Aquaman (2018)

Dags för en tankeströmsrecension igen. Den här gången har jag tittat på det senaste DCEU-spektaklet Aquaman. Yeauh! Eller förresten, Shazam! är ju faktiskt den senaste filmen från DC:S filmuniversum, men den har jag inte sett.

Snubben som spelar Arthur/Aquamans pappa i dåtid, är det han från Krigarens själ fast cgi-föryngrad? Han ser liksom plastig ut.

(Ja, det var han, Temuera Morrison heter han. Och han var mycket riktigt cgi-föryngrad i de inledande scenerna.)

Nicole Kidman dyker upp i en ganska överraskande roll. Inte helt väntat att se henne i en superhjältefilm. De inledande scenerna fick mig att tänka på Splash.

Kidman käkar alltså akvariefiskarna. Samtidigt så pratar Arthur med fiskar och man ska tro att han är mannen som talar med fiskar. Men mamman är alltså mamman som gillar sushi. Hmmm?

Fy fan vad dålig Aquamans introduktion under ubåtsscenerna är. Det är uselt. Äckligt våldsamt men samtidigt lökigt. Och de där skurkarna, ska man känna nåt för dem?! Totalt värdelösa.

Alltså, det här är verkligen svindåligt. Det är otroligt lökig fantasy och en märklig mischmasch av allt möjligt. Filmmakarna försöker få till en episk stämning men misslyckas kapitalt. Tonen är helt off. Nu är det plötsligt nån form av gladiatorspel som inte går ihop för fem öre. Ingenting känns inbott.

Dolph Lundgren (klicka för hans mycket bra TED-tal) är dock bra. Jag gillar honom och hans rollfigur i filmen.

Nu är det plötsligt National Treasure i form av en skattjakt runt jorden. Att hoppa från plats till plats runt jorden funkar i Fast & Furious (lökigt på rätt sätt) men inte här.

De bästa scenerna är de som inte är under vatten. De känns mer på riktigt. Inte så konstigt eftersom allt är cgi under ytan. Under ytan, kan en god själ förgås.

Black Manta? Huh? Kom igen. Hur fånig var inte den skapelsen? Sagolikt töntig med stor grodhjälm.

Nu är det plötsligt nån form av Resan till Jordens medelpunkt eller nån annan dålig filmatisering av en Jules Verne-roman. Det är rent trams detta.

Slut på tankeströmmen och betyget blir en etta.

Jag inser nu att jag missat en DCEU-film. Nämligen Justice League. Eller missat och missat. Jag har sett den men inte lyckats få ut en text. Men det kommer ett omdöme så småningom, kanske redan på fredag, vem vet? Men Aquaman, slipprig som han är, slank före i kön av misstag. Dayum!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Creed II (2018)

Jag gillade den första filmen om Adonis ”Donnie” Creed. Det var en fin film om att hitta sig själv, inte glömma det som varit men inte heller låta det styra en. Det var helt enkelt Adonis Creeds origin story. Nu är uppföljaren här. Första filmens regissör Ryan Coogler har ”hoppat av”. Jag antar att han var upptagen med Black Panther och dessutom kanske ”färdig” med Creed-filmerna. Ny regissör är för mig helt okända Steven Caple Jr.

Jag tycker det märks att Coogler är borta. Eller så är det ett tajt manus som saknas. Filmen saknar en del finess och känns lite spretig och ofokuserad. Jag gillar ändå hur filmen inleds: i det dystra Ukraina med gamle Ivan (Dolph!) och hans son Viktor. Jag fick nästan Chernobyl-vibbar här och det är ju aldrig fel. Förutsatt att det inte är på riktigt förstås.

Konstrasten mot det glassiga L.A., dit Donnie och hans flickvän Bianca (Tessa Thompson) flyttar från Philly, kunde inte vara större. Och jag måste säga att Donnie kändes lite som en barnunge. Så den här delen av historien var inte så intressant. Speciellt inte när Donnie brottas med själv efter att han blivit slagen sönder och samman i den första matchen mot Viktor. Efter det blev filmen bara en enda lång transportsträcka mot den andra fajten i Moskva.

Positivt var ändå att Donnie framställdes som mänsklig, dvs rädd. Han var rädd. Precis som Viktor var rädd för att förlora eftersom risken då fanns att han skulle bli lämnad ensam precis som Ivan blev när han förlorade då för över 30 år sen. Men det fanns nåt här som skavde. Just hur du är ingenting om du förlorar. Fast å andra sidan så visar just Ivan motsatsen i slutet efter att han har kastat in handduken. Så filmen tycker nog inte det i slutändan. Men ändå kanske.

Jag tyckte var lite synd att Ivan och Viktor på slutet bara lämnades vind för våg. Men ändå fint att de var ute och joggade ihop i den kortkorta scen vi fick. Dessutom var det synd att de båda skulle prata ryska med varandra. Nyanser går totalt förlorade och det blev mest en massa kyrilliska skrik. Speciellt Viktor sa inte många ord och det framgick att han inte var en skådis på riktigt. Dolph gjorde så gott han kunde och spelade bra med sina ansiktsuttryck.

Creed II var ett halvt snäpp sämre än sin föregångare så det blir två och en halv hörapparater av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Rocky, jag hoppas de har fixat den där gatlyktan nu, och att du har det mysigt med ditt barnbarn och din son!

PPS. Det finns andra som gillar Creed II betydligt mer än jag. Fiffi t ex.

Johnny Mnemonic (1995)

Baserat på mitt gamla preblogg-omdöme av den här pre-The Matrix-Keanu-cyberpunkfilmen så är jag förvånad över att jag inte delade ut en klockren etta. Idag är jag ganska säker på att det hade blivit det. Jag var snällare mot filmer förr i tiden. Texten om Johnny Mnemonic skrevs i oktober 2009.

Johnny Mnemonic är en riktigt dålig film. Robert Longo heter regissören av Johnny Mnemonic. Robert Longo har bara gjort en långfilm. Orsak och verkan. Keanu Reeves spelar en agent som transporterar hemlig information i ett inopererat hjärnimplantat. Oj, det här var inte bra. Allt är slarvigt gjort. Miljöerna känns sterila och plastiga, precis som skådisarna. Filmen känns ruggigt daterad med ”häftiga” datoranimationer som ska föreställa Internets inre. Det blir både fånigt och tråkigt. Ja, hela filmen har en tråkig stämning över sig. Skådisarna känns krystade, stela, ja, vilket negativt uttryck du vill. Och don’t get my started on Dolph Lundgrens roll som ”predikant”. Åh, så uselt – men ändå ganska bra om man jämför med filmen som helhet. Dolph var ändå ganska rolig i sin uselhet. När det i slutet dyker upp en hyperintelligent delfin med tänkarmössa, ja, då är bottennivån nådd. Slutbetyg: farligt nära ettan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: