Hero (2002)

Ibland ställer höga förväntningar till det. Innan jag såg Hero hade jag sett och älskat Crouching Tiger, Hidden Dragon och jag hoppades på en film i samma klass. Hero levde tyvärr inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar. En detalj som en del tydligen störde sig på i CTHD var att rollfigurerna kunde flyga. Därav mina kommentarer om just detta i min gamla text som skrevs i mars 2003.

Om ni kollar in vad jag skrivit här (min kommentar: länk till ett inlägg om förväntningar som jag skrev på ett filmforum i samband med att jag såg Hero) och ser det som en inledning till vad jag ska skriva om Hero så förstår ni vad det handlar om här och jag kanske inte behöver skriva så mycket egentligen. Men för att ändå skriva lite om själva filmen så var det så att jag i Hero aldrig kände speciellt mycket för karaktärerna. Även om Hero och CTHD egentligen är rätt så olika så är det svårt att inte jämföra dem ändå. De har ju trots allt rätt många likheter också. Och i CTHD fanns en helt annan mänsklighet tyckte jag. Jag kände för karaktärerna och var intresserad av hur det gick för dem. I Hero var det mer politik och karaktärerna kändes mest som brickor i ett spel.

Fightingscenerna tyckte jag dessutom var bättre i CTHD. Kanske beror det på att jag såg denna film först, vad vet jag? Scenen när Michelle Yeoh och Zhang Ziyi slåss då Michelle byter vapen hela tiden är ju helt underbar och även Ziyi inne i restaurangen är helt makalös. Flygning är inget jag har problem med. Det lär man sig efter fem år med munkar i ett tempel i Tibet. Men det visste ni, va? Inget konstigt med det. Jag tyckte väl i och för sig att de flög minst lika mycket i Hero.

En sekvens som jag inte gillade speciellt var när kalligrafiskolan anfölls med pilar och Namnlös och Yrsnö sedan stod utanför och motade pilar i vad som kändes som en evighet.

<spoiler>
En detalj som däremot var lite lustig var att Brutna Svärdet blev huggen av Yrsnö inte mindre än fyra gånger (var det väl?). Två (?) av gångerna inträffade det väl egentligen aldrig. Men ändå… han hade ingen större lycka.
</spoiler>

Nu kanske det låter som jag inte gillade filmen alls men så är ju inte fallet. Den var underbart vacker och med sanslösa fightingscener. Men jag tycker inte den matchar CTHD som för mig är en 5/5-film. Hero får av mig en mycket stark 3:a av 5 möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

WKW: 2046

2046Titel: 2046
Regi: Wong Kar-wai
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Då är det dags att avsluta WKW-temat… men håll ut. På lördag kommer min recension av Wong Kar-wais senaste film, martial arts-eposet The Grandmaster.

Wong Kar-wais uppföljare till In the Mood for Love – ja, jag kallar det faktiskt en upföljare även om regissören själv inte vill kalla 2046 för det. Hur som helst, här får vi återigen träffa författaren Chow som spelas av Tony Leung. Det har gått tre år sen hans misslyckade kärleksaffär med en gift kvinna spelad av Maggie Cheung. Effekterna är tydliga. Chow är nu en playboy som avverkar kvinnor på löpande band. Samtidigt skriver han på en roman som heter ”2046”, samma nummer som hotellrummet hade där de två älskande från In the Mode for Love träffades.

Filmen är som sig bör en ganska lös historia utan nån vidare struktur. För WKW verkar det mer handla om att försöka gestalta känslor och stämningar och inte så mycket om att få till en smart historia från A till B. Ibland funkar det, som i filmer som Chungking Express och Helgon i neon, men här stördes jag av stilen som kändes pretto-poetisk om ni förstår vad jag menar. Författaren Chow träffar ganska intressanta kvinnor som han dock håller på armlängds avstånd. Jag hade gärna velat veta mer om dessa kvinnors historier men de passerar liksom bara revy i Chow själviska värld. Fast det var ju förstås WKW:s mening – tror jag.

Kvinnorna spelas av bl a undersköna Zhang Ziyi och Faye Wong. Zhang Ziyi spelar en prostituerad kvinna om blir kär i Chow som dock inte direkt besvarar kärleken utan föredrar att betala henne efter deras möten. Faye Wong spelar Chows hyresvärds dotter som, till faderns stora förtret, är kär i en japan. Dessa historier får egentligen ingen upplösning utan rinner ut i sanden, vilket jag tyckte var lite synd… jo, förresten, nu när jag tänker efter så fick nog historien med den kärlekskranka japanen sin upplösning fast det sades liksom bara i en bisats.

Chow skriver sin roman ”2046” där folk åker med ett mystiskt tåg till år 2046 eftersom man där kan återuppleva glömda minnen för evigt. Det kändes som Chow här försökte bearbeta det som han upplevde med Maggie Cheung i In the Mood for Love. Istället för att ta itu med sig själv så skriver han sin bok, men det kanske funkar det med i slutändan.

Fotot i filmen står som vanligt Christopher Doyle för och därför är det förstås riktigt vackert och lever sitt eget liv, men kanske inte så bra som i WKW:s tidigare samarbeten med den australiensiske (numera mer kinesiske) fotogurun. Kanske dags för WKW att jobba med nån annan. Ett citat från herr Doyle:

”I feel that 2046 is unnecessary, in retrospect. I think probably Wong Kar-wai realized that somewhere, and that’s why it took so long. You do realize that you have basically said what you needed to say, so why say more? I feel that way. I think you have to move on.”

Jag kan hålla med. Det som skulle sägas sas i In the Mood for Love. 2046 får en svag trea från mig. Knappt sevärd men intressant om man gillar WKW. Den innehåller vissa scener som är pärlor men som helhet blir det för löst och svagt. Det kändes ungefär som Days of Being Wild där helheten inte heller funkade riktigt.

3-/5

PS. Efter att ha läst om 2046 på Wikipedia så förstår jag att Days of Being Wild faktiskt är första delen i en sorts trilogi där In the Mood for Love och 2046 är de följande delarna. I Days of Being Wild är Su Li-Zhen, Maggie Cheungs karaktär, en av huvudpersonerna (Chow är bara med i en kort sekvens); i In the Mood for Love är Su Li-Zhen och Chow båda i centrum; i 2046 är det Chow som är huvudpersonen (Cheungs karaktär är knappt med förutom några korta klipp).

WKW: In the Mood for Love

In the Mode for LoveTitel: In the Mood for Love
Regi: Wong Kar-wai
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

WKW-temat fortsätter med filmen som väl blev hans stora internationella genombrott…

När en man och en kvinna, som precis flyttat in i samma hyreshus upptäcker att deras respektive har ett förhållande, inleder de själva ett sorts förhållande.

Huvudrollerna i den här filmen av Wong Kar Wai, som jag gärna skulle se fler filmer av, spelas av Maggie Cheung och Tony Leung, som även var ett par i Zhang Yimous Hero om jag minns rätt. Den här filmen är oerhört snyggt gjord. Jag vet inte hur många klänningar Maggie Cheung bär under filmen, men det är många och alla i typiskt 60-talssnitt eftersom filmen utspelas under den tidsepoken. Detta är bildkonstverk på hög nivå med riktigt skön musik som återkommer gång på gång. Just att det är samma musik, antingen Nat King Cole eller ett cellostycke, upplever vissa, efter vad jag förstått, som en upprepning och lite tråkigt, men för mig har det en sorts positiv hypnotisk verkan. Scenerna med denna musik återkommer med jämna mellanrum i filmen och utspelas i slow motion och är så snygga som det kan bli på film. Jag rekommenderar denna film.

4/5

Spoiler
Det som är speciellt med den här filmen är att det inte förekommer några regelrätta kärleksscener. De kysser inte ens varandra. Dessutom får man aldrig ens se huvudpersonernas vänsterprasslande respektive i bild (förutom ett par ben, och så får man höra rösten) vilket gör det hela än mer magiskt på nåt sätt. Däremot är den fylld med återhållen erotik. Sen vet man dessutom inte riktigt om de två huvudpersonerna har gett efter för köttets lustar eller ej. Åtminstone var det så att det inte framgick för mig. Det mesta av det som händer sägs mellan raderna. Fast, jo, de har nog haft ihop det och det är därför de är så sorgsna.
Spoiler slut

WKW: Ashes of Time

Ashes of TimeTitel: Ashes of Time
Regi: Wong Kar-wai
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Ashes of Time såg jag i en redux-version på Stockholm Filmfestival 2008. Jag såg fram emot den väldigt mycket…

Wong Kar-wai är något av en favoritregissör. Hans filmer brukar ofta ha en känsla som jag gillar. Filmerna brukar flyta omkring i en skön känsla av poesi och romantik istället för att ha en rätlinjig handling från a till b. Det krävs nog en hel del för att få det att funka. Wuxia-svärdeposet Ashes of Time gjorde WKW 1994 (parallellt med att han gjorde Chungking Express) och nu visade han sin redux-version här på festivalen. Det visade sig vara den värsta smörjan jag sett på väldigt länge. Det var en enda lång plåga, trots att filmen inte var speciellt lång. Fotot, av min husgud Chris Doyle, är en katastrof. Handlingen upplöses i en flummig poesisession. Actionscenerna förstörs av Doyles sönderklippta och suddiga slow motion-foto som får en att må illa. Inget är bra i denna totala katastrof. Pluset i kanten får Tony Leung Chiu Wai och Maggie Cheung som nånstans ändå ger nån sorts nerv åt denna kalkon.

1+/5

Om visningen: Inte mycket att säga. Jag satt och vred mig och hoppades filmen skulle ta slut nån gång. Ingen kan ha gillat det här. Ja, jo, jag kan väl säga att jag betraktar det här som en film som heter Ashes of Time. Sen finns det två versioner. Både IMDb och Filmtipset verkar tycka att det är två olika filmer men det tycker jag inte funkar. För mig är det en film men två versioner. Och den får en etta.

WKW: Days of Being Wild

Days of Being Wild

WKW- och Christopher Doyle-vackert

Titel: Days of Being Wild
Regi: Wong Kar-wai
År: 1990
IMDb
| Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Days of Being Wild…

Det här var den första WKW-filmen med foto av gurun Christopher Doyle och den handlar om Yuddy, en playboy (typ) spelad av Leslie Cheung (som tragiskt nog tog livet av sig i april 2003). Hmmm, egentligen händer inte så mycket… Yuddy åker till Filipinerna för att hitta sin biologiska mor och Andy Lau spelar en polis (väl?) som följer med av nån anledning. Haha, jag märker att jag har svårt att berätta om vad som faktiskt händer i filmen och det är väl ett kännetecken så gott som något att man har sett en film av Wong Kar-wai. Det handlar mer om att skapa stämningar (ofta lite bitterljuva och melankoliska sådana). Den direkta handlingen kan man nog glömma.

Det här kändes mer som en WKW-film, mycket pga av Doyles foto skulle jag tro. Men, liksom i As Tears Go By, så känns det att det är en tidig film. WKW letar liksom fortfarande efter sin stil. Några prylar kändes verkligen som WKW, t ex när Leslie Cheung i början uppvaktar Maggie Cheung vid ett fik (liknande det i andra WKW-filmer) och bestämmer att en viss minut skulle tillhöra de två.

Jag gillade även delar av fotot och vissa scener som sticker ut. För er som sett filmen: när Leslie Cheung går i slow motion på en grusväg i en palmskog (jag vet inte riktigt varför men sån är jag), en turkos palmskog som vi passerar i början och slutet av filmen, en kameraåkning från gatan, förbi en häst, upp till en restaurang, och efterföljande flykt över tak. Dessa scener och den allra sista med Tony Leung gör att filmen trots allt får godkänt.

3/5

WKW: As Tears Go By

As Tears Go ByTitel: As Tears Go By
Regi: Wong Kar-wai
År: 1988
IMDb
| Filmtipset

Efter att ha sett Wong Kar-wais martial arts-fiasko The Grandmaster på Malmö Filmdagar (recension kommer 14 september) så kände jag för att återupprätta lite av WKW:s heder. Jag letade därför upp mina gamla recensioner av de filmer jag har sett. Först ut, WKW:s första långfilm As Tears Go By med bl a en ung Maggie Cheung. Under de kommande dagarna kommer jag publicera ytterligare sex WKW-recensioner.

I Wong Kar-wais debut spelar Andy Lau en hitman i den undre världen i Hongkong. Han får besök av sin tjejkusin (Maggie Cheung) och har samtidigt problem med en hetlevrad bror.

Mjaha, det här kändes verkligen som en debut. Bitarna har liksom inte fallit på plats än så länge. Det enda som kändes riktigt WKW-aktigt var väl kanske hur musiken (bl a Berlins Top Gun-låt på kantonesiska (?) med refräng på engelska) användes i vissa partier. I övrigt var det lite b-aktigt ibland tyckte jag. Hafsigt på nåt sätt. Jag störde mig lite på Laus brorsa som spelade över på typiskt Jackie Chan-vis, även om det inte var Jackie Chan.

Det var ändå kul att se Lau och Cheung i tidiga roller. Jag tycker t ex Cheung ser helt annorlunda ut här än i senare filmer (kanske yngre helt enkelt, doh). De gör båda bra insatser och deras kärleksaffär (eh, kusinskap till trots), och Laus förhållande till sin bror, gör det ändå till en godkänd film.

3-/5

Martial arts-måndag: Police Story

Titel: Police Story (Ging chat goo si)
Regi: Jackie Chan
År: 1985
IMDb
| Filmtipset

Den här martial arts-måndagen fortsätter vi med ytterligare en av Jackie Chans 80-talsfilmer.

Efter att jag såg Jackie Chan i den underbara Drunken Master har jag varit sugen på att se lite fler äldre filmer med fantasifulla stunts och schyssta fajtingscener med den numera ganska ärrade Hongkong-hjälten. När jag ramlade på Police Story i den lokala videobutiken (det här var på den tiden jag besökte s.k. videobutiker, om ni minns dem)  kände jag att det var dags att stilla min hunger. Historien är egentligen helt ointressant, vilket faktiskt Chan själv bekräftar i en extramaterialintervju. Det handlar i slutändan om en grupp fajtingscener som knyts samman av en tunn handling där Chan är polis på jakt efter en höjdargangster och får i uppdrag att skydda gangsterns sekreterare (Brigitte Lin) som ska vara vittne i en kommande rättegång.

Tyvärr så tyckte jag (konstigt nog kanske, om man tänker på Chans kommentar) att det inte var tillräckligt med stunts för att hålla mig underhållen under filmens gång. Handlingen mellan actionscenerna är direkt dålig, och sen tyckte jag faktiskt inte att actionscenerna var så där otroligt fantastiska att de höjde en i övrigt dålig film (som t ex var fallet i den brutala Ong-bak). Visst, ibland är det bra, helt klart. T ex är slutsekvensen på ett köpcentrum kul, då det äntligen blev lite riktig man mot man-fajting och dessutom en vådlig tur nerför en stolpe för Chan (en scen som man dessutom fick se i repris två gånger från olika kameravinklar, haha).

Men trots vissa grymma stunts så jag är ändå lite besviken på filmen. Jag gillar när det är fajter med små finesser, här blir det lite för stort och lite väl mycket ointressanta pistoldueller i början. Det är lite som med trolleri; jag uppskattar mer när nån gör ett grymt korttrick än när ett flygplan trollas bort. Sen innehåller filmen förstås den vanliga fåniga humorn som av nån anledning funkade i just Drunken Master men som inte går hem hos mig här. Jag kan tyvärr inte ge Police Story godkänt. Jag ska försöka se Chans sena 70-talsfilmer, Snake in the Eagle’s Shadow (det kommer en recension av den en måndag framöver) och Fearless Hyena, som jag hoppas ska vara bättre.

2+/5

PS. Kul att se vackra Maggie Cheung i en väldigt tidig roll, tyvärr en ganska meningslös roll, men ändå…

%d bloggare gillar detta: