Mordet på Orientexpressen (2017)

10 januari, 2018 9 kommentarer

Varje år väljer jag familjens julfilm som avnjuts på bio på annandagen. Den här gången visade det sig vara en ganska svår uppgift. Jag hade siktet inställt på Guillermo del Toros enligt uppgift vackra och romantiska monstersaga The Shape of Water. Det kändes som en perfekt julfilm. Jag hade hört en del gott om den bl a eftersom den redan visats på Stockholm Filmfestival.

Men när jag ska boka biljetter upptäcker jag att den inte har premiär förrän i februari. Vafalls? Det var väl onödigt. Den hade ju passat perfekt som en juldagsfilm. Väl?

Nåväl. Det blev att försöka hitta nåt annat. Efter en hel del vånda slutade det med Kenneth Branaghs filmatisering av Mordet på Orientexpressen, Agatha Christies mysteriedeckare från 1934. Tåg, snö, mordmysterium och Hercule Poirot. Det borde ju funka.

Jag tyckte filmen inleddes lovande och på ett sätt som påminde om både en James Bond-film och Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Hercule Poirot (Kenneth Branagh själv) framställs som en sorts superhjältedetektiv i en sekvens som inte har med resten av filmen att göra (på samma sätt som den inledande actionsekvensen i en Bond-film inte brukar ha nån koppling till filmens handling i övrigt).

Efter detta hoppar vi ombord på tåget som avgår från Istanbul. Tut tut! Snart har en av passagerarna bragts om livet och tåget har dessutom fastnat i en lavin. Dags för Monsieur Poirot att rycka ut. Vem av alla förstaklasspassagerare är den skyldiga? Betjänten?

Tågfilmer tycker jag ofta brukar vara mysiga. Det är nåt med känslan att på samma gång ständigt vara på väg men ändå begränsad rent utrymmesmässigt som lockar. Det är väl samma känsla som gör att det är mysigt att åka tåg i verkligheten.

I Mordet på Orientexpressen kändes det inte så mysigt. Varför inte? Ja, dels är det alldeles för många rollfigurer vilket gjorde att det mest blev rörigt och ointressant, och dels så är ju tåget fast i en lavin och står stilla större delen av tiden vilket gjorde att känslan av rörelse saknades.

Själva mysteriet var inte speciellt intressant. Jag fick aldrig nån känsla av att Poirot var speciellt smart eller full av insikter (förutom lite under den inledande sekvensen). Han kändes mest som en cirkusartist (vilket han i och för sig gjorde även under den inledande sekvensen). Det blir även för tydligt att detta är ett försök att skapa ett sorts Poirot-filmuniversum på samma sätt som Universal försöker lansera sitt Dark Universe. En uppföljare med anknytning till Nilen har redan fått grönt ljus om jag har förstått saken rätt, och Branagh ska både regissera och spela Poirot.

Skådisarna då? Är detta en skådespelarnas film? Nja, jag vet inte. Det var kul att se Daisy Ridley som funkar minst lika bra här som i de nya Star Wars-filmerna. Judi Dench är Judi Dench, dvs bra. I övrigt var det ingen som stack ut.

Filmens största brist, och troligen även romanens största brist (?), är själva mysteriet och dess lösning. För mig fanns det mot slutet inga insatser och jag var i princip helt ointresserad av vem som hade gjort det. Om jag ska förklara mer i detalj vad jag menar så behöver jag spoila handlingen så jag gör det efter betyget nedan. Betyget var det, ja. Jag hamnar på en ganska så svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

<spoiler>
När det väl står klart, och det gör det ganska tidigt, både för Poirot och för oss tittare, att alla passagerare ombord på förstaklassvagnen har en koppling till mordoffret så är det ju inget mysterium längre. Det kan ju inte vara en slump att alla dessa människor råkar befinna sig på samma tåg som den mördade och därmed är det alltså uppenbart att de alla är i maskopi.
</spoiler>

Lösryckta omdömen från övriga familjemedlemmar: ”Varför stannade tåget?”, ”Jaha, var det en lavin?!”, ”Jag måste ha somnat”, ”Rörigt!”, ”För mycket effekter!”, ”Helt ok, 3/5”.

Filed under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Victoria & Abdul (2017)

20 september, 2017 6 kommentarer

Victoria & Abdul var en positiv överraskning för mig. Jag trodde filmen skulle vara ett seriöst brittiskt kostymdrama om mötet mellan två kulturer. Inget fel alls med ett brittiskt seriöst kostymdrama. Jag brukar nästan alltid gilla den typen av filmer. Men det är alltid kul att bli överraskad för Victoria & Abdul är nämligen mestadels en komedi.

På ålderns höst är Victoria en ensam kvinna som låter sig styras av sitt hov. Mest ser hon fram emot fina middagar där hon snabbt kan trycka i sig rätt efter rätt innan hennes gäster hinner blinka.

En dag dyker två indiska besökare upp under en sådan middag för att överlämna en sorts hedersgåva, ett litet indiskt mynt. Av nån anledningen väcker den ene av besökarna Victorias intresse och Abdul Karim, som han heter, blir något av en jourhavande vän för Victoria. Hovet ser inte med blida ögon på deras vänskap men låter henne hållas, tills vidare.

Det här är en väldigt märklig film men jag kan inte neka till att jag hade roligt under visningen. Det märkliga ligger i relationen mellan Abdul och Victoria. Hur Abdul av nån anledning avgudar Victoria. Hur Victoria av nån anledning vill lära sig om islam och lära sig prata och skriva urdu.

Nu har inte jag läst på om de verkliga händelser som filmen bygger på, men nåt skavde här. Victoria verkar helt bortkommen när det gäller det brittiska imperiets härjningar men allt Abdul säger litar hon blint på. Att varken hon eller övriga delar av hovet inte heller har koll på hur muslimska kvinnor klär sig kändes inlagt för komisk effekt. Samtidigt visste några av hovets medarbetare vad en burka var när det passade för rolig replik. Som sagt, här fanns det en del som skavde på ett anakronistiskt sätt, som t ex ett skämt om hur det är svårt att skilja på två kvinnor klädda i burka. Märklig film.

Och ändå, trots det märkliga, så hade jag kul under visningen. Det som lyfter filmen för mig är framställningen av det absurda tillståndet som ett kungahus är. Vi har ett hov som trippar omkring på tårna för att tillfredsställa sin drottning, samtidigt som de är livrädda för vad hon ska hitta på.

Vad pågår bakom kulisserna? Vad krävs för att driva ett kungahus? Här får vi oss lite härlig farsartad hovhumor till livs, och jag tyckte det var njutbart roligt. Här fanns även inslag av sorg och melankoli då Victoria verkligen är helt ensam, isolerad och oförmögen att ha normala relationer till nån.

För min del hade filmen helt kunnat fokusera på denna aspekt, hovet vs drottningen, och skippat relationen med Abdul eftersom den relationen ofta kändes krystad och sentimental på ett tillgjort sätt.

När jag läser på om filmen ser jag att det faktiskt är en uppföljare till Mrs Brown från 1997. Även i den filmen är det Judi Dench som spelar Victoria och då handlade det om hennes relation till en skotsk betjänt vid namn John Brown (som även omnämns i Victoria & Abdul). Den filmen blir jag sugen på att se.

Skådisarna som gestaltar de olika personerna inom hovet är sevärda. När jag läser på (återigen) om vilka som är med så ser jag att Eddie Izzard spelade kronprinsen Bertie, Victorias, enligt filmen odräglige, son. Jag kunde inte identifiera honom men undrade hela tiden vilken skådis det var. Izzard är i vilket fall bra som odräglig son.

Det som slutligen gör att jag delar ut en trea till filmen är Dame Judi Dench (snart 83 vintrar) som dominerar totalt som drottning Victoria. Skulle inte hon lägga av för några år sen pga att hon höll på att bli blind? Hon är även med i Kenneth Branaghs kommande remake Murder on the Orient Express.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioVictoria & Abdul har premiär nu på fredag och jag har svårt att rekommendera ett biobesök. Men om du vet att du gillar kostymdramer och farsartad brittisk humor kan det vara värt att ta sig till biografen. Men jag skulle nog säga att den går lika bra att se hemmavid.

Andra som tycker till om Victoria & Abdul: Fripps filmrevyer, Har du inte sett den?-Carl och Fiffis filmtajm. Är detta juvelen i den brittiska filmkronan?

Fler länkar till recensioner läggs till när de blir tillgängliga.

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Komedi, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Systrarna Brontë: Jane Eyre (2011)

30 januari, 2017 7 kommentarer

jane-eyreAndra filmen ut i Brontë-temat. Den här gången är det den äldsta systern i skaran som har författat förlagan till filmen. Jane Eyre skrevs alltså av Charlotte Brontë och kom ut i oktober 1847.

Precis som var fallet med Wuthering Heights så har det gjorts mängder med filmatiseringar av Jane Eyre. Jag kan dock inte påminna mig att jag har sett någon. Den jag valt att skriva om idag är från 2011 och i regi av Cary Fukunaga som bl a ligger bakom immigrantfilmen Sin nombre från 2009.

Filmen inleds med att vi får se en ung kvinna springa ut från ett ståtligt gods. Kvinnan verkar desperat. Hon hamnar ute på hedarna, där hon går vilse. Det regnar och är kallt… men så lyckas hon ta sig till en liten gård där en präst och hans två systrar bor. Prästen beslutar sig för att låta henne bo hos dem. ”It’s the christian thing to do”.

Den unga kvinnan heter Jane Eyre och i återblickar får vi nu se hennes historia berättas…

…Jane Eyre (Mia Wasikowska) är ett föräldralöst maskrosbarn som växer upp i en fosterfamilj. Styvmamman är en vidrig kvinna som tagen ur Askungen. Janes styvbröder plågar henne ständigt, förutom när de skvallrar till modern. Till slut hamnar Jane på internatskola. Ur askan i elden kan man säga. Skolans rektor är än mer vidrig och på gränsen till en karikatyr (eller över den om jag ska vara ärlig).

Men Jane är alltså ett maskrosbarn och hon tar sig igenom allt och lite till. Efter några år får hon en tjänst som guvernant på Thornfield Hall där den hemlighetsfulle Edward Rochester (Michael Fassbender) är herre i huset. De båda inleder så småningom nån form av trevande relation, eller vad jag nu ska kalla det.

Förra gången, för fem år sen, när jag gav mig på temat om Brontë-systrarna så var Jane Eyre den första filmen jag såg och jag skrev nästan en hel recension då. Men eftersom jag körde fast totalt med Wuthering Heights så blev det ingen recension av Jane Eyre heller. Så det här är alltså min andra titt. Ett litet stycke ur min gamla opublicerade text lyder som följer:

Jag vill åka till norra England och gå vilse på en dimmig öde hed. Sen vill jag bli räddad, inlindad i filtar, dricka varmt te och berätta min historia för mina räddare.

Haha, ja, så kände jag nu med faktiskt. Det är nåt med landskapet, de karga hedarna, som tilltalar mig. I kombination med ett väldigt snyggt dimmigt foto så var det visuella en njutning. Ingen skakig handkamera som fångar ofokuserade tordyvlar på bild här inte.

Judi Dench! Judi Dench dyker upp. Det hade jag helt glömt av. Det var en trevlig överraskning. Hon har skådespelarpondus den kvinnan. Här spelar hon chefshushållerskan (eller vad nu titeln är?) på Thornfield Hall.

Michael Fassbender är ju med också förstås. Det dröjde överraskande länge innan hans rollfigur först gör entré. Rochester som karaktär var något av ett mysterium. Jag kunde aldrig riktigt bestämma mig för om han var ett creep eller en gentleman med ett olyckligt förflutet. Slutet gör väl i och för sig den saken klar.

Jag tyckte det var kul att Rochester först och främst är fascinerad av Jane för hennes intelligens och syn på livet. Han behöver nån som vågar stå upp mot honom och som kan matcha honom som samtalspartner. Jane står för ett nytt feministiskt tänkande och jag undrar om det återspeglar det som romanen innehåller eller om man skruvat till det lite extra. Någon (Sofia?) som har läst boken kanske kan svara.

Förutom att jag gillar landskapet med hedarna så tyckte jag även övriga miljöer var riktigt snygga. Thornfield Hall har en härlig gotisk stämning över sig och Fukunaga använder sig av skräckfilmsestetik för extra effekt. Det förekommer t.o.m. en jump scare som involverar en duva.

Mia Wasikowska i titelrollen övertygar. Hon är en badass. Hur man nu kan vara det i ett brittiskt kostymdrama. Men det kunde man tydligen. Även Amelia Clarkson som gör den unga Jane var mycket bra. Båda två är utmärkta på att få fram Janes envishet och egenhet.

Det som drar ner betyget en aning är att de delar som ramar in huvudhistorien inte var lika engagerande. Prästen och hans relation till Jane kändes mest som en parentes.

Som helhet är Cary Fukunagas version av Jane Eyre en klassiskt och kompetent gjord filmatisering och jag delar ut en stark trea, vilket känns skönt efter plågan som det var att se Wuthering Heights.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad Sofia tyckte om Jane Eyre kan ni läsa om här. Jag hoppas vid Gud att hon inte tycker den är sämre än Wuthering Heights i alla fall. 😉

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik, Tema Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Philomena (2013)

17 maj, 2014 10 kommentarer

PhilomenaVarför blev jag inte berörd av Philomena? Och då menar jag berörd så där inpå livet då man känner att det börjar rycka i hjärtat. Philomena är ändå en välgjord, välspelad film och bygger på en fantastisk historia. Är Steve Coogan för mysig att lyssna och se på? Missförstå mig rätt, jag gillade Coogan och tycker det är kul att han gör en sån här typ av roll. Jag kanske även hade lite svårt att se att en person kan vara så snäll, så oskyldig och så förlåtande som den kvinna som spelas av underbara Dame Judi Dench. När jag kollade upp om Dench var faktiskt adlad såg jag på Wikipedia att hon började sin karriär med teater… år 1957. Nästan lika galet som att Max von Sydow ska vara med i de kommande Star Wars-filmerna.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tomorrow Never Dies

7 oktober, 2013 10 kommentarer

Tomorrow Never DiesTitel: Tomorrow Never Dies
Regi: Roger Spottiswoode
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Vi livar upp måndagsmorgonen med en gammal recension av en Bond-film från ’97. Tomorrow Never Dies var Brosnans andra film som Bond. I slutet av inlägget länkar jag till recensioner från mina betydligt mer Bond-insatta bloggkompisar. Word is bond, som rapparna säger.

I Pierce Brosnans gestalt får Bond i uppdrag att reda ut försvinnandet av ett brittiskt krigsfartyg nära Kinas kust och samtidigt syna mediemogulen Carver (Jonathan Pryce) närmare i sömmarna. Till sin hjälp får han litet oväntat den mystiska kinesiskan Wai Lin (martial arts-kunniga Michelle Yeoh).

Ja, det här funkade ju – Bond är Bond, med allt som följer. Jag tycker Brosnan funkar i rollen. Han har den rätta torra humorn, litet i stil med Sean Connery och mindre lik Roger Moore, som enligt min smak var en för lättsam Bond. Här finns de obligatoriska kommentarerna efter att en skurk mött sitt öde, t ex i en tidningspress, varpå Bonds kommentar blir ”They’ll print anything these days”. Allt är med andra ord som vanligt. Vi har en maktgalen skurk som, i princip, vill ta över världen. Till sin hjälp för ”handy work” har skurken denna gång en blonderad tysk kopia av Dolph Lundgren. Slutuppgörelsen denna gång utspelar sig på skurkens mystiska stealth-fartyg varifrån han styr händelseutvecklingen i världen. Ja, det hela var rätt så kul.

Och så har vi ju då de vanliga teknikprylarna och även vådliga jakter med antingen Q:s specialbil eller en simpel motorcykel. Yeoh var bra i sin roll och hade gärna kunnat vara med mer. Jag gillar henne, även från andra filmer. Bond brukar ju ha kvinnliga medhjälpare, men det är inte ofta de slåss minst lika bra som Bond själv. Ett rätt bra tag team (för att snacka WWF-termer). Men i slutändan är det ju en bagatell, inte en dålig sådan, men ändå. När det gäller agentfilmer är t ex Mission: Impossible (ettan) och Bourne-filmerna bättre. De är lite svettigare och behöver inte följa Bond-mallen. Den där Bond-mallen är det som gör att det blir godkänt, men också det som hindrar Bond-filmer från att överraska det minsta. Förresten, Teri Hatcher, i rollen som Bonds gamla flamma, numera skurkens fru, kändes som en stel såpaskådis i den här filmen. Inte bra med andra ord.

3/5

Som utlovat kommer här länkar till recensioner från de som kan det här med Bond.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch

Filed under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skyfall

9 november, 2012 8 kommentarer

Titel: Skyfall
Regi: Sam Mendes
År: 2012
IMDb | Filmtipset

På Twitter läste jag ett kvitter som löd: Om man gillar Daniel Craig som Bond så är man inte ett Bond-fan. Jag tror nog det kan stämma. I och med Casino Royale så gjordes Bond mer modern, mer mörk, mer realistisk. Bond blev en person, tycka vad man vill om det. Jag gillade verkligen Casino Royale. Problemet var att uppföljaren Quantum of Solace var värdelös. Det var en film helt utan känslor.

I den nya Skyfall får vi en del känslor, well, ganska mycket känslor faktiskt. Jag lovar, det blir t.o.m. lite dammigt i biosalongen eller i alla fall på bioduken.

Inledningsactionscenen är riktigt bra. När Ola Rapace och Daniel åker motorcykel på smala takåsar är det hur bra som helst. Ren uppvisning. När man sen hoppar över till taket på ett tåg blir det inte sämre. Vad som händer sen har recensenter blivit tillsagda att hålla tyst om. Haha, ungefär som det hade varit en spoiler. Det fattar väl alla att det som händer verkligen inte händer. Men visst, det var väl bra att inte veta om detaljerna.

Jag tycker filmen är en helt ok actionthriller men inget mer. Som Bond-film är den dock lite annorlunda. Vi får en helt ny sorts Q i form av en pojkvasker, i alla fall i Bonds ögon. Vi får även ett intressant förhållande mellan M och Bond som mot slutet av filmen verkligen ställs på sin spets.

Jag skulle kunna skriva en hel massa annat om filmen, t ex om nostalgibilar som kommer fram mot slutet av filmen. Såna där bilar som har röda knappar på växelspaken. Men det tror jag säkert mina bloggkollegor gör så jag nöjer med att ge filmen en stark trea.

Jo, just det, det var ganska uppfriskande med en gay Bondskurk i form av Javier Bardem med en frisyr i klass med den han hade i No Country for Old Men. Dessutom kastade han handgranater på samma sätt som en Östermalmsdam kastar en använd servett i en papperskorg.

3+/5

PS. Ungefär en timme in i filmen hör jag plötsligt bebisskrik. Hmm, tänker jag, kommer ljudet från fimen? Nej, Bond har inte fått barn och M har inte blivit mormor vad jag har noterat. Så det måste alltså komma från salongen. Vem tar med sin nyfödda bebis på bio (ingen barnvagnsbio utan en helt vanlig visning) för att se Skyfall. Uppenbarligen en kvinna i den salong jag satt i. Nån minut senare ser jag att en kvinna kommer gåendes nerför gången med en bebis (som skriker) i sele på magen. Aha, hon har till slut insett att det kanske inte var en så bra idé det där. Vad gör kvinnan? Jo, hon går längst ner till rad 1 men stannar där precis vid dörren utan att gå ut. Gahahaha. Hon står där och vaggar och försöker få ungen att sluta skrika. Vilket den faktiskt gör efter några minuter. Efter det hörde jag faktiskt inget mer men man såg ju hela tiden kvinnan stå där framme. När det var en kvart kvar eller så noterade jag att hon var borta men jag såg aldrig om hon gick ut eller upp till sin plats igen. Om hon gick upp till sin plats igen så känner jag sympati med hennes biogrannar. 🙂

Filed under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Quantum of Solace

6 november, 2012 4 kommentarer

Titel: Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Efter att uppskattat Casino Royale gick jag nu plötsligt in med höga förväntningar på en Bond-film. Ouch, det är ju det där med förväntningar…

Jag gillade första filmen, Casino Royale, i omstarten av James Bond-filmerna. Den kändes rå. Det var inte lika mycket trams, det var mer på riktigt, men även häftig action och spännande samt en bra Daniel Craig. Det var ju inte den James Bond vi känner utan nåt helt annat. Bond var en människa och inte en stereotyp happy-go-lucky seriefigur. I den nya filmen som tar vid direkt efter den förra tar Bond upp jakten på den hemliga skurkorganisationen Quantum. Samtidigt som Bond vill hämnas på sin älskade Vespers död är han samtidigt kluven då ju Vesper svek honom i slutet av Casino Royale. Jakten tar Bond till bl a Haiti och Bolivia.

Det är märkligt hur till synes små saker kan göra en film sämre än en annan. I Quantum of Solace är det mesta sig likt om man jämför med Casino Royale men ändå funkar QoS inte alls. Craig är bra som Bond och allt är snyggt och maffigt. Känslan saknas dock helt. Filmen är som en enda stålgrå reklampelare. Den känns innehållslös och tom. Sen tyckte jag att actionscenerna var skakigt jobbiga. Varför detta ständiga skak?! Och när det inte är skak så är det en ständigt svepande reklamfilmskamera HELA tiden. Nä, det kan inte bli godkänt. Känslan i förra filmen försvann när Vesper försvann. Nu är Bond bara en torr och tråkig agent som inte har några känslor. Då återstår inget, varken en rolig Roger Moore eller Casino Royale-Bond med känslor.

2/5

Filed under Action, Betyg 2, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Casino Royale

4 november, 2012 3 kommentarer

Titel: Casino Royale
Regi: Martin Campbell
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Som uppladdning inför Skyfall kör jag recensioner av de två tidigare Bondfilmerna med Daniel Craig. Jag hade inte så höga förhoppningar på Casino Royale när jag såg den 2006 men…

Casino Royale är överraskande bra. Anledningen tycker jag är att filmen känns fräsch, både vad gäller helhetskänslan och Daniel Craig som Bond. Känslan är att det är lite mer på riktigt, lite mer brutalt, och Bond är faktiskt en person och inte en seriefigur. Men jag tyckte även filmen var rolig och underhållande. Det jag uppskattade mest var faktiskt den första actionsekvensen i Uganda där Bond i en parkour-inspirerad jakt är en bombtillverkare hack i häl. Bond hade dock en aning mer brutal parkour-stil än hoppjerkan han jagar. Samspelet mellan Eva Green och Craig funkar, kemin finns där och Green är en lite annorlunda kvinnlig skådis i en Bond-rulle. Kul med två danska skurkar i form av Mads Pusher Mikkelsen och Jeseper Bänken Christensen. Vi bjuds även på en lagom dos torr humor. Filmen har en svacka nånstans i mitten (lite väl mycket av det numera överhajpade fenomenet poker) men rycker upp sig mot slutet. Jag gillar även den allra sista scenen. Ett perfekt slut i rätt ögonblick.

4-/5

Filed under Action, Betyg 4, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Chronicles of Riddick

4 oktober, 2011 2 kommentarer


Titel: The Chronicles of Riddick
Regi: David Twohy
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Om jag hade sett The Chronicles of Riddick vid ungefär samma tidpunkt som när jag såg Pitch Black så är det möjligt att den inte hade fått så pass bra betyg som den nu fick. Jag tycker det visar hur mycket vilket humör man är på spelar in när det gäller vad man tycker om en film. Uppföljaren till Pitch Black såg jag i juli 2010 mitt under en värmebölja och då jag dessutom var i stort behov av att se nåt annat än fotbolls-VM.

He, jag kände att det kunde vara skönt att se en inte alltför jobbig film så här i värmens (och fotbollsfeberns) tid. Lämpligt nog hade jag The Chronicles of Riddick inspelad. Det märks att man här har haft en större budget jämfört med ettan och lågbudgetaren Pitch Black. Jag gillar miljöerna i filmen som jag tycker man har fått till ganska bra. Det är pompöst, överdrivet, haha, ja, inget man tar på allvar, men trots att det nästan blir larvigt så funkar det. Konceptet med Necromongers är utomordentligt fånigt (ja, själva ordet är fånigt). Faktum är att väldigt mycket i filmen är fånigt och förvirrande. Vad gör egentligen Judi Denchs rollfigur i filmen? Hela historien med Karl Urban och Thandie Newton är krystad. Trots allt dåligt så finns det nåt som gör att jag sväljer det hela. Det kan ha att göra med att min hjärna helt enkelt inte var redo för nåt mer avancerat. Så filmen är egentligen inte godkänd men just den här tittningen är ändå värd en svag trea. Det var en vin-vinn-situation, helt enkelt (japp, kunde inte låta bli att slänga in en ordvits).

3-/5

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: