de sovande delarna av din hjärna som du kanske vill men inte kan utnyttja blir tillgängliga under den tid drogen verkar. Eddie tar motvilligt emot pillret. Senare tar faktiskt och testar pillret det i nån sorts desperation över sin situation. Jag menar saker kan ju inte bli sämre. Or so he thought.

Jag tycker filmen ställer en del intressanta frågor. Det är lätt att dra paralleller med knark och andra droger. Det handlar lite om att faktiskt få lite driv, en vilja, att bli peppad. Eddie städar lägenheten istället för att ramla ihop i soffan. Det kan man nog göra utan att ta droger eller magiska piller. Med lite god vilja brukar det gå.

Eddie märker också att han kan utnyttja all gammal kunskap han någonsin inhämtat. Allt finns lagrat och nu kommer han åt den. Intressant det där: ibland har man ju minnen som man inte själv vet om att man har. Nånstans finns det lagrat och sen är det nåt som gör att man plötsligt får tillgång till just det minnet. Det kan vara musik, bilder eller dofter.

Eller när man bara inte kan komma namnet på den där skådisen eller den där filmen. Det finns där men man får bara inte tag på det. Sen några timmar senare bara poppar det fram. Med pillret får alltså Eddie tillgång till allt som nånsin lagrats i hans hjärna. Dessutom blir han snabbtänkt, smart och klurig på en gång. Om han hamnar i en knipa — vilket han har en förmåga att göra i filmen — är det bara att poppa ett piller och så 30 sekunder senare så vet han precis vad han ska göra. Det påminner lite om om MacGyver… på speed. Jag gillade filmen.

4-/5

Andra åsikter om Limitless från filmbloggosfären: Filmitch tycker den är underhållande men stör sig på berättarrösten, Fiffi jämför Bradley Cooper med Schweizernöt, The Velvet Café tycker den är underhållande men lättglömd, Movies – Noir blev positivt överraskad, Flmr tyckte aldrig den var tråkig men inte superspännande, Addepladde har munnen full med popcorn. Jag tror nästan varje recension jag läst har inkluderat ordet underhållande, vilket är ungefär precis det jag själv tycker om Limitless.

%d bloggare gillar detta: