Summer of Soul (2021)

Billy Davis Jr och Marilyn McCoo från The 5th Dimension reagerar på sig själva

Summer of Soul är en musikdokumentär som kom till på ungefär samma sätt som månresedokumentären Apollo 11. Båda bygger nämligen på filmmaterial inspelat under sommaren 1969 som sen föll i glömska och hamnade i ett arkiv i en källare. Många år senare återupptäcks filmrullarna och sätts ihop till två underbara dokumentärfilmer.

Summer of Soul skildrar en musikfestival i Harlem, New York (the Harlem Cultural Festival) som ägde rum under the summer of ’69 med artister som Stevie Wonder, B.B. King, Mahalia Jackson, Nina Simone, The 5th Dimension, Gladys Knight & the Pips, Mavis Staples, Sly and the Family Stone och The Chambers Brothers.

Inledningen av Summer of Soul var inte klockren. Jag tycker inte vi får fokus på varken musiken eller politiken. Filmen hoppar mellan de båda ämnena på ett rörigt snarare än smart sätt.

En bit in tar dock musiken helt över, i alla fall för mig, och jag sveps in i filmen och häpnar inför kraften i musiken. Vi bjuds på en rad olika stilar av svart musik: rock, pop, soul, R&B, funk, jazz, blues och gospel.

Mycket gospel blir det, och jag trodde inte jag gillade gospel egentligen. Men här var det nåt med rösterna från Mahalia Jackson och Mavis Staples som gjorde att jag började gråta. Det där händer ibland: att jag börjar gråta i princip enbart av en röst. En gång det hände var när jag såg Lisa Ekdahl på Stockholm Jazz Festival på Skeppsholmen i början av 2000-talet.

The Chambers Brothers är med, helt okända för mig, och de påminner en del om tidiga Funkadelic (funky rock, typ). Det är lustigt det där. Jag känner till ett visst gammalt band (Parliament-Funkadelic i det här fallet, mitt favoritband) och tror kanske nånstans att de är unika men de är ju ett resultat av sin samtid. P-Funk har även, främst i Parliaments skepnad, använt sig en hel del av gospel i sina sånger men twistar ofta till det så att det handlar om rymdvarelser snarare än om Gud.

En briljant grepp filmen använder sig av är YouTube-fenomenet ”reaction videos”. Man låter två medlemmar av The 5th Dimension för första gången titta på filmerna från sin egna spelning på festivalen. De blir berörda när de minns tillbaka. The 5th Dimension gjorde pop som the black community tyckte var för vit. Här får de spela inför en svart publik som älskade dem.

Apropå det här med vitt och svart så var nog Sly and the Family Stone en föregångare. Sly hade i sitt band kvinnor (som spelade trumpet!) och vita snubbar som spelade trummor och sax. Tydligen var detta inte vanligt på den här tiden. Jag noterade även att The Chambers Brothers hade en vit trummis. Music unites. Ja, jag tror faktiskt det. Eller hoppas. I’m a softy.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 2021

Jag var med i Shinypodden och pratade om filmåret 2021 förra sommaren men jag har fortfarande inte publicerat min topp-10-lista här på bloggen. Nu är det dock dags!

Anledningen till att jag till slut fick ändan ur vagnen är att jag i helgen återigen var med i Shinypodden men den här gången avhandlade Henke, Niklas, Carl och jag filmåret 2022 (första avsnittet kommer på måndag!). Då kändes det helt enkelt som att det var dags att göra bokslut för 2021. Jag hade tänkt se ikapp en del 2021-filmer som jag missat innan jag spikade min lista på bloggen men… så mycket film, så lite tid och så vidare.

Jag har sett extremt få filmer från det här filmåret jämfört med hur det normalt brukar vara. Jag skyller på pandemin som ju ledde till att en hel filmer sköts upp plus att det bidrog till en viss apati rent personligen. Att en film som Eternals är med som en av fyra bubblare är väl ett tecken på att det inte var nåt toppenår.

Håll till godo!

14. Eternals – Underskattad MCU-rulle med ett kul koncept.
13. Parallella mödrar – En av Pedro Almodóvars bättre filmer på senare år.

12. King Richard – Will Smith knep Oscarn för den här tennisrullen efter The Slap.
11. Benedetta – Paul Verhoeven gör återigen en film som man kan undvika att se med föräldrarna.

10. No Time to Die
No Time to Die
För de grymma actionscenerna och för att det var en värdig avslutning för Daniel Craig som James Bond. Ani de Armas var en frisk fläkt men kanske ändå inte Guds gåva till mänskligheten. Snö på film är som vanligt bra. Då återstår frågan om vem som blir nästa Bond?

9. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings
Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings

Den här filmen passade mig som handen i handsken: en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasydrama med drakar och demoner. Fajterna för handlingen framåt och visar vilka rollfigurerna är. Vi har bl a kärleksfajten, bussfajten, utbildningsfajten och försoningsfajten.

8. Nightmare Alley
Nightmare Alley
Den imponerar inte oväntat rent visuellt. Jag älskar alla miljöerna, både på karnevalen (mystiskt och obehagligt) och i staden (art deco?!). Cate Blanchett är strålande sval som is, och har världens snyggaste kontor. Dessutom kan det vara första gången jag verkligen uppskattar Bradley Cooper.

7. Don’t Look Up
Don't Look Up
En härlig övertydlig satir som slog in öppna dörrar flera gånger om. Kanske funkade den för mig eftersom jag såg den under en kaotisk period på jobbet där folk betedde sig som man gör i filmen. Cate Blanchett är med igen och bra även här. Och så inleds filmen med att Jennifer Lawrence rappar med i Wu-Tang Clans ”Ain’t Nuthing ta F’ Wit!”. Bara en sån sak.

6. Licorice Pizza
Licorice Pizza

Det vilar ett varmt och mysigt 1970-tals-skimmer över hela flmen. En underbar hängfilm! Philip Seymour Hoffmans son Cooper spelar den unge Gary och gör honom till en person med rejält självförtroende men utan att framstå kaxig. Bradley Cooper är med igen och är riktigt bra som Barbra Streisands pojkvän.

5. The Matrix Resurrections
The Matrix Resurrections
The Matrix är en av mina absoluta favoritfilmer och den fjärde filmen i serien är klart bättre än åtminstone den tredje filmen. Jag gillade att följa Neo och Trin… Tiffany i den nya Matrix-världen. Fajtingscenerna är bra men förstås inte lika bra som i ettan. Dessutom är det metafilmernas metafilm och det var en njutning att snappa upp alla referenserna till de tre föregångarna.

4. Dune
Dune

Jag älskar den otroligt maffiga känslan i filmen och Hans Zimmers ljudbild bidrar kanske mest till den känslan. Allting känns på riktigt: rymdskeppen, byggnaderna, sanden. De går att ta på. Precis som The Voice! Vi har fina svenska bidrag i form av Stellan Skarsgård och Rebecca Ferguson. Ja, det är ”bara” del 1, men jag bryr mig inte alls. Tvåan är ju på g!

3. Pig
Pig

Jag älskar matprogram som t ex MasterChef. Det här var som en artsyfartsy variant av MasterChef och som gjord för mig. Nicolas Cage är suverän och perfekt i rollen. Filmen är som en perfekt stekt pilgrimsmussla. Den ger dig nästan för lite men absolut inte för mycket och är på gränsen till rå inuti.

2. Summer of Soul
Summer of Soul

Parliament-Funkadelic är mitt favoritband och jag känner igen så mycket av deras tidiga stil i den musik som vi får höra och se framföras här. Vi bjuds på blues, gospel, rock, soul, psychedelia och funk i en härlig blandning. Filmen är även en s.k. reaktionsvideo där vi får se medlemmarna i The 5th Dimension bli berörda av sitt eget framträdande där i Harlem sommaren 1969.

1. Drive My Car
Drive My Car
En mystisk och magisk film som har så många lager och detaljer att hålla reda på. Filmen hade kunnat pågå hur länge som helst för mig. Främlingar som möts och läker varandra. Det är fint. Efter titten snurrade filmen runt i huvudet i flera dagar.

 

Filmer som återstår att se: Massor!

 

Vilka andra har gjort en topplista över 2021 års bästa filmer? Här är några:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Fiffis filmtajm

%d bloggare gillar detta: