The Salvation (2014)

11 september, 2014 17 kommentarer

Mads

Klicka för en större bild på Mads! Ögonen…

The Salvation är nåt så rart som en dansk western. Nej, det är inte en film som utspelas i Esbjerg i västra Danmark utan en gammal hederlig western (eller en smørrebrød-western kanske?) vars handling för oss till en dammig håla i 1870-talets USA (Texas?). Här hittar vi två danska nybyggarbröder, Jon (Mads Mikkelsen) och Peter (Mikael Persbrandt!). Efter att ha stridit i det dansk-tyska kriget 1864 drog Jon och brorsan till USA för att skapa sig ett nytt liv. Kvar i Danmark lämnade de under några år Jons fru (Nanna Øland Fabricius) och son. När filmen tar sin början väntar Jon och Peter på att de båda ska anlända. Men det är ingen vidare trevlig plats att anlända till kanske. Här härjar brutala gäng som håller sin omgivning i ett järngrepp med våld och hot om våld (eller snarare död och hot om död).

Av de 13 filmer jag såg under Malmö Filmdagar var kanske The Salvation den största positiva överraskningen. Jag hade ingen aning om vad det var för film. Jag hade inte hört titeln förr. Nu visades filmen som sista film under dagarna och det var den enda film som visades just då. Därför var det ju aldrig någon tvekan om jag skulle se den eller ej. Det var ju den enda som visades!

The Salvation visade sig vara en otroligt snygg film med en knivskarp serietidningsestetik som jag tokgillade. Den är fylld med våld, en badass-dansk, en badass-Eva Green och sadistiska skurkar. Det är macho, det är gritty, det är hårt. Jag inser nu att jag skulle kunna beskriva filmer som Sin City eller 300, och just Sin City var en film som jag inte alls gillade. Den var bara tom; en snygg ballong fylld med unken luft. Varför gillar jag då The Salvation mer? Well, det är svårt att svara på. Jag satt bara och njöt av bilderna och stämningen, helt enkelt. Mads Mikkelsen är som sagt stentuff. Persbrandt då? Well, han var väl kanske den svagaste länken även om jag inte tycker han gör bort sig alls. Men ibland när han tittar fram under cowboyhatten så får jag Tre solar-vibbar… och det är inga bra vibbar om man säger så.

Eva Green gillar jag. Jag gillar henne! Japp, Fiffi, read it and weep. 😉 Jag tycker att hon har en speciell utstrålning men jag förstår samtidigt om man inte gillar den. Är hon inte lite fulsnygg också, kanske som Faye Dunaway på sin tid? Om man gillar allt med Eva förutom hennes röst så kan man se The Salvation utan problem. Hennes rollfigur har nämligen fått sin tunga bortskuren av elaka indianer och hon är därför stum.

Skurken i filmen var bra också. Jag kände inte igen skådisen men han heter Jeffrey Dean Morgan… och jag har faktiskt sett honom i Watchmen visade det sig (ytterligare en film med serietidningsestetik). Här spelar han brutal gängledare med en härligt brummande basröst som ska hämnas sin broders död. Är det inte ofta så i westernfilmer? En skurk som har en bror som dödats och som måste hämnas. It’s family, liksom.

När eftertexterna rullade och vi filmspanare satt kvar i salongen frågade Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia varför filmen hette just The Salvation (frälsningen). Jag kom med ett förslag som gick ut på att Jon (Mads rollfigur) tog upp striden med det där skurkaktiga gänget och befriade/frälste byn från dess förtryck. Då kom Sofia med invändningen att byns invånare inte var några personer som var värda att frälsa. De var ju fegisar utan ryggrad hela bunten, hävdade hon. Well, kanske det, men jag tror ändå det är det som titeln syftar på. Eller? Kanske det har nåt att göra med hur det slutar för Mads och Evas rollfigurer? Att de frälser varandra? Se filmen själva och kom med förslag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallPrecis som A Most Wanted Man och The Hundred-Foot Journey som jag recenserat tidigare under veckan så har The Salvation biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Johan)
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Uppdatering: Nu har även Flmr skrivit om The Salvation.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kingdom of Heaven

27 januari, 2014 4 kommentarer

GrenblomTitel: Kingdom of Heaven
Regi: Ridley Scott
År: 2005
IMDb | Filmtipset

När jag i mitten på 2000-talet jobbade ett halvår i Östersund kunde man antingen se fransk snackfilm på Bio Regina eller så kunde man gå till SF:s biopalats och se t ex den här filmen…

Jaha, Orlando Bloom verkar ha hittat en liten favoritgenre verkar det som. Efter den relativt usla Troja är han nu tillbaka i ytterligare en historisk rulle. Denna gång heter regissören Ridley Scott, vilket kanske kan ge ett bättre resultat, och filmen handlar om Jerusalem under 1100-talet, dvs under korstågens tid. Den Heliga Staden styrs när filmen tar sin början av den kristne kungen Baldwin. En bräcklig fred råder mellan Baldwin och den muslimske ledaren Saladin, och Jerusalem är en plats där flera religioner lyckas leva tillsammans med respekt för varandra. Freden hotas dock av krigshetsare och fanatiker i bägge läger.

Hit anländer den bittre smeden Balian (Bloom) som efter att ha förlorat sin familj träffar sin tidigare okände far, blir dubbad till riddare, och efter sin fars död axlar hans fallna mantel som försvarare av Himlens rike. Det blir inte bara strider för vår smed utan han hinner även med att dejta kungens syrra, Sibylla.

Hmm, jag blev faktiskt lite positivt överraskad av filmen. Jag var rädd att det skulle vara en film i stil med Troja eller King Arthur, som jag tycker kännetecknas av överlag dåligt skådespeleri och regissörer som tror att det räcker med pampiga scener för att skapa känsla. Nej, det här var bättre. Bloom, som faktiskt har en helt en annan och kanske mer tacksam roll här jämfört med i Troja (där han var en fjant) funkar inte klockrent, men jag står ut med honom – han är ok. Här är han bitter, med ett ganska tungt sinnelag, och han får aldrig den där kristna frälsningen som han söker, vilket kändes skönt. Bitvis klarar dock inte Bloom av att visa den pondus som behövs för att vara helt trovärdig som krigsherre och ledare. Det blev lite fel när han försökte vara så där stoisk som man ska vara i den här typen av filmer.

Även om jag är rätt kass på de verkliga historiska händelserna som skildras i filmen så tyckte jag det var intressant att se det hela som en sorts dramadokumentär och därmed lära sig lite om vad som hände. Jag blev inspirerad att läsa mer om Jerusalems historia och också om, den i filmen sympatiskt skildrade, muslimske ledaren Saladin. Just det där tyckte jag var rätt så lustigt: regissören Scott var väldigt noga med att inte skildra muslimerna som ondskefulla barbarer. Tvärtom framställs de som vettiga och hederliga. De fanatiska krigshetsarna finns främst på den kristna sidan i filmen. Det var nästan på gränsen till löjligt ibland med referenserna till dagens situation, om hur muslimer och kristna (läs: kristna amerikaner) ska respektera varandra, och hur Israel och palestinier borde glömma allt groll och sluta fred.

Jag vet att Movies – Noir när såg filmen störde sig lite på det religiösa budskapet. Jag kan inte riktigt hålla med här. Det var ju snarare så att budskapet var att religionen inte var värd att strida för. Den känslan fick i alla fall jag. T ex under Blooms tal inför det slutliga anfallet på Jerusalem där han förklarar att det är folket som man ska slåss för, inte Jerusalems religiösa symboler. Sen att hans tal och efterföljande massdubbning av riddare kändes flåshurtigt och pompöst är en annan sak. Det var nästan för mycket när Saladin i slutet ställde upp det nedfallna kristna korset på bordet i nån sorts gest av respekt. Scott ville verkligen visa att muslimer minsann är reko människor.

Jag måste säga att jag gillar det här fenomenet med att två sidors ledare har varsin armé bakom sig men först rider fram för att förhandla öga mot öga och eventuellt undvika strid. Krigsscenerna i sig var väl som de brukar med den vanliga uppbyggnaden innan striden och sen blir det strid med snabba klipp och något av en transportsträcka fram till de mer intressanta scenerna med mer dialog och mer skådespeleri.

Eva Green. Även om hon kändes inkastad för att få till lite romantik i filmen tyckte jag Miss Green (som Blooms kärleksintresse) var en intressant ny bekantskap och hundra gånger bättre än Diane Kruger som hade motsvarande roll i Troja.

Jag håller med andra tyckte att det var lite märkligt att Balian på kort tid går från smed till otroligt listig riddare och krigsstrateg. Annars tyckte jag det var en helt ok matinéfilm som skildrade intressanta historiska händelser som är aktuella än idag. Överlag är det välgjort och med helt ok insatser av skådisarna. Betyget blir godkänt och lite till.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Gillar ni historisk action med vapenskrammel? Här får ni fyra tips. Klicka på bilderna för att komma till mina recensioner.

sotw centurion bd Ironclad

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Casino Royale

4 november, 2012 3 kommentarer

Titel: Casino Royale
Regi: Martin Campbell
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Som uppladdning inför Skyfall kör jag recensioner av de två tidigare Bondfilmerna med Daniel Craig. Jag hade inte så höga förhoppningar på Casino Royale när jag såg den 2006 men…

Casino Royale är överraskande bra. Anledningen tycker jag är att filmen känns fräsch, både vad gäller helhetskänslan och Daniel Craig som Bond. Känslan är att det är lite mer på riktigt, lite mer brutalt, och Bond är faktiskt en person och inte en seriefigur. Men jag tyckte även filmen var rolig och underhållande. Det jag uppskattade mest var faktiskt den första actionsekvensen i Uganda där Bond i en parkour-inspirerad jakt är en bombtillverkare hack i häl. Bond hade dock en aning mer brutal parkour-stil än hoppjerkan han jagar. Samspelet mellan Eva Green och Craig funkar, kemin finns där och Green är en lite annorlunda kvinnlig skådis i en Bond-rulle. Kul med två danska skurkar i form av Mads Pusher Mikkelsen och Jeseper Bänken Christensen. Vi bjuds även på en lagom dos torr humor. Filmen har en svacka nånstans i mitten (lite väl mycket av det numera överhajpade fenomenet poker) men rycker upp sig mot slutet. Jag gillar även den allra sista scenen. Ett perfekt slut i rätt ögonblick.

4-/5

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dark Shadows

14 juni, 2012 9 kommentarer

Titel: Dark Shadows
Regi: Tim Burton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Återigen var det dags för den månatliga träffen med Filmspanarna då ett gäng svenska filmbloggare går på bio och efteråt snackar film (*host*Prometheus*host*) över en öl eller två. Efter diverse turer blev det Tim Burtons Dark Shadows som blev den film som skulle ses. Ett tag var skräckisen Chernobyl Diaries aktuell och jag var ganska sugen på den men efter att ha läst omdömen om den så blev det nog bra i slutändan även om jag tror att jag skulle uppskatta de miljöer som Chernobyl-rullen utspelas i.

Dark Shadows bygger på en för mig helt okänd amerikansk gotisk tv-såpa. Handlingen, i alla fall handlingen i filmen, går ut på att en tjänstekvinna vid namn Angelique Bouchard (Eva Green) blir svartsjuk då hennes älskare, den unge master Barnabas Collins (evige Tim Burton-kompanjonen Johnny Depp), kärar ner sig i den unga skönheten Josette (Bella Heathcote). Angelique visar sig vara häxa och dödar i sin svartsjuka både Barnabas föräldrar och hans käraste Josette. Barnabas försöker i sin förtvivlan ta livet av sig men se det gick inte. Angelique har nämligen med nån sorts häxkonst förbannat honom till ett evigt liv i plåga som vampyr. Hon ser till att han blir levande begravd i kista (så levande som nu en vampyr är) och koncentrerar sitt tydligen eviga liv (hon är ju häxa, mind you) på att göra livet surt för familjen Collins ättlingar.

Efter en prolog som utspelas på 1700-talet då vi får se familjen Collins anlända till USA från England och där grunda en framgångsrik fiskeriverksamhet (plus att Barnabas Collins alltså blir vampyr och begravd dårå) hoppar handlingen fram till år 1972 och det lilla samhället Collinsport där vi träffar den dysfunktionella familjen Collins som bor på godset Collinwood Manor. ”Familjen” består av matriarken Elizabeth (Michelle Pfeiffer), hennes dotter Carolyn (Chloë Grace Moretz från Kick-Ass), hennes bror Roger spelad av Jonny Lee Miller (Sick Boy från Trainspotting, tack för den informationen, Vrångmannen!), Rogers son David och slutligen Helena Bonham Carters psykiater Dr. Julia Hoffman.

Enter vampyren Barnabas som släpps lös ur sin kista av en grupp byggjobbare som var ute på grävjobb och av en slump stötte på Barnabas fängelse i trä. Arma byggjobbare säger jag. Det var fel kista att gräva fram.

Haha, alltså jag hade faktiskt riktigt trevligt en ganska stor del av filmen. Vi får se åtminstone två av Burtons vapendragare i form av Johnny Depp och frugan Helena Bonham Carter och jag hade väl farhågor om att Depp skulle gå på tomgång eller att hela filmen skulle gå på tomgång som jag bitvis tyckte ändå godkända Alice i Underlandet gjorde. Det jag gillar mest med Dark Shadows är när vampyren Barnabas dyker upp i det amerikanska 70-talssamhället med sin gammalmodiga stil och mustiga språk. Det uppstår humor när Barnabas inte säger ”Kiss my ass!” utan istället väljer formuleringen ”You may strategically place your beautiful lips upon my posterior and kiss it repeatedly”. Enkla komeditricks möjligen, men det funkar för mig. Jag fullkomligt älskar Barnabas formuleringsförmåga och val av ord.

En sak som jag blev lite konfunderad över men fann underhållande på ett udda sätt är att ingen som får reda på att man har en vampyr bland sig blir speciellt överraskad, rädd eller tvivlande till att det faktiskt är en äkta vampyr det handlar om. Nej, istället så bara ”jaha, du var vampyr du, jaha, och vad ska du göra i helgen?”. Eller så tar man tillfället i akt att fylla sig själv med vampyrblod för att bli evigt ung. Men det är inget annat att vänta. Den här filmen är inte direkt fylld till bredden med logisk handling. Nej, den är bara en skojig mysig gotisk såpamatiné (ordet skräck hör inte hemma nånstans när man beskriver filmen).

Efter filmen framkom det att vissa Filmspanare inte uppskattade Eva Greens insats som svartsjuk häxa. Jag tyckte hon funkade riktigt bra som slemmig häxa med sitt stora grin och ögon som har nåt svartsjukt över sig. Nej, jag gillar henne. Johnny Depp är bättre än han var i Alice i Underlandet. Han verkade helt enkelt ha haft roligt här.

Jag märker nu att jag helt glömt att nämna att i handlingen som utspelas på 1970-talet så dyker en kopia av Barnabas käraste Josette upp. Hon har fått tjänsten som unge Davids guvernant. Att jag glömde det är inte så konstigt eftersom filmen är alldeles för spretig och vissa handlingsspår glöms bort under stora delar av filmen för att krystat dyka upp igen när allt ska knytas ihop.

Förutom en förvirrad handling som inte är nån handling utan bara en ursäkt för att Johnny Depp ska prata rolig gammal engelska och känna sig udda i ett modernt samhälle (och minst tre gånger skämta om det kvinnliga i Alice Coopers namnn) så är filmens stora problem den sista kvarten då allt fullkomligt ballar ur och bara blir en soppa med plötsligt uppdykande varulvar som kommer in från vänster och tråkiga datoranimerade träfigurer som plötsligt får liv inne i Collinwood Manor i en väldigt tråkig och förvirrad slutuppgörelse. Här sjönk filmen rejält. Det finns två scener till som drar ner betyget. Den första är en ”sexscen” med Barnabas och Angelique som mest blir en sorts fånig brottningsdans som ska vara rolig och häpnadsväckande men bara blir trött. Den andra scenen är en scen som är rolig fram till slutet då plötsligt Barnabas beslutar sig för att han måste döda sina nyblivna vänner vilket inte kändes fair. Det gick inte ihop helt enkelt.

Det finns en massa andra logiska luckor och konstigheter men jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea vilket betyder 2,5 Filmspanar-ikoner. Läs nu vad mina vänner tyckte om Dark Shadows: Jessica, Sofia, Henke, Fiffi, Har du inte sett den? (podcast!) och Vrångmannen (som hade sett filmen tidigare men anslöt senare under kvällen).

Betyg på Dark Shadows:


eller uttryckt i siffror 3-/5

Betyg på den efterföljande diskussionen om Prometheus:

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Cracks

22 november, 2010 2 kommentarer


Titel: Cracks (Oskuldens tid)
Regi: Jordan Scott
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Eftersom jag är en sucker för brittiska kostymdramer så tvekade jag inte så mycket innan jag valde att se den här rullen. Dessutom hade den fått hyfsat kritik, bl a en fyra av DN (for what that’s worth). Jag blev ganska besviken. Filmen är lovande mest hela tiden men den blir aldrig riktigt bra. Till det är handlingen för tunn. Början är i princip en orgie i snygga bilder och dessutom en trevlig modevisning med Eva Green som är väldigt elegant i sina 30-talskläder. Ett kostymdrama i ordets rätta bemärkelse. Historien är intressant men ändå känns den alltså tunn. Eva Green spelar en karismatisk lärare på ett flickinternat. Hon är något av en hjältinna för sina elever. Detta kommer att ändras när Fiamma, en spansk flicka, anländer till internatet.

Den spanska flamman Fiamma blåser alltså in på flickinternatet och stör miss G’s världsbild då Fiamma är både coolare, elegantare och ärligare än miss G. Det uppstår sprickor i miss G’s dominanta förhållande till sina elever. Hyfsat intressant borde det alltså kunna bli men historien känns ändå blek. Det blir för mycket snygga bilder, klinkade pianon, svepande stråkar, utan någon riktigt nerv. Eva Green är bra som sin något psykiskt störda lärarinna. Tjejerna som spelar eleverna är samtliga bra, och María Valverde är perfekt som Fiamma. Slutet är något av en omvänd Döda poeters sällskap.

Filmens stora problem tror jag är att flickorna egentligen inte gör uppror mot någonting. Visst, miss G uppmanar dem till att vara fria, att ha begär, osv, men det förekommer egentligen inga motsättningar mellan eleverna och internatets ledning. De motsättningar som förekommer mellan Fiamma, de andra flickorna och miss G räcker inte riktigt till. Ändå sevärd och småputtrig om ni förstår vad jag menar. Skulle kunna kallas en riktig tjejfilm! De manliga rollerna som förkommer är begränsade till chaufförer och dylikt.

3-/5

PS. Valet av svensk titel (Oskuldens tid) är olyckligt vilket många redan har påpekat. Nu vet jag i och för sig inte om Cracks är så himla mycket bättre. Någon som har en förklaring till titeln? Någon som har läst boken av Sheila Kohler kanske?

Arkiverad under Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,