Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings visade sig vara en MCU-film som passade mig nästan som handen i handsken. Det är en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasy-drama med drakar och demoner.

Filmens ”skurk”, Xu Wenwu, spelas av den gamle WKW-hjälten Tony Leung. Han är ägaren av filmtitelns tio ringar som ger honom evigt liv och stora krafter. Efter att ha levt i över tusen år träffar vår skurk en kvinna som visar sig vinna både hans hjärta och i en fajt mot honom. De blir kära, Wenwu lägger järnringarna på hyllan, de gifter sig och får barn. Men Wenwus förflutna kommer ikapp honom som man brukar säga…

Efter inledningen hoppar filmen till dagens San Francisco och filmens hjälte Shang-Chi, ja, eller Shaun som han kallar sig som amerikan. Det visar sig att verkligheten och hans förflutna även kommer ikapp honom. Familjebestyr gör att han måste resa till Macao och sen vidare därifrån. Med sig på resan får han sin vän Katy (spelad av Awkwafina, kvinnan med den härliga sandpappersrösten).

Jag gillade inledningens mytiska och episka känsla av legender. Mandarin är ett härligt språk och en njutning att lyssna på även om jag inte förstår ett ord. De delar av filmen som utspelar sig i San Francisco var kanske filmens bästa delar. Jag tyckte man presenterade Shaun och Katy på ett mysigt och roligt sätt. Dessutom var bussfajten mycket bra. Den var innovativ och utvecklade dessutom rollfigurerna på samma gång. Shaun och Katy lär känna andra sidor av varandra om man säger så. Speciellt får väl Katy veta mer om Shaun.

En orsak till att jag gillade filmen lite extra stavas David Chen. David är en av värdarna i filmpodcasten The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast). Han, och även Devindra Hardawar (en av de andra värdarna), brukar alltid påpeka hur viktigt det är med representation. Det brukar vara en av de första saker de lyfter om en film. Hur bra det var med en mångfaldig cast och hur det gör filmen bättre.

Visst är det positivt med filmer med skådisar från flera olika bakgrunder och kulturer och det är förstås viktigt med representation som Dave och Devindra påpekar. Men för mig är det sällan att det lyfter en film. Ofta kan det snarare kännas lite krystat med en asiat, en vit, en svart, en mexikan en etc… Det blir liksom ett mångfaldsbingo av det hela. Men det kan funka smidigt, som t ex i The Old Guard där rollbesättningen av nån anledning kändes naturlig.

Men det som Dave & Co har gjort är att de har lyft upp den här frågan så att den finns i mitt medvetande när jag ser en film. Och vad gäller Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings så var det som att saker och ting föll på plats. Det är så här man ska göra. Filmen innehåller nästan enbart skådisar med asiatisk bakgrund. Det pratas antingen mandarin eller engelska och allt känns naturligt. Man får en inblick i en kultur istället för att filmen innehåller fem rollfigurer med olika bakgrund, bara för att visa upp ett mångfaldstänk. Mina tankar går även till den underbara Pixar-filmen Coco som också den arbetar och fungerar på samma sätt som Shang-Chi.

Jag nämnde att bussfajten inte bara var en cool fajt utan även utvecklade rollfigurerna. Det förekom ett antal såna här fajter i filmen. Det är inte bara en fajt för fajtens skull. Vi har en kärleksfajt i inledningen där Wenwu träffar Shauns mamma. Vi har en utbildande fajt där Shauns moster lär Shaun hur man fajtas mjukt och på ett helt annat sätt än Shauns pappa. Och så har vi en avslutning där Shaun och hans pappa möts och… försonas?

The Mandarin från Iron Man 3 gör comeback i den här filmen. Haha, helt underbart med Ben Kingsley som skådisen Trevor Slattery. Tillsammans med gosedjuret Morris och Awkwafina utgör han filmens komiska element. Jag kollade precis nu upp hur gammal Ben Kingsley är. Han är född 1943. Ni kan räkna själva. Här kändes han fräsch och pigg och visar kanske att ålder bara är en siffra.

Ja, slutfajten är för lång och för cgi-tung men den var samtidigt snygg rent visuellt och hade en vacker kinesisk drake så jag kan inte underkänna den.

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings får inte 4/5 men det är nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Creed II (2018)

Jag gillade den första filmen om Adonis ”Donnie” Creed. Det var en fin film om att hitta sig själv, inte glömma det som varit men inte heller låta det styra en. Det var helt enkelt Adonis Creeds origin story. Nu är uppföljaren här. Första filmens regissör Ryan Coogler har ”hoppat av”. Jag antar att han var upptagen med Black Panther och dessutom kanske ”färdig” med Creed-filmerna. Ny regissör är för mig helt okända Steven Caple Jr.

Jag tycker det märks att Coogler är borta. Eller så är det ett tajt manus som saknas. Filmen saknar en del finess och känns lite spretig och ofokuserad. Jag gillar ändå hur filmen inleds: i det dystra Ukraina med gamle Ivan (Dolph!) och hans son Viktor. Jag fick nästan Chernobyl-vibbar här och det är ju aldrig fel. Förutsatt att det inte är på riktigt förstås.

Konstrasten mot det glassiga L.A., dit Donnie och hans flickvän Bianca (Tessa Thompson) flyttar från Philly, kunde inte vara större. Och jag måste säga att Donnie kändes lite som en barnunge. Så den här delen av historien var inte så intressant. Speciellt inte när Donnie brottas med själv efter att han blivit slagen sönder och samman i den första matchen mot Viktor. Efter det blev filmen bara en enda lång transportsträcka mot den andra fajten i Moskva.

Positivt var ändå att Donnie framställdes som mänsklig, dvs rädd. Han var rädd. Precis som Viktor var rädd för att förlora eftersom risken då fanns att han skulle bli lämnad ensam precis som Ivan blev när han förlorade då för över 30 år sen. Men det fanns nåt här som skavde. Just hur du är ingenting om du förlorar. Fast å andra sidan så visar just Ivan motsatsen i slutet efter att han har kastat in handduken. Så filmen tycker nog inte det i slutändan. Men ändå kanske.

Jag tyckte var lite synd att Ivan och Viktor på slutet bara lämnades vind för våg. Men ändå fint att de var ute och joggade ihop i den kortkorta scen vi fick. Dessutom var det synd att de båda skulle prata ryska med varandra. Nyanser går totalt förlorade och det blev mest en massa kyrilliska skrik. Speciellt Viktor sa inte många ord och det framgick att han inte var en skådis på riktigt. Dolph gjorde så gott han kunde och spelade bra med sina ansiktsuttryck.

Creed II var ett halvt snäpp sämre än sin föregångare så det blir två och en halv hörapparater av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Rocky, jag hoppas de har fixat den där gatlyktan nu, och att du har det mysigt med ditt barnbarn och din son!

PPS. Det finns andra som gillar Creed II betydligt mer än jag. Fiffi t ex.

%d bloggare gillar detta: