Flying Daggers (2004)

Idag blir det en kort gammal preblogg-text om en film som påminner mig om att jag lite tappat mitt intresse för asiatisk film. Eller tappat och tappat. Det har jag nog inte alls, men det känns som att jag inte har samma koll som jag hade då i alla fall. Min preblogg-text om Flying Daggers skrevs i november 2004. Originaltiteln på mandarin är Shi mian mai fu vilket betyder Bakhåll från tio håll.

Zhang Yimou + Zhang Ziyi = vackert. Så skulle man kunna sammanfatta filmen. Nåja, även Andy Lau och framförallt Wong Kar-wai-bekantingen Takeshi Kaneshiro gör bra insatser i denna Wuxia-rulle. Bambuskogen är grön och skön. Jag tyckte ändå historien saknade nåt och jag störde mig en del på de datoranimerade knivarna, bloddropparna och snön. Det hade inte behövts. Crouching Tiger, Hidden Dragon är två klasser bättre enligt mig, dels beroende på en bättre historia där jag känner för rollfigurerna och framförallt för att fajtingscenerna är bättre och svettigare. Flying Daggers påminner mer om Hero och den får därför samma betyg, dvs en stark trea. Den är klart sevärd och vacker men har sina brister.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

WKW: Helgon i neon

Helgon i neonTitel: Helgon i neon
Regi: Wong Kar-wai
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Helgon i neon och den här gången har jag inget problem med att beskriva handlingen i filmen eftersom jag inte längre har nåt behov av det…

Detta är en sorts systerfilm till Chungking Express. Den utspelas i samma miljöer i Hongkong, bl a återkommer snabbmatstället. Vissa andra referenser finns också, bl a ananas. Här handlar det om en yrkesmördare (Leon Lai) och hans kvinnliga agent (Michelle Reis) som funderar på att lägga av. Takeshi Kaneshiro dyker upp i en skön roll som en snubbe som ätit ananas, förlorat talförmågan, och bryter sig in i affärer på nätterna och agerar påstridig försäljare samt ger döda grisar en uppfriskande massage.

Ja, den här filmen innehöll det mesta. Scenen där Kaneshiro ger grisen massage är mycket rolig (kan tyckas märkligt men så var det). Vi har alltså en hel del humor men också lite mer allvar med människor som verkar längta till nåt annat. Musiken är strålande. Jag är ganska säker på att jag hör en kinesisk version av Karmacoma med Massive Attack. De inledande 40 minuterna ligger filmen faktiskt på en femma.

Stämningen är tät och mystisk, fotot väldigt intensivt och annorlunda komponerat. Sen tycker jag filmen kanske tappar lite fokus. Mot slutet skildrar dock WKW en far-son-relation på ett humoristiskt och samtidigt gripande sätt. Betyget blir klart godkänt och filmen är en annorlunda upplevelse som jag rekommenderar alla att se. Jag måste också säga att man lyckats göra en bra svensk översättning av titeln också. Helgon i neon. Mmm.

4/5

PS. Jag kan tilläga att WKW är en mästare på att hitta sjukt söta tjejer (ja, Tony Leung är söt han också i sin uniform i Chungking Express) för rollerna i sina filmer. Det verkar ganska ofta vara popartister eller f.d. skönhetsfröknar och de är som klippta och skurna för sina roller. Det verkar lättare att kombinera musik- och filmkarriärer i Asien, och det är allmänt accepterat (?). I Sverige är man ju ansedd som antingen skådis eller artist. Eller? Edda i Monica Z någon?

WKW: Chungking Express

Chungking ExpressTitel: Chungking Express
Regi: Wong Kar-wai
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Chungking Express och som vanligt har jag problem att beskriva handlingen i filmen…

Det är lite svårt att beskriva handlingen i den här filmen. Den handling som finns spelar på ett sätt en underordnad roll. Men, man kan säga att det handlar om de två poliserna 223 resp. 633 (japp, dessa nummer är de enda ”namn” som vi får reda på eller som jag kommer ihåg i alla fall) som båda har problem med flickvänner som envisas med att göra slut.

Poliserna spelas strålande av Takeshi Kaneshiro och Tony Leung Chiu Wai. Polis 223 börjar käka ananas som besatt samt träffar dessutom en blondin (Brigitte Lin) i Hongkongs undre värld. Polis 633 börjar prata med sina möbler samt träffar dessutom en tjej (Faye Wong) som jobbar på ett snabbmatställe och gillar låten ”California Dreaming”.

Efter lite research på IMDb verkar det som om detta var Wong Kar-wais första film med fotografgeniet Christopher Doyle. De har sen fortsatt att göra film tillsammans, vilket man förstår. Doyle är, som sagt, ett geni. Tillsammans skapar de annorlunda filmer som är bitterljuva, roliga, märkliga, gripande och ibland våldsamma.

Den här filmen är lite lustig på det sättet att den ungefär halvvägs byter huvudpersoner. Deras vägar korsas vid det där snabbmatstället och sen får vi följa de nya huvudpersonerna i stället. Detta ”grepp” kände jag igen från Hämnarens resa av Park Chan-wook. Av de två handlingarna gillade jag helt klart mest den med Tony Leung som pratar med sina möbler och sen träffar den underbara snabbmatstjejen. Här finns en skön må-bra-humor, och en helt magisk scen som etsade sig fast på näthinnan. Det är när Tony Leung dricker kaffe vid snabbmatsdisken i slow motion samtidigt som folk flimrande passerar förbi i förgrunden av bilden.

Ett stort plus i filmen är MUSIKEN. I de filmer jag har sett av WKW så används musik på ett underbart sätt. Ofta återkommer samma tema (eller låt) ett flertal gånger i filmen. Jag minns att när jag såg In the Mood for Love så blev jag först nästan irriterad på detta. Jag tyckte att det blev enformigt även om jag efter ett på nåt sätt accepterade det. Nu uppskattade jag det rakt av. Varje scen där ”California Dreaming” spelas vill man ska pågå i resten av filmen typ. Så skönt. Mmm, WKW är en mästare på att använda musik i sina filmer. Slutbetyget blir en svag fyra. Första historien blev jag inte helt engagerad av. Kanske gillar jag hela filmen mer om jag ser om den.

4-/5

Returner

Titel: Returner (Ritana)

Regi: Takashi Yamazaki
År: 2002

Jag råkade se att tv, jag tror det var trean, visade en japansk sf-film en sen natt. Eftersom jag gillar både sf och asiatisk film (om det nu är vettigt att säga att man gillar film från en viss kontinent) så spelades den in. Vilket var tur, eftersom det visade sig att Returner var skamlöst underhållande. I en framtid skickas Milly (Anne Suzuki) tillbaka i tiden, till vår tid, för att förhindra att ett krig mot utomjordiska varelser någonsin kommer att starta. Här, i vår tid, träffar hon på torpeden Miyamoto (min gamla WKW-favorit Takeshi Kaneshiro). De båda slår sig motvilligt samman för att hitta den första utomjordingen som kom till Jorden. På köpet får de även slåss mot Miyamotos fiender i triaderna.

Ja, som sagt, det är skamlöst underhållande. Humor, drama, pang-pang, tidreseparadoxer och maffig action blandas ihop till en trevlig röra. Filmmakarna har fått tillgång till en, vad det verkar, ganska stor budget. Det mesta är riktigt snyggt gjort. Historien i sig är väl kanske inget speciellt men med den asiatiska blandningen av humor och allvar så blir det, åtminstone för mig, en originell känsla. Det finns förstås brister. Möjligen är triad-skurken aningen för genomond t ex. Men, nej, jag gillar filmen, helt enkelt. Om jag ska jämföra med andra filmer så kan jag nämna The Terminator, District 9 och Independence Day kanske. Blanda dessa, men blanda dem så att det blir bra, lägg till en asiatisk krydda, och då har du Returner. Vissa kan kanske tycka att den är barnslig och smörig eller nåt, men jag tyckte den var charmig.

4-/5
%d bloggare gillar detta: