Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings visade sig vara en MCU-film som passade mig nästan som handen i handsken. Det är en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasy-drama med drakar och demoner.

Filmens ”skurk”, Xu Wenwu, spelas av den gamle WKW-hjälten Tony Leung. Han är ägaren av filmtitelns tio ringar som ger honom evigt liv och stora krafter. Efter att ha levt i över tusen år träffar vår skurk en kvinna som visar sig vinna både hans hjärta och i en fajt mot honom. De blir kära, Wenwu lägger järnringarna på hyllan, de gifter sig och får barn. Men Wenwus förflutna kommer ikapp honom som man brukar säga…

Efter inledningen hoppar filmen till dagens San Francisco och filmens hjälte Shang-Chi, ja, eller Shaun som han kallar sig som amerikan. Det visar sig att verkligheten och hans förflutna även kommer ikapp honom. Familjebestyr gör att han måste resa till Macao och sen vidare därifrån. Med sig på resan får han sin vän Katy (spelad av Awkwafina, kvinnan med den härliga sandpappersrösten).

Jag gillade inledningens mytiska och episka känsla av legender. Mandarin är ett härligt språk och en njutning att lyssna på även om jag inte förstår ett ord. De delar av filmen som utspelar sig i San Francisco var kanske filmens bästa delar. Jag tyckte man presenterade Shaun och Katy på ett mysigt och roligt sätt. Dessutom var bussfajten mycket bra. Den var innovativ och utvecklade dessutom rollfigurerna på samma gång. Shaun och Katy lär känna andra sidor av varandra om man säger så. Speciellt får väl Katy veta mer om Shaun.

En orsak till att jag gillade filmen lite extra stavas David Chen. David är en av värdarna i filmpodcasten The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast). Han, och även Devindra Hardawar (en av de andra värdarna), brukar alltid påpeka hur viktigt det är med representation. Det brukar vara en av de första saker de lyfter om en film. Hur bra det var med en mångfaldig cast och hur det gör filmen bättre.

Visst är det positivt med filmer med skådisar från flera olika bakgrunder och kulturer och det är förstås viktigt med representation som Dave och Devindra påpekar. Men för mig är det sällan att det lyfter en film. Ofta kan det snarare kännas lite krystat med en asiat, en vit, en svart, en mexikan en etc… Det blir liksom ett mångfaldsbingo av det hela. Men det kan funka smidigt, som t ex i The Old Guard där rollbesättningen av nån anledning kändes naturlig.

Men det som Dave & Co har gjort är att de har lyft upp den här frågan så att den finns i mitt medvetande när jag ser en film. Och vad gäller Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings så var det som att saker och ting föll på plats. Det är så här man ska göra. Filmen innehåller nästan enbart skådisar med asiatisk bakgrund. Det pratas antingen mandarin eller engelska och allt känns naturligt. Man får en inblick i en kultur istället för att filmen innehåller fem rollfigurer med olika bakgrund, bara för att visa upp ett mångfaldstänk. Mina tankar går även till den underbara Pixar-filmen Coco som också den arbetar och fungerar på samma sätt som Shang-Chi.

Jag nämnde att bussfajten inte bara var en cool fajt utan även utvecklade rollfigurerna. Det förekom ett antal såna här fajter i filmen. Det är inte bara en fajt för fajtens skull. Vi har en kärleksfajt i inledningen där Wenwu träffar Shauns mamma. Vi har en utbildande fajt där Shauns moster lär Shaun hur man fajtas mjukt och på ett helt annat sätt än Shauns pappa. Och så har vi en avslutning där Shaun och hans pappa möts och… försonas?

The Mandarin från Iron Man 3 gör comeback i den här filmen. Haha, helt underbart med Ben Kingsley som skådisen Trevor Slattery. Tillsammans med gosedjuret Morris och Awkwafina utgör han filmens komiska element. Jag kollade precis nu upp hur gammal Ben Kingsley är. Han är född 1943. Ni kan räkna själva. Här kändes han fräsch och pigg och visar kanske att ålder bara är en siffra.

Ja, slutfajten är för lång och för cgi-tung men den var samtidigt snygg rent visuellt och hade en vacker kinesisk drake så jag kan inte underkänna den.

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings får inte 4/5 men det är nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hero (2002)

Ibland ställer höga förväntningar till det. Innan jag såg Hero hade jag sett och älskat Crouching Tiger, Hidden Dragon och jag hoppades på en film i samma klass. Hero levde tyvärr inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar. En detalj som en del tydligen störde sig på i CTHD var att rollfigurerna kunde flyga. Därav mina kommentarer om just detta i min gamla text som skrevs i mars 2003.

Om ni kollar in vad jag skrivit här (min kommentar: länk till ett inlägg om förväntningar som jag skrev på ett filmforum i samband med att jag såg Hero) och ser det som en inledning till vad jag ska skriva om Hero så förstår ni vad det handlar om här och jag kanske inte behöver skriva så mycket egentligen. Men för att ändå skriva lite om själva filmen så var det så att jag i Hero aldrig kände speciellt mycket för karaktärerna. Även om Hero och CTHD egentligen är rätt så olika så är det svårt att inte jämföra dem ändå. De har ju trots allt rätt många likheter också. Och i CTHD fanns en helt annan mänsklighet tyckte jag. Jag kände för karaktärerna och var intresserad av hur det gick för dem. I Hero var det mer politik och karaktärerna kändes mest som brickor i ett spel.

Fightingscenerna tyckte jag dessutom var bättre i CTHD. Kanske beror det på att jag såg denna film först, vad vet jag? Scenen när Michelle Yeoh och Zhang Ziyi slåss då Michelle byter vapen hela tiden är ju helt underbar och även Ziyi inne i restaurangen är helt makalös. Flygning är inget jag har problem med. Det lär man sig efter fem år med munkar i ett tempel i Tibet. Men det visste ni, va? Inget konstigt med det. Jag tyckte väl i och för sig att de flög minst lika mycket i Hero.

En sekvens som jag inte gillade speciellt var när kalligrafiskolan anfölls med pilar och Namnlös och Yrsnö sedan stod utanför och motade pilar i vad som kändes som en evighet.

<spoiler>
En detalj som däremot var lite lustig var att Brutna Svärdet blev huggen av Yrsnö inte mindre än fyra gånger (var det väl?). Två (?) av gångerna inträffade det väl egentligen aldrig. Men ändå… han hade ingen större lycka.
</spoiler>

Nu kanske det låter som jag inte gillade filmen alls men så är ju inte fallet. Den var underbart vacker och med sanslösa fightingscener. Men jag tycker inte den matchar CTHD som för mig är en 5/5-film. Hero får av mig en mycket stark 3:a av 5 möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Infernal Affairs

"Dodge this!"

”Dodge this!”

Titel: Infernal Affairs
Regi: Alan Mak Siu-fai & Andrew Lau Wai-keung
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Innan jag kände till att Martin Scorsese skulle göra en remake på den så såg jag faktiskt originalhongkongaren Infernal Affairs på bio. Här kommer min gamla recension av den.

Kul att den här filmen kom på bio i Sverige till slut (i alla fall i Stockholm). Den uppmärksammades ju en del under Stockholm Filmfestival i höstas (min kommentar: festivalen 2003 handlade om). Infernal Affairs är en kriminalthriller där Tony Leung spelar polisen som är triadinfiltratör och Andy Lau triadmedlemmen som är undercover-polis. Det är lite komplicerat både för oss tittare och för dem själva att till slut veta var sympatierna egentligen ligger.

Jag hade kanske lite för höga förväntningar men faktum är att jag blev lite besviken. Jag tyckte inte det var nåt speciellt. Visst, det var välgjort, bra skådisar, en ganska smart story, men inget som stack ut. Jag tyckte att den bitvis var lite jobbigt klippt och med onödig s.k. stämningshöjande musik när det skulle vara spännande. Som t ex när det var polisutryckning eller liknande så blåste man på med hög musik för  att framkalla spänning i stället för att låta historien i sig skapa spänningen mer indirekt. Nåja, det fanns några bra och spännande scener, bl a blev jag helt överraskad när spoiler den stackars polischefen föll från skyskrapan och landade på taket på en bil spoiler slut. Och så är ju Tony Leung alltid cool måste jag säga. Han imponerar och har nåt melankoliskt över sig som jag gillar (min kommentar: hans coolhet kunde dock inte (inte nånstans) rädda The Grandmaster).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

WKW: The Grandmaster

Malmö FilmdagarTony LeungTitel: The Grandmaster
Regi: Wong Kar-wai
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Wong Kar-wai (WKW i fortsättningen) har faktiskt gjort en martial arts-film tidigare. Ashes of Time heter den och den kom 1994. Jag såg redux-versionen på Stockholm Filmfestival för några år sen och det var en ren plåga. Ni kan läsa lite mer om den plågan här. Detta gjorde att jag var skeptisk inför The Grandmaster men eftersom jag gillar både martial arts och WKW (i vanliga fall!) så var det ett måste att se filmen. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att det här skulle bli två plågsamma timmar.

Ip Man (här spelad av coole Tony Leung) är en känd figur i kinesisk 1900-talshistoria och det har gjorts ett antal filmer om honom. Hur skulle WKW hantera storyn? Ja du, bra fråga! Han hanterar den inte alls skulle jag säga. Jag får ingen som helst känsla för vem Ip Man är eller nån annan av personerna i filmen är. Vad beror det på? Ja, dels finns det inga scener där vi får se två personer agera mot varandra, att prata, föra en dialog. Istället är det bara flummigt slomo-foto och en voice-over som babblar filosofiskt trams. Då och då dyker det upp informationstexter som meddelar att en oerhört viktig händelse i Ip Mans liv har hänt. Oj, vad gripande… NOT.

Min favorit från Crouching Tiger, Hidden Dragon, den underbara Zhang Ziyi, är med i filmen som dotter till en gammal martial arts-mästare. Tyvärr kan hon omöjligen lyfta detta dravel till nån sorts godkänd nivå.

Om man är snäll kan man säga att det i filmen finns en historia om en maktkamp, om vem som ska vara martial arts-kung i staden Foshan i Kina i slutet av 1930-talet. Ip Man blir utsedd till arvtagare, den gamla mästaren blir mördad, hans dotter (Zhang Ziyi) kräver hämnd. Sen invaderar japanerna och Ip Man flyr av nån anledning till Hongkong utan att ta sin fru och dotter med sig.

I Kina (främst Hongkong antar jag) är filmen är den mest inkomstbringande filmen nånsin för WKW så att jag inte förstår berättarstilen alls kanske har en kulturell koppling. Fast grejen är att WKW för mig är ganska olik sina Hongkong-kollegor. WKW är en filmpoet. Han gör ganska flummiga filmer där handlingen kommer i andra hand. Han berättar med bilder, i tidigare filmer med hjälp av fotogurun Christopher Doyle, och musik. Mer ordinära scener med ”vanlig” dialog förekommer nästan inte. Jag brukar oftast gilla hans stil som t ex i Helgon i neon och Chungking Express.

Den här flummiga stilen funkar nog bara när WKW har helt fria tyglar. När han ska berätta en historia, som i det här fallet Ip Mans historia, ja, då funkar det inte alls. Martial arts-koreograflegenden Yuen Woo-ping står för fajtingscenerna och det borde ju borga för några höjdpunkter i det avseendet i alla fall. Men jag vet inte, jag har sett betydligt mer imponerande och snyggare fajtingscener. Min favoritscen i filmen är ändå en snygg sekvens där Zhang Ziyi slåss mot en elaking på en perrong samtidigt som ett tåg passerar.

Slutomdöme: dravel, sömnpiller, tråkigt, trist, obegripligt. Jag rekommenderar att ni ser Ip Man från 2008 med Donnie Yen i titelrollen istället.

1/5

Vill ni få ”second opions” när det gäller filmens kvalitet så kolla in hos Henke och Sofia som också skriver om den idag, och tidigare har även Jessica skrivit och Har du inte sett den? poddat om den.

WKW: 2046

2046Titel: 2046
Regi: Wong Kar-wai
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Då är det dags att avsluta WKW-temat… men håll ut. På lördag kommer min recension av Wong Kar-wais senaste film, martial arts-eposet The Grandmaster.

Wong Kar-wais uppföljare till In the Mood for Love – ja, jag kallar det faktiskt en upföljare även om regissören själv inte vill kalla 2046 för det. Hur som helst, här får vi återigen träffa författaren Chow som spelas av Tony Leung. Det har gått tre år sen hans misslyckade kärleksaffär med en gift kvinna spelad av Maggie Cheung. Effekterna är tydliga. Chow är nu en playboy som avverkar kvinnor på löpande band. Samtidigt skriver han på en roman som heter ”2046”, samma nummer som hotellrummet hade där de två älskande från In the Mode for Love träffades.

Filmen är som sig bör en ganska lös historia utan nån vidare struktur. För WKW verkar det mer handla om att försöka gestalta känslor och stämningar och inte så mycket om att få till en smart historia från A till B. Ibland funkar det, som i filmer som Chungking Express och Helgon i neon, men här stördes jag av stilen som kändes pretto-poetisk om ni förstår vad jag menar. Författaren Chow träffar ganska intressanta kvinnor som han dock håller på armlängds avstånd. Jag hade gärna velat veta mer om dessa kvinnors historier men de passerar liksom bara revy i Chow själviska värld. Fast det var ju förstås WKW:s mening – tror jag.

Kvinnorna spelas av bl a undersköna Zhang Ziyi och Faye Wong. Zhang Ziyi spelar en prostituerad kvinna om blir kär i Chow som dock inte direkt besvarar kärleken utan föredrar att betala henne efter deras möten. Faye Wong spelar Chows hyresvärds dotter som, till faderns stora förtret, är kär i en japan. Dessa historier får egentligen ingen upplösning utan rinner ut i sanden, vilket jag tyckte var lite synd… jo, förresten, nu när jag tänker efter så fick nog historien med den kärlekskranka japanen sin upplösning fast det sades liksom bara i en bisats.

Chow skriver sin roman ”2046” där folk åker med ett mystiskt tåg till år 2046 eftersom man där kan återuppleva glömda minnen för evigt. Det kändes som Chow här försökte bearbeta det som han upplevde med Maggie Cheung i In the Mood for Love. Istället för att ta itu med sig själv så skriver han sin bok, men det kanske funkar det med i slutändan.

Fotot i filmen står som vanligt Christopher Doyle för och därför är det förstås riktigt vackert och lever sitt eget liv, men kanske inte så bra som i WKW:s tidigare samarbeten med den australiensiske (numera mer kinesiske) fotogurun. Kanske dags för WKW att jobba med nån annan. Ett citat från herr Doyle:

”I feel that 2046 is unnecessary, in retrospect. I think probably Wong Kar-wai realized that somewhere, and that’s why it took so long. You do realize that you have basically said what you needed to say, so why say more? I feel that way. I think you have to move on.”

Jag kan hålla med. Det som skulle sägas sas i In the Mood for Love. 2046 får en svag trea från mig. Knappt sevärd men intressant om man gillar WKW. Den innehåller vissa scener som är pärlor men som helhet blir det för löst och svagt. Det kändes ungefär som Days of Being Wild där helheten inte heller funkade riktigt.

3-/5

PS. Efter att ha läst om 2046 på Wikipedia så förstår jag att Days of Being Wild faktiskt är första delen i en sorts trilogi där In the Mood for Love och 2046 är de följande delarna. I Days of Being Wild är Su Li-Zhen, Maggie Cheungs karaktär, en av huvudpersonerna (Chow är bara med i en kort sekvens); i In the Mood for Love är Su Li-Zhen och Chow båda i centrum; i 2046 är det Chow som är huvudpersonen (Cheungs karaktär är knappt med förutom några korta klipp).

WKW: In the Mood for Love

In the Mode for LoveTitel: In the Mood for Love
Regi: Wong Kar-wai
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

WKW-temat fortsätter med filmen som väl blev hans stora internationella genombrott…

När en man och en kvinna, som precis flyttat in i samma hyreshus upptäcker att deras respektive har ett förhållande, inleder de själva ett sorts förhållande.

Huvudrollerna i den här filmen av Wong Kar Wai, som jag gärna skulle se fler filmer av, spelas av Maggie Cheung och Tony Leung, som även var ett par i Zhang Yimous Hero om jag minns rätt. Den här filmen är oerhört snyggt gjord. Jag vet inte hur många klänningar Maggie Cheung bär under filmen, men det är många och alla i typiskt 60-talssnitt eftersom filmen utspelas under den tidsepoken. Detta är bildkonstverk på hög nivå med riktigt skön musik som återkommer gång på gång. Just att det är samma musik, antingen Nat King Cole eller ett cellostycke, upplever vissa, efter vad jag förstått, som en upprepning och lite tråkigt, men för mig har det en sorts positiv hypnotisk verkan. Scenerna med denna musik återkommer med jämna mellanrum i filmen och utspelas i slow motion och är så snygga som det kan bli på film. Jag rekommenderar denna film.

4/5

Spoiler
Det som är speciellt med den här filmen är att det inte förekommer några regelrätta kärleksscener. De kysser inte ens varandra. Dessutom får man aldrig ens se huvudpersonernas vänsterprasslande respektive i bild (förutom ett par ben, och så får man höra rösten) vilket gör det hela än mer magiskt på nåt sätt. Däremot är den fylld med återhållen erotik. Sen vet man dessutom inte riktigt om de två huvudpersonerna har gett efter för köttets lustar eller ej. Åtminstone var det så att det inte framgick för mig. Det mesta av det som händer sägs mellan raderna. Fast, jo, de har nog haft ihop det och det är därför de är så sorgsna.
Spoiler slut

WKW: Ashes of Time

Ashes of TimeTitel: Ashes of Time
Regi: Wong Kar-wai
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Ashes of Time såg jag i en redux-version på Stockholm Filmfestival 2008. Jag såg fram emot den väldigt mycket…

Wong Kar-wai är något av en favoritregissör. Hans filmer brukar ofta ha en känsla som jag gillar. Filmerna brukar flyta omkring i en skön känsla av poesi och romantik istället för att ha en rätlinjig handling från a till b. Det krävs nog en hel del för att få det att funka. Wuxia-svärdeposet Ashes of Time gjorde WKW 1994 (parallellt med att han gjorde Chungking Express) och nu visade han sin redux-version här på festivalen. Det visade sig vara den värsta smörjan jag sett på väldigt länge. Det var en enda lång plåga, trots att filmen inte var speciellt lång. Fotot, av min husgud Chris Doyle, är en katastrof. Handlingen upplöses i en flummig poesisession. Actionscenerna förstörs av Doyles sönderklippta och suddiga slow motion-foto som får en att må illa. Inget är bra i denna totala katastrof. Pluset i kanten får Tony Leung Chiu Wai och Maggie Cheung som nånstans ändå ger nån sorts nerv åt denna kalkon.

1+/5

Om visningen: Inte mycket att säga. Jag satt och vred mig och hoppades filmen skulle ta slut nån gång. Ingen kan ha gillat det här. Ja, jo, jag kan väl säga att jag betraktar det här som en film som heter Ashes of Time. Sen finns det två versioner. Både IMDb och Filmtipset verkar tycka att det är två olika filmer men det tycker jag inte funkar. För mig är det en film men två versioner. Och den får en etta.

WKW: Chungking Express

Chungking ExpressTitel: Chungking Express
Regi: Wong Kar-wai
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Chungking Express och som vanligt har jag problem att beskriva handlingen i filmen…

Det är lite svårt att beskriva handlingen i den här filmen. Den handling som finns spelar på ett sätt en underordnad roll. Men, man kan säga att det handlar om de två poliserna 223 resp. 633 (japp, dessa nummer är de enda ”namn” som vi får reda på eller som jag kommer ihåg i alla fall) som båda har problem med flickvänner som envisas med att göra slut.

Poliserna spelas strålande av Takeshi Kaneshiro och Tony Leung Chiu Wai. Polis 223 börjar käka ananas som besatt samt träffar dessutom en blondin (Brigitte Lin) i Hongkongs undre värld. Polis 633 börjar prata med sina möbler samt träffar dessutom en tjej (Faye Wong) som jobbar på ett snabbmatställe och gillar låten ”California Dreaming”.

Efter lite research på IMDb verkar det som om detta var Wong Kar-wais första film med fotografgeniet Christopher Doyle. De har sen fortsatt att göra film tillsammans, vilket man förstår. Doyle är, som sagt, ett geni. Tillsammans skapar de annorlunda filmer som är bitterljuva, roliga, märkliga, gripande och ibland våldsamma.

Den här filmen är lite lustig på det sättet att den ungefär halvvägs byter huvudpersoner. Deras vägar korsas vid det där snabbmatstället och sen får vi följa de nya huvudpersonerna i stället. Detta ”grepp” kände jag igen från Hämnarens resa av Park Chan-wook. Av de två handlingarna gillade jag helt klart mest den med Tony Leung som pratar med sina möbler och sen träffar den underbara snabbmatstjejen. Här finns en skön må-bra-humor, och en helt magisk scen som etsade sig fast på näthinnan. Det är när Tony Leung dricker kaffe vid snabbmatsdisken i slow motion samtidigt som folk flimrande passerar förbi i förgrunden av bilden.

Ett stort plus i filmen är MUSIKEN. I de filmer jag har sett av WKW så används musik på ett underbart sätt. Ofta återkommer samma tema (eller låt) ett flertal gånger i filmen. Jag minns att när jag såg In the Mood for Love så blev jag först nästan irriterad på detta. Jag tyckte att det blev enformigt även om jag efter ett på nåt sätt accepterade det. Nu uppskattade jag det rakt av. Varje scen där ”California Dreaming” spelas vill man ska pågå i resten av filmen typ. Så skönt. Mmm, WKW är en mästare på att använda musik i sina filmer. Slutbetyget blir en svag fyra. Första historien blev jag inte helt engagerad av. Kanske gillar jag hela filmen mer om jag ser om den.

4-/5

WKW: Days of Being Wild

Days of Being Wild

WKW- och Christopher Doyle-vackert

Titel: Days of Being Wild
Regi: Wong Kar-wai
År: 1990
IMDb
| Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Days of Being Wild…

Det här var den första WKW-filmen med foto av gurun Christopher Doyle och den handlar om Yuddy, en playboy (typ) spelad av Leslie Cheung (som tragiskt nog tog livet av sig i april 2003). Hmmm, egentligen händer inte så mycket… Yuddy åker till Filipinerna för att hitta sin biologiska mor och Andy Lau spelar en polis (väl?) som följer med av nån anledning. Haha, jag märker att jag har svårt att berätta om vad som faktiskt händer i filmen och det är väl ett kännetecken så gott som något att man har sett en film av Wong Kar-wai. Det handlar mer om att skapa stämningar (ofta lite bitterljuva och melankoliska sådana). Den direkta handlingen kan man nog glömma.

Det här kändes mer som en WKW-film, mycket pga av Doyles foto skulle jag tro. Men, liksom i As Tears Go By, så känns det att det är en tidig film. WKW letar liksom fortfarande efter sin stil. Några prylar kändes verkligen som WKW, t ex när Leslie Cheung i början uppvaktar Maggie Cheung vid ett fik (liknande det i andra WKW-filmer) och bestämmer att en viss minut skulle tillhöra de två.

Jag gillade även delar av fotot och vissa scener som sticker ut. För er som sett filmen: när Leslie Cheung går i slow motion på en grusväg i en palmskog (jag vet inte riktigt varför men sån är jag), en turkos palmskog som vi passerar i början och slutet av filmen, en kameraåkning från gatan, förbi en häst, upp till en restaurang, och efterföljande flykt över tak. Dessa scener och den allra sista med Tony Leung gör att filmen trots allt får godkänt.

3/5

Hard Boiled

Hard BoiledTitel: Hard Boiled
Regi: John Woo
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Den andra John Woo-filmen jag skriver om hade passat som påskfilm men det gör den tyvärr inte till en bättre film. Chow Yun-Fat gick i alla fall vidare till bättre saker.

John Woo? Nja, tyvärr verkar det inte vara nån favorit hos mig (jag gav The Killer 3-/5). Jag har helt enkelt svårt att se tjusningen i actionscener utan nån vidare finess förutom att de pågår i 10 minuter och att det avlossas tre miljoner skott, helst med dubbel armföring och i slow motion. Scenerna mellan skjutövningarna känns mest fåniga och hela slutet är överfånigt med patienter och bebisar på ett sjukhus. Ok, om jag ska sansa mig en aning så är väl actionscenerna bitvis helt ok, men eftersom jag inte bryr mig det minsta pga de platta scenerna däremellan så känns de ändå som transportsträckor. Tony Leung är en personlig favorit som har en lite tillbakalutad melankolisk stil. Det var kul att se honom i en ren actionfilm. Annars har jag mest sett honom i WKW-filmer. Leungs karaktär var det som nästan räddade filmen från ett underkänt betyg. Nästan alltså. Anthony Wong är bra som hänsynslös skurk också.

2+/5

%d bloggare gillar detta: