10 i topp: Filmer 2021

Jag var med i Shinypodden och pratade om filmåret 2021 förra sommaren men jag har fortfarande inte publicerat min topp-10-lista här på bloggen. Nu är det dock dags!

Anledningen till att jag till slut fick ändan ur vagnen är att jag i helgen återigen var med i Shinypodden men den här gången avhandlade Henke, Niklas, Carl och jag filmåret 2022 (första avsnittet kommer på måndag!). Då kändes det helt enkelt som att det var dags att göra bokslut för 2021. Jag hade tänkt se ikapp en del 2021-filmer som jag missat innan jag spikade min lista på bloggen men… så mycket film, så lite tid och så vidare.

Jag har sett extremt få filmer från det här filmåret jämfört med hur det normalt brukar vara. Jag skyller på pandemin som ju ledde till att en hel filmer sköts upp plus att det bidrog till en viss apati rent personligen. Att en film som Eternals är med som en av fyra bubblare är väl ett tecken på att det inte var nåt toppenår.

Håll till godo!

14. Eternals – Underskattad MCU-rulle med ett kul koncept.
13. Parallella mödrar – En av Pedro Almodóvars bättre filmer på senare år.

12. King Richard – Will Smith knep Oscarn för den här tennisrullen efter The Slap.
11. Benedetta – Paul Verhoeven gör återigen en film som man kan undvika att se med föräldrarna.

10. No Time to Die
No Time to Die
För de grymma actionscenerna och för att det var en värdig avslutning för Daniel Craig som James Bond. Ani de Armas var en frisk fläkt men kanske ändå inte Guds gåva till mänskligheten. Snö på film är som vanligt bra. Då återstår frågan om vem som blir nästa Bond?

9. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings
Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings

Den här filmen passade mig som handen i handsken: en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasydrama med drakar och demoner. Fajterna för handlingen framåt och visar vilka rollfigurerna är. Vi har bl a kärleksfajten, bussfajten, utbildningsfajten och försoningsfajten.

8. Nightmare Alley
Nightmare Alley
Den imponerar inte oväntat rent visuellt. Jag älskar alla miljöerna, både på karnevalen (mystiskt och obehagligt) och i staden (art deco?!). Cate Blanchett är strålande sval som is, och har världens snyggaste kontor. Dessutom kan det vara första gången jag verkligen uppskattar Bradley Cooper.

7. Don’t Look Up
Don't Look Up
En härlig övertydlig satir som slog in öppna dörrar flera gånger om. Kanske funkade den för mig eftersom jag såg den under en kaotisk period på jobbet där folk betedde sig som man gör i filmen. Cate Blanchett är med igen och bra även här. Och så inleds filmen med att Jennifer Lawrence rappar med i Wu-Tang Clans ”Ain’t Nuthing ta F’ Wit!”. Bara en sån sak.

6. Licorice Pizza
Licorice Pizza

Det vilar ett varmt och mysigt 1970-tals-skimmer över hela flmen. En underbar hängfilm! Philip Seymour Hoffmans son Cooper spelar den unge Gary och gör honom till en person med rejält självförtroende men utan att framstå kaxig. Bradley Cooper är med igen och är riktigt bra som Barbra Streisands pojkvän.

5. The Matrix Resurrections
The Matrix Resurrections
The Matrix är en av mina absoluta favoritfilmer och den fjärde filmen i serien är klart bättre än åtminstone den tredje filmen. Jag gillade att följa Neo och Trin… Tiffany i den nya Matrix-världen. Fajtingscenerna är bra men förstås inte lika bra som i ettan. Dessutom är det metafilmernas metafilm och det var en njutning att snappa upp alla referenserna till de tre föregångarna.

4. Dune
Dune

Jag älskar den otroligt maffiga känslan i filmen och Hans Zimmers ljudbild bidrar kanske mest till den känslan. Allting känns på riktigt: rymdskeppen, byggnaderna, sanden. De går att ta på. Precis som The Voice! Vi har fina svenska bidrag i form av Stellan Skarsgård och Rebecca Ferguson. Ja, det är ”bara” del 1, men jag bryr mig inte alls. Tvåan är ju på g!

3. Pig
Pig

Jag älskar matprogram som t ex MasterChef. Det här var som en artsyfartsy variant av MasterChef och som gjord för mig. Nicolas Cage är suverän och perfekt i rollen. Filmen är som en perfekt stekt pilgrimsmussla. Den ger dig nästan för lite men absolut inte för mycket och är på gränsen till rå inuti.

2. Summer of Soul
Summer of Soul

Parliament-Funkadelic är mitt favoritband och jag känner igen så mycket av deras tidiga stil i den musik som vi får höra och se framföras här. Vi bjuds på blues, gospel, rock, soul, psychedelia och funk i en härlig blandning. Filmen är även en s.k. reaktionsvideo där vi får se medlemmarna i The 5th Dimension bli berörda av sitt eget framträdande där i Harlem sommaren 1969.

1. Drive My Car
Drive My Car
En mystisk och magisk film som har så många lager och detaljer att hålla reda på. Filmen hade kunnat pågå hur länge som helst för mig. Främlingar som möts och läker varandra. Det är fint. Efter titten snurrade filmen runt i huvudet i flera dagar.

 

Filmer som återstår att se: Massor!

 

Vilka andra har gjort en topplista över 2021 års bästa filmer? Här är några:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Fiffis filmtajm

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings visade sig vara en MCU-film som passade mig nästan som handen i handsken. Det är en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasy-drama med drakar och demoner.

Filmens ”skurk”, Xu Wenwu, spelas av den gamle WKW-hjälten Tony Leung. Han är ägaren av filmtitelns tio ringar som ger honom evigt liv och stora krafter. Efter att ha levt i över tusen år träffar vår skurk en kvinna som visar sig vinna både hans hjärta och i en fajt mot honom. De blir kära, Wenwu lägger järnringarna på hyllan, de gifter sig och får barn. Men Wenwus förflutna kommer ikapp honom som man brukar säga…

Efter inledningen hoppar filmen till dagens San Francisco och filmens hjälte Shang-Chi, ja, eller Shaun som han kallar sig som amerikan. Det visar sig att verkligheten och hans förflutna även kommer ikapp honom. Familjebestyr gör att han måste resa till Macao och sen vidare därifrån. Med sig på resan får han sin vän Katy (spelad av Awkwafina, kvinnan med den härliga sandpappersrösten).

Jag gillade inledningens mytiska och episka känsla av legender. Mandarin är ett härligt språk och en njutning att lyssna på även om jag inte förstår ett ord. De delar av filmen som utspelar sig i San Francisco var kanske filmens bästa delar. Jag tyckte man presenterade Shaun och Katy på ett mysigt och roligt sätt. Dessutom var bussfajten mycket bra. Den var innovativ och utvecklade dessutom rollfigurerna på samma gång. Shaun och Katy lär känna andra sidor av varandra om man säger så. Speciellt får väl Katy veta mer om Shaun.

En orsak till att jag gillade filmen lite extra stavas David Chen. David är en av värdarna i filmpodcasten The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast). Han, och även Devindra Hardawar (en av de andra värdarna), brukar alltid påpeka hur viktigt det är med representation. Det brukar vara en av de första saker de lyfter om en film. Hur bra det var med en mångfaldig cast och hur det gör filmen bättre.

Visst är det positivt med filmer med skådisar från flera olika bakgrunder och kulturer och det är förstås viktigt med representation som Dave och Devindra påpekar. Men för mig är det sällan att det lyfter en film. Ofta kan det snarare kännas lite krystat med en asiat, en vit, en svart, en mexikan en etc… Det blir liksom ett mångfaldsbingo av det hela. Men det kan funka smidigt, som t ex i The Old Guard där rollbesättningen av nån anledning kändes naturlig.

Men det som Dave & Co har gjort är att de har lyft upp den här frågan så att den finns i mitt medvetande när jag ser en film. Och vad gäller Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings så var det som att saker och ting föll på plats. Det är så här man ska göra. Filmen innehåller nästan enbart skådisar med asiatisk bakgrund. Det pratas antingen mandarin eller engelska och allt känns naturligt. Man får en inblick i en kultur istället för att filmen innehåller fem rollfigurer med olika bakgrund, bara för att visa upp ett mångfaldstänk. Mina tankar går även till den underbara Pixar-filmen Coco som också den arbetar och fungerar på samma sätt som Shang-Chi.

Jag nämnde att bussfajten inte bara var en cool fajt utan även utvecklade rollfigurerna. Det förekom ett antal såna här fajter i filmen. Det är inte bara en fajt för fajtens skull. Vi har en kärleksfajt i inledningen där Wenwu träffar Shauns mamma. Vi har en utbildande fajt där Shauns moster lär Shaun hur man fajtas mjukt och på ett helt annat sätt än Shauns pappa. Och så har vi en avslutning där Shaun och hans pappa möts och… försonas?

The Mandarin från Iron Man 3 gör comeback i den här filmen. Haha, helt underbart med Ben Kingsley som skådisen Trevor Slattery. Tillsammans med gosedjuret Morris och Awkwafina utgör han filmens komiska element. Jag kollade precis nu upp hur gammal Ben Kingsley är. Han är född 1943. Ni kan räkna själva. Här kändes han fräsch och pigg och visar kanske att ålder bara är en siffra.

Ja, slutfajten är för lång och för cgi-tung men den var samtidigt snygg rent visuellt och hade en vacker kinesisk drake så jag kan inte underkänna den.

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings får inte 4/5 men det är nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: