The Mother (2003)

När det hösten 2005 annonserades att Daniel Craig skulle bli näste Bond gjorde jag följande uttalande:

”Craig har jag sett i Road to Perdition och The Mother och där är han bra. Om han passar som Bond? Ja, jag tror faktiskt det eftersom han är en duktig skådis och nog kan anpassa sig men ändå göra sin egen Bond. Bryr jag mig? Nja. Bond-fenomenet känns tröttare än Bingolotto.”

Haha, ja, jag gav inte mycket för Bond vid den här tiden. Det är väl bara att konstatera att Craigs Bond-filmer var ett klart lyft för min del jämfört med Brosnan-eran. Apropå The Mother så såg jag den på Göteborgs Filmfestival 2004 och här kommer min korta preblogg-text om den. Obs! Daniel Craig spelar alltså en skäggig och ofta skjortlöss snickare för den som är intresserad.

Regissören till Notting Hill, Roger Michell (som för övrigt presenterade filmen), har gjort en ganska så annorlunda film om relationer jämfört med Hughs och Julias film. Jag vill inte kalla det en kärlekshistoria för det handlar inte om två människor som blir kära. Det handlar om en 60-årig kvinna som blir änka och försöker hitta nån mening med livet igen. Hon flyttar hem till sin dotter och det visar sig att de båda har en del att reda ut. Låter det inte kul? Faktum är att det faktiskt är lite småkul ibland. Det är bra skådisar och en rätt ok story. Det kändes inte riktigt som min typ av film dock. Jag vet inte, jag kunde inte riktigt ta den till mig men jag ger den ändå precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Straw Dogs

Titel: Straw Dogs
Regi: Sam Peckinpah
År: 1971
IMDb
| Filmtipset

Medan jag läste Addepladdes recension, på gränsen till en totalsågning, av Straw Dogs så nickade jag instämmande. Jag tyckte likadant. Eller? Jag grävde fram min gamla preblogg-recension från förra året och såg då att jag gillade filmen en hel del. Märkligt hur man (inte) minns ibland.

Straw Dogs är en lite märklig film av slomo-fetischisten Sam Peckinpah. Den handlar om den något udda David (Dustin Hoffman) som tillsammans med sin fru Amy (Susan George) flyttar till Amys brittiska barndomsby för att David i lugn och ro kunna skriva på sin astronomi-matematiska avhandling. Det där med lugn och ro? Nja, det går väl så där. I princip omedelbart känner jag av en äcklig, obehaglig, engelsk stämning. Byborna är utstrålar nån form av brittisk white trash-känsla med bl a horribla frisyrer. Värst frisyr har nog David Warner som jag kände igen som det elaka programmet från TRON. (Lite lustigt att det är just den rollen av Warner som har fastnat, men så var det.)

Fotot i filmen var bra. Det är mycket dimma, vilket bitvis gav en surrealistisk känsla. Våldet är riktigt vackert. Det gav en känsla av en rå och ursprunglig naturkraft. Just detta tror jag Peckinpah är duktig på, och det är just vid dessa våldsscener som han utnyttjar slow motion. När det gäller skådisarna så gör Hoffman en bra insats som David. Jag nämnde att byborna kändes lite obehagliga, men det gör Hoffmans rollfigur också. Susan George som Amy är inte klockren. Antingen var hon överdrivet fånig eller överdrivet rädd.

Men jag gillar en hel del i filmen. Man känner redan från början att det här bara kan gå fel. Stämningen är skum. Byborna är irriterande men alltmer farliga. Hoffman är en tickande bomb. Straw Dogs är en film där saker och ting sakta, bit för bit, blir värre och plötsligt befinner sig huvudpersonerna i en ohållbar situation. Början av filmen är ändå aningen seg. Mot slutet blir det alltmer svettigt och nervigt och det är då som filmen är som bäst. Det är märkligt, men ibland är våld uppfriskande, trots att det (ju) är fel.

3+/5

The Remains of the Day

Titel: The Remains of the Day (Återstoden av dagen)
Regi: James Ivory
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i september 2004.

Anthony Hopkins spelar här butlern Mr Stevens som ansvarar, eller snarare lever, för ruljansen av Darlington Hall i slutet av 30-talet i England. En dag kommer den nya hushållerskan Miss Kenton (Emma Thompson) som försöker närma sig Mr Stevens som stänger inne alla känslor och sätter jobbet i första rummet (även fast det kanske inte nödvändigt).

Åh, jag vet inte, men jag har en svaghet för såna här kostymdramer som utspelar sig på 1800- eller 1900-talet på engelska gods. Det är herrskap och tjänstefolk, stela men artiga manér och rutiner, plikten framför allt, ”indeed, sir”, ”but of course, sir”. Hopkins gör, tycker jag, något av sitt livs roll här. Han spelar sin butler på ett smärtsamt bra sätt. Ibland blir det smått plågsamt när Mr Stevens vägrar att låta något bräcka hans yttre fasad. Nej, här gäller det att inte ställa till någon scen utan hålla god min vid alla tillfällen.

Hopkins och Thompson spelar grymt tillsammans i filmen, som visar hur det kan gå om man inte visar vad man egentligen tycker och låter saker och ting rinna ut i sanden. Till slut kan det vara för sent, men på något sätt visar filmen att det aldrig behöver vara för sent. En del kanske skulle filmen kalla seg och händelselös. Själv njöt jag mest hela tiden. Lite kul är att Christopher Reeve dök upp som rik amerikan i en av sina sista roller innan den ödesdigra ridolyckan.

4+/5

%d bloggare gillar detta: