Nätrullarna är tillbaka med sitt åttonde avsnitt! Den här gången pratar Daniel och Johan om allting (inklusive romerska bågar), överallt och dessutom på samma gång. Ja, det handlar alltså om regissörsduon Daniels nya film Everything Everywhere All at Once.
Det blir även tips om vad man ska se om man är besviken på de senaste årens Star Trek-serier samt om en brittisk kriminalare med David Bowie-koppling.
Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.
Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings visade sig vara en MCU-film som passade mig nästan som handen i handsken. Det är en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasy-drama med drakar och demoner.
Filmens ”skurk”, Xu Wenwu, spelas av den gamle WKW-hjälten Tony Leung. Han är ägaren av filmtitelns tio ringar som ger honom evigt liv och stora krafter. Efter att ha levt i över tusen år träffar vår skurk en kvinna som visar sig vinna både hans hjärta och i en fajt mot honom. De blir kära, Wenwu lägger järnringarna på hyllan, de gifter sig och får barn. Men Wenwus förflutna kommer ikapp honom som man brukar säga…
Efter inledningen hoppar filmen till dagens San Francisco och filmens hjälte Shang-Chi, ja, eller Shaun som han kallar sig som amerikan. Det visar sig att verkligheten och hans förflutna även kommer ikapp honom. Familjebestyr gör att han måste resa till Macao och sen vidare därifrån. Med sig på resan får han sin vän Katy (spelad av Awkwafina, kvinnan med den härliga sandpappersrösten).
Jag gillade inledningens mytiska och episka känsla av legender. Mandarin är ett härligt språk och en njutning att lyssna på även om jag inte förstår ett ord. De delar av filmen som utspelar sig i San Francisco var kanske filmens bästa delar. Jag tyckte man presenterade Shaun och Katy på ett mysigt och roligt sätt. Dessutom var bussfajten mycket bra. Den var innovativ och utvecklade dessutom rollfigurerna på samma gång. Shaun och Katy lär känna andra sidor av varandra om man säger så. Speciellt får väl Katy veta mer om Shaun.
En orsak till att jag gillade filmen lite extra stavas David Chen. David är en av värdarna i filmpodcasten The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast). Han, och även Devindra Hardawar (en av de andra värdarna), brukar alltid påpeka hur viktigt det är med representation. Det brukar vara en av de första saker de lyfter om en film. Hur bra det var med en mångfaldig cast och hur det gör filmen bättre.
Visst är det positivt med filmer med skådisar från flera olika bakgrunder och kulturer och det är förstås viktigt med representation som Dave och Devindra påpekar. Men för mig är det sällan att det lyfter en film. Ofta kan det snarare kännas lite krystat med en asiat, en vit, en svart, en mexikan en etc… Det blir liksom ett mångfaldsbingo av det hela. Men det kan funka smidigt, som t ex i The Old Guard där rollbesättningen av nån anledning kändes naturlig.
Men det som Dave & Co har gjort är att de har lyft upp den här frågan så att den finns i mitt medvetande när jag ser en film. Och vad gäller Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings så var det som att saker och ting föll på plats. Det är så här man ska göra. Filmen innehåller nästan enbart skådisar med asiatisk bakgrund. Det pratas antingen mandarin eller engelska och allt känns naturligt. Man får en inblick i en kultur istället för att filmen innehåller fem rollfigurer med olika bakgrund, bara för att visa upp ett mångfaldstänk. Mina tankar går även till den underbara Pixar-filmen Coco som också den arbetar och fungerar på samma sätt som Shang-Chi.
Jag nämnde att bussfajten inte bara var en cool fajt utan även utvecklade rollfigurerna. Det förekom ett antal såna här fajter i filmen. Det är inte bara en fajt för fajtens skull. Vi har en kärleksfajt i inledningen där Wenwu träffar Shauns mamma. Vi har en utbildande fajt där Shauns moster lär Shaun hur man fajtas mjukt och på ett helt annat sätt än Shauns pappa. Och så har vi en avslutning där Shaun och hans pappa möts och… försonas?
The Mandarin från Iron Man 3 gör comeback i den här filmen. Haha, helt underbart med Ben Kingsley som skådisen Trevor Slattery. Tillsammans med gosedjuret Morris och Awkwafina utgör han filmens komiska element. Jag kollade precis nu upp hur gammal Ben Kingsley är. Han är född 1943. Ni kan räkna själva. Här kändes han fräsch och pigg och visar kanske att ålder bara är en siffra.
Ja, slutfajten är för lång och för cgi-tung men den var samtidigt snygg rent visuellt och hade en vacker kinesisk drake så jag kan inte underkänna den.
Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings får inte 4/5 men det är nära.
Morgan var en film som man väl kan säga kom i kölvattnet efter Ex Machina, eller så kan man säga att den hamnade i skuggan av Ex Machina.
Jag gillar filmens upplägg. En utomstående konsult (spelad av Kate Mara, vacker som en katt) kommer in i ett tajt team för att utreda vad som egentligen hände när nåt gick väldigt fel på ett forskningslabb. En syntetiskt (eller artificiellt kanske man säger?) framställd människa, kallad Morgan (Anya Taylor-Joy), har attackerat en av forskarna (Jennifer Jason Leigh) med en penna. Hmm, lustigt, Jennifer Jason Leigh har ögonlapp precis som i The Hateful Eight.
Ok, ska vi ta likheterna med Ex Machina direkt så har vi det avklarat. Vi har en person som kommer till ett labb för att utvärdera en skapelse (Ava respektive Morgan). Första gången de möts sker det med en glasvägg mellan de båda. ”Hello, Lee” – ”Hello, Morgan”. Det förekommer även många sekvenser med övervakningskameror.
Det kanske är orättvist att hålla på med dessa jämförelser. En film är ju en film och bör betraktas objektivt och inte jämföras med andra filmer. Men det är oundvikligt. Det är ju ett ganska vanligt fenomen det här att det snurrar runt likartade manus i filmbranschen och oftast är det en film som drar det längsta strået hos kritiker och publik. Tyvärr för Morgans del så gick den inte hem nåt vidare.
En detalj som jag uppskattade med filmen var hur forskarna, inklusive den underbara Michelle Yeoh, pratade mandarin. Jag tror det var mandarin i alla fall men det kan ha varit kantonesiska. I vilket så tycker jag det är ett skönt språk att lyssna på.
Paul Giamatti är med också och han har en riktigt bra förhörsscen med Morgan. Fast lite dumt och icke-forskaraktigt beter han sig kanske. Eller, ta bort kanske.
Kommer företag verkligen vilja göra det som filmen lägger fram? Jag förstår egentligen inte vad det är man har framställt. En helt konstgjord människa? Men varför? Ska den användas enbart som ett vapen? Det känns som att det borde finnas enklare sätt. Men då hade det ju inte blivit en film.
Slutdelen av filmen lyfter inte för mig då den övergår till att bli en standardmässig actionthriller. Den blev direkt mindre intressant, men ändå inte dålig. Tyvärr saknade jag det djup som jag kände att den ville förmedla inledningsvis och jag tycker aldrig den tar sig an de teman den presenterar. Jag förstår exempelvis aldrig vad Morgan vill (och det gäller både filmen och rollfiguren), och jag tycker inte det är öppet för olika tolkningar så att man kan spekulera. Det saknas en mystik här.
Äntligen dags för martial arts igen! Uppföljaren till Crouching Tiger, Hidden Dragon kunde jag ju inte hålla mig borta från trots att jag hade hört en del negativt (19% på Rotten Tomatoe t ex). Förutom Atomic Blonde, som jag faktiskt kategoriserade som en martial arts-film, så var Ong-bak den senaste kampartsrullen jag skrev om, och det var nästan två år sen. Hög tid för mer wire fu med andra ord.
Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny gick upp på bio i Hongkong medan den i resten av världen släpptes direkt på Netflix. Ang Lees original från år 2000 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag blev fullkomligt blåst av banan (och dessutom besatt av Zhang Ziyi) när jag såg den på bio. Jag såg om och skrev om den när jag körde ett martial arts-tema för några år sen och min hyllning hittas här.
I uppföljaren hittar vi återigen den graciösa och till synes evigt unga Michelle Yeoh som krigarkvinnan som efter flera år i stillhet tvingas plocka fram sina skills igen eftersom det mytiska svärdet Det Gröna Ödet är i fara. Till sin hjälp mot de onda får hon Donnie Yen som dyker upp som den mystiske Silent Wolf.
I mångt och mycket behandlar denna uppföljare samma teman som sin föregångare. Det påminner även om Star Wars (eller så påminnner Star Wars om gamla martial arts-filmer). Vi har den mörka och den ljusa sidan. Vi har relationen mellan en mästare och dess lärjunge. Mästaren måste alltid se upp så inte lärjungen lär sig för mycket och då vill överträffa sin mentor. Precis som i den första filmen hittar vi här en bångstyrig ung tjej, Snow Vase (spelad av Natasha Liu Bordizzo), som är ute efter hämnd. Det blir Michelle Yeohs uppgift att lära upp och kontrollera henne.
En annan parallell man kan dra till Star Wars är den något märkliga vördnaden inför ett svärd, eller ett lasersvärd till och med. Ja, just det, nu visar ju Luke i The Last Jedi vad han egentligen känner inför det där svärdet. Men i Sword of Destiny är svärdet Det Gröna Ödet ett svärd som dyrkas som vore det en hundvalp på CuteEmergency. Och det är alltså ett mordvapen vi pratar om. Nu ska sägas att Det Gröna Ödet här har en nostalgisk koppling till Chow Yun-Fats rollfigur Li Mu Bai från den första filmen.
Stopp! Vänta! Jag klarar inte av att lyssna på det engelska ljudspåret. Jag kollar upp om Netflix har mandarin istället. Ja, hurra! Man kan välja mandarin som talat språk. Problemet är bara att filmen spelades in med engelska som det talade språket. Så skådisarnas munrörelser matchar alltså det engelska ljudspåret. Men med engelska som språk förstörs känslan totalt. Totalt. Engelska med en fånig kinesisk brytning är bara FEL. När jag bytte till mandarin så blev filmen flera snäpp bättre och det trots osynkade läppar.
Fajterna då? Riktigt bra skulle jag säga. Den inledande fajten med Michelle Yeoh var hyfsat bra. Michelle själv är alltid en njutning att se. Donnie Yen bidrar med sina kunskaper på ett bra sätt, bl a i en mycket bra fajt på ett värdshus. Den kan förstås inte mäta sig med en motsvarande värdshusfajt i originalet, men vad kan det?
En bit in i filmen får vi en mano a mano som utspelar sig på en frusen sjö. Jag har hört vissa klagomål om att den var för cgi-tung, framförallt när det gäller miljöerna. Ja, miljöerna är helt skapade i en dator men av nån anledning så störde det mig inte. Det kanske beror på att hela filmen känns mer fantasy än på riktigt och att det då passar med tecknad film-vibbar.
Slutfajten där alla deltar var en värdig avslutning. Här får vi ett klassiskt grepp i martial arts-filmer då olika personer på olika nivåer gör upp var för sig. Mästarna, den goda mot den onda, slåss mot varandra parallellt med att deras underhuggare gör upp sinsemellan. Precis som det ska vara.
Sword of Destiny (i regi av legenden Yuen Woo-ping) var en positiv överraskning. Det enda som störde mig var slutorden om kodex, plikt och heder som gav vibbar om att det handlade om plikt mot en stat när filmen ju handlade om personliga relationer.
I väntan på hyllningen av Luc Bessons senaste film (en hyllning som dyker upp här på bloggen på onsdag) så skickar jag ut en gammal preblogg-text om en annan science fiction-rulle. Jag tror Sunshine är en ganska uppskattad film. Själv tyckte jag inte den var så strålande. Texten skrevs i maj 2007.
Solen håller på att slockna. Ett rymdskepp med etniskt mixad besättning skickas för att nuka solen till liv igen, sju år efter det första försöket som misslyckades. 28 dagar senare som ju är en sorts sci fi-skräckis tyckte jag var helt ok. Här har Danny Boyle gjort – eller snarare borde ha gjort – en ren sci fi-thriller. Nu verkar det som att han (min kommentar: eller om vi ska skylla på manuset av geniet Alex Garland?) inte kunde låta bli att blanda in skräck mot slutet vilket blir filmens fall. Fram tills dess ligger filmen på en stabil trea. Det är snyggt, tajt stämning, hyfsade skådisinsatser (där Cillian Murphy skiner mest). Dock gick det inflation i snygga mäktiga klipp med rymdskeppet som sveper förbi framför kameran. Sen var det lite tråkigt med det vanliga upplägget där en efter en av besättningen går åt. Och sen slutet då… haha, ja, det blev nästan lite kalkon där.
Titel: Tomorrow Never Dies
Regi: Roger Spottiswoode
År: 1997
IMDb | Filmtipset
Vi livar upp måndagsmorgonen med en gammal recension av en Bond-film från ’97. Tomorrow Never Dies var Brosnans andra film som Bond. I slutet av inlägget länkar jag till recensioner från mina betydligt mer Bond-insatta bloggkompisar. Word is bond, som rapparna säger.
I Pierce Brosnans gestalt får Bond i uppdrag att reda ut försvinnandet av ett brittiskt krigsfartyg nära Kinas kust och samtidigt syna mediemogulen Carver (Jonathan Pryce) närmare i sömmarna. Till sin hjälp får han litet oväntat den mystiska kinesiskan Wai Lin (martial arts-kunniga Michelle Yeoh).
Ja, det här funkade ju – Bond är Bond, med allt som följer. Jag tycker Brosnan funkar i rollen. Han har den rätta torra humorn, litet i stil med Sean Connery och mindre lik Roger Moore, som enligt min smak var en för lättsam Bond. Här finns de obligatoriska kommentarerna efter att en skurk mött sitt öde, t ex i en tidningspress, varpå Bonds kommentar blir ”They’ll print anything these days”. Allt är med andra ord som vanligt. Vi har en maktgalen skurk som, i princip, vill ta över världen. Till sin hjälp för ”handy work” har skurken denna gång en blonderad tysk kopia av Dolph Lundgren. Slutuppgörelsen denna gång utspelar sig på skurkens mystiska stealth-fartyg varifrån han styr händelseutvecklingen i världen. Ja, det hela var rätt så kul.
Och så har vi ju då de vanliga teknikprylarna och även vådliga jakter med antingen Q:s specialbil eller en simpel motorcykel. Yeoh var bra i sin roll och hade gärna kunnat vara med mer. Jag gillar henne, även från andra filmer. Bond brukar ju ha kvinnliga medhjälpare, men det är inte ofta de slåss minst lika bra som Bond själv. Ett rätt bra tag team (för att snacka WWF-termer). Men i slutändan är det ju en bagatell, inte en dålig sådan, men ändå. När det gäller agentfilmer är t ex Mission: Impossible (ettan) och Bourne-filmerna bättre. De är lite svettigare och behöver inte följa Bond-mallen. Den där Bond-mallen är det som gör att det blir godkänt, men också det som hindrar Bond-filmer från att överraska det minsta. Förresten, Teri Hatcher, i rollen som Bonds gamla flamma, numera skurkens fru, kändes som en stel såpaskådis i den här filmen. Inte bra med andra ord.
3/5
Som utlovat kommer här länkar till recensioner från de som kan det här med Bond.
Eftersom jag inte riktigt hann skriva ihop en värdig recension till förra måndagen så avslutar jag mitt martial arts-tema en vecka senare, dvs idag! Nu vet jag inte om den här recensionen är speciellt värdig den heller men det är ett försök.
Crouching Tiger, Hidden Dragon är filmen som fick mig intresserad av martial arts-filmer. Innan jag såg den kände jag bara till namnen på Jackie Chan och Jet Li. Bruce Lee hade jag inte sett nåt av. Jag hade sett och gillat – ja, eller blivit mer eller mindre besatt av – de grymma fajterna i The Matrix. Men det var väl ungefär det som jag kände till om martial arts-filmer. Vem var actionkoreograf i The Matrix? Ja, ni vet svaret på den frågan om ni följt mitt måndagstema. Så det kanske låg i luften att jag skulle gilla Ang Lees film. Vem Ang Lee var? Det hade jag inte heller nån koll på. Jag såg Crouching Tiger, Hidden Dragon på bio med en kompis när den kom ut Y2K. Både jag och min kompis var helt stumma efter visningen. Detta var magiskt konstaterade vi båda. Så vackert, så coolt, så bra. Skulle det vara lika vid en omtitt?
Jag behövde inte vara orolig. Ang Lee har samlat ihop ett äkta superteam för att göra sin hyllning till wuxia-genren. Veteraner som Chow Yun-Fat och Michelle Yeoh samsas med den då nya stjärnan Zhang Ziyi. En riktig legend är Cheng Pei-pei (som spelar skurkrollen som Jaderäven) från klassikern Come Drink with Me. Musiken står bl a cellogeniet Yo-Yo Ma för. Actionkoreograf är givetvis Yuen Woo-ping.
Handlingen i korthet: Chow Yun-Fat spelar en gammal kung fu-mästare som vill lägga svärdet (det mytiska Gröna Ödet) på hyllan. Först måste han dock hämnas sin gamle mästare som dödades av den förrädiska Jaderäven. Hans gamla flamma Michelle Yeoh dras också in i intrigen samtidigt som unga Zhang Ziyi döljer en eller flera hemligheter.
Eftersom det är ett martial arts-tema det handlar om så börjar vi som sig bör med fajtingscenerna. De är otroligt välgjorda, snygga och ganska långa utan att nånsin bli tråkiga. Vi får allt från handgemäng på en restaurang med många inblandade till en duell uppe i topparna på träden i en bambuskog. En lustigt detalj i många av fajterna är att man när slagen träffar motståndaren ser som ett vitt moln kritdamm puffa upp. Liksom för att markera att här träffar vi minsann ordentligt och just detta är ett grepp som jag sett tidigare i genren.
En detalj som man lyckats bra med är att det inte märks så tydligt som det ibland kan att man växlar mellan skådisen och en mer akrobatisk stuntdubbel. Jag minns t ex i Kill Bill där det blev lite väl uppenbart när det var Uma och när det var Umas stuntdubbel. Här har man gjort övergångarna riktigt snyggt.
Min favoritfajt är nog den mellan yrvädret Zhang Ziyi och den mer lugna Michelle Yeoh där Yeoh väljer ett nytt vapen var 30:e sekund (eller nej, efter att ha sett den igen så är det definitivt min favoritfajt). Här har vi lustiga små detaljer hela tiden, som t ex när Yeoh greppar ett blytungt vapen, nån sorts gigantisk slägga, som bara faller till golvet av tyngden. Ziyi ler ett snett leende och gör ett utfall. Tjejerna kan verkligen fajtas och har en underbar utstrålning. Kolla klippet ovan som givetvis är på originalmandarin och inte nån förfärlig dubbad version.
Nåt som används är vajrar och det syns givetvis ibland men jag tycker inte det blir parodiskt utan passar bra in i filmen. Jag accepterar liksom att man efter fem år av kung fu-träning i ett kloster uppe i bergen faktiskt i princip kan flyga.
En detalj värd att notera är att vi i denna wuxia-hyllning givetvis har en pajas i rollistan. En sån där tafatt snubbe som försöker göra rätt men som bara gör fel. När det Gröna Ödet blir stulet försöker han utreda försvinnandet men det mesta blir fel. Jag tyckte inte han var störande utan ganska charmig. Det är precis rätt nivå på jönserierna.
Det som gör filmen till en toppfilm är allt annat övrigt i filmen, utöver jönserier och fajting. Redan från början anar vi en romantisk spänning mellan Yeoh och Chow. Det är rena The Remains of the Day. Båda vill men ingen kan. Ja, fast här kanske det är båda två som inte kan. Det är smärtsamt i vilket fall. Mitt i allt får vi även ett romantiskt ökenäventyr med Zhang Ziyi där hon träffar sin drömprins. Det finns även paralleller till en film som Star Wars och många andra filmer. Det är den klassiska kampen mellan ont och gott, den mörka och den ljusa sidan. Ja, det är även en coming of age-historia. Ja, den här filmen har allt!
Slutligen, apropå DN:s Bechdeltest av de senaste tio årens mest sedda svenska filmer, så kan jag säga att det i Crouching Tiger, Hidden Dragon förekommer namngivna kvinnliga rollfigurer och de pratar med varandra om annat än män och de fajtas!
Titel: Tai Chi
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb | Filmtipset
Måndag igen och Yuen Woo-ping igen. I början av 90-talet gjorde Yuen filmer som på löpande band. Just filmen Tai Chi var en av de första kung fu-filmer som jag såg och skrev om för nästan tio år sen. Vid den här tiden hade jag fascinerats av Crouching Tiger, Hidden Dragon (och i viss mån Hero) men jag var inte helt bekant med den asiatiska stilen, framförallt dess något märkliga blandning av humor/fånerier och allvar.
Den välkände kung fu-koreografen Yuen Woo-ping (Crouching Tiger, Hidden Dragon, The Matrix) har regisserat denna vajer fu-film där Jet Li och Michelle Yeoh visar sig på styva linan… eller vajern. Handlingen: Två pojkar, Junbao och Tianbao, växer upp i ett Shaolin-kloster och utbildas till (martial arts-)munkar. Efter ett bråk under en kung fu-tävling blir de båda förvisade från klostret. Efter detta lever de ett tag tillsammans i den ”riktiga” världen utanför klostret men skiljs så småningom. Junbao (Jet Li) hamnar på en restaurang medan Tianbao är girig efter makt och blir soldat i armén. Ni kan ju räkna ut vartåt det lutar.
Filmen är sprängfylld med fantasifulla kung fu-fajter (eller nästan danser). Yuen är grym på att hitta på roliga saker i fajterna. Vajrarna märks inte lika mycket som i t ex en film som Hero (kanske för att Yuen inte var inblandad i Hero, doh) där de ju flög mest hela tiden. Inte för att jag störde mig på det men jag vet att vissa gör det. Och det är fajterna som är hela behållningen av Tai Chi för mig. Yuen är nämligen ingen vidare regissör (i alla fall visar inte den här filmen det).
Mellan fajterna är filmen en sorts tragikomisk buskis med en speciell smålöjlig humor som nog är karakteristisk men jag är inte så bevandrad i kung fu-genren så jag vet inte? (Min kommentar och svar på min egen fråga: Japp, det är en del av den asiatiska stilen, helt enkelt. Det är så här det ser ut i Hongkongfilm och i sydkoreansk film.) Fajterna är bland det bästa jag har sett men där emellan är det lite sisådär. I och för sig är det kul att se Jet Li spela galen och bada i en tunna med änder… Nåväl. Filmen går även under namnen Twin Warriors, The Tai Chi Master och får en stark trea för sina fajter.
True Legend är en härlig klassisk martial arts-saga med den äkta legenden Yuen Woo-ping tillbaka i registolen. Den gamla martial arts-koreografen visar faktiskt var skåpet ska stå. Filmen är inte fylld med datoranimerade naturscenerier. Nej, här har man haft en större budget (om det nu är budgeten det hänger på) och filmen är istället vacker med äkta natur. Vi får se riktiga berg, skogar, floder osv, och det hela är riktigt tjusigt. Visst, några cgi-miljöer förekommer men filmens känsla är övervägande mustig.
Filmens skådisar är genomgående bra. Bl a dyker favoriten från Crouching Tiger, Hidden Dragon Michelle Yeoh upp, och så får vi se David Carradine i sin sista roll (tror jag det var?). Filmen är faktiskt dedikerad till Carradine.
Det hela börjar med ninjaliknande krigare som slåss i en sagolik borg/grottmiljö. (Under filmens inledning är det bara svärd som gäller vilket jag ofta tycker begränsar hur fantasifulla fajterna kan bli.) Vår hjälte Su Can (Zhao Wenzhuo) räddar en prins från döden och blir lovad en guvernörspost. Su Can som är hyvens kille vill sluta i det militära och tycker istället att hans styvbror Yuan (Zhou Xun) ska få posten. Yuan tycker Su Can är en riktig bror duktig. Han accepterar dock guvernörsposten men hatar i hemlighet Su Can.
Vår hjälte Su Can lever nu i lycka under en tid med son och en vacker fru. Han driver en kung fu-skola och allt verkar bra men nu dyker förstås den nu onde styvbrodern upp. Brodern har tränat upp sig och har lärts sig kontrollera den farliga tekniken Giftfyllda Näven. Den Giftfyllda Näven, helt underbart. Man stoppar ner händerna i skålar med skorpioner, får deras gift i blodet men på nåt sätt kan man styra det och istället föra över det till sin motståndare. Som sagt, underbart. Det påminner en hel del om den gamla Shaw Brothers-rullen Five Fingers of Death där man istället för skorpioner stoppar nävarna i glödande kol.
Under den här delen av filmen fajtas man med svärd men även ibland enbart med händerna. Vår hjälte får även träffa på den ondes styvbroderns medhjälpare, tvillingparet med med det trevliga namnet Järntvillingarna.
Nu kommer ett avsnitt som vi sett i andra martial arts-filmer. Hjälten är utslagen och måste träna upp sig. Han gör ute på landet där han kör klassisk träning genom att lyfta hinkar fyllda med vatten med fingrarna eller så slår han nävarna mot ett trädstam för att öva upp styrkan. Han träffar också på en vis gammal man med lång vitt skägg, precis som det ska vara. Efter detta är det bra fajtingscener, mycket beroende på att man nu bara använder händerna, vilket jag nästan alltid gillar bättre.
True Legend är en lång film. Vid ett tillfälle trodde jag filmen var slut men den fortsätte ett tag till. Under filmens sista del får vi lite klassisk fajting i duellform. Nu är det onda västerlänningar som utmanar kineser men slår ut dem så att de dör. Vår hjälte är på botten men har nu lärt sig Drunken Fist, den klassiska men svåra tekniken som vi bl a sett Jackie Chan utöva i Drunken Master.
Ja, ni förstår ju, det måste bli ett högre betyg än en simpel trea till Yuen Woo-pings återkomst. En orsak till fyran är nog att jag börjar bli lite bevandrad inom ämnet kung fu-film och därför snappar upp referenser och vet vad som väntar.
Äntligen dags för 
I väntan på hyllningen av Luc Bessons senaste film (en hyllning som dyker upp här på bloggen på onsdag) så skickar jag ut en gammal preblogg-text om en annan science fiction-rulle. Jag tror 
Titel: Tomorrow Never Dies
Eftersom jag inte riktigt hann skriva ihop en värdig recension till förra måndagen så avslutar jag mitt martial arts-tema en vecka senare, dvs idag! Nu vet jag inte om den här recensionen är speciellt värdig den heller men det är ett försök.
Titel: Tai Chi
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?