Dekalogen 5: Du skall icke dräpa (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Top Gun: Maverick på bio (well, just den är jag inte alls pepp att se på bio så då är allt bra). Min korta preblogg-text om Dekalogen 5 skrevs i februari 2004.

Den femte delen handlar om att döda (duh!). En ung psykiskt sjuk man dödar en man och döms själv till döden. Mannens advokat brottas med skuldkänslor.

Det här var en ganska obehaglig film. Samtidigt som den är vackert fotad så innehåller den jobbiga scener. Riktigt vidriga scener, faktiskt. Den tar upp frågan om det nånsin kan vara rätt för ett samhälle att döda, om nu det femte budet är som det är. Själv tycker jag dödsstraff är sjukt, liksom mord förstås (duh!). Det var nog den bästa Dekalogen-filmen hittills men ändå inte nåt mästerverk enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min kommentar i efterhand: Värt att notera är att kanske att den här tv-filmen på 50 minuter även släpptes som en långfilm (84 minuter lång) på bio under namnet En liten film om konsten att döda (A Short Film About Killing). Jag måste säga att den svenska titeln är överlägsen den engelska, och den inspirerade ju även Killing-gänget och Tomas Alfredson.

Dekalogen 4: Du skall hedra din fader och moder (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Everything Everywhere All at Once på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 4 skrevs i februari 2004.

”Hedra din fader och din moder”. Jaha, minsann. En ung tjej, Anka, vars mamma dog precis efter hon föddes bor hemma hos sin pappa. En dag när pappan är bortrest hittar Anka ett gammalt brev från sin mamma till sig själv som mamman skrev precis innan hon dog.

Det var en klart mer intressant historia i den här delen. Den innehåller en del oväntade vändningar och bra scener mellan pappan och dottern.

Men än så länge har inte Dekalogen-filmerna gjort nåt vidare intryck på mig. Jag vet inte, det kanske är formatet. Filmerna är bara 50 minuter långa och det kanske är för kort tid för att skapa den Kieślowski-stämning som finns i Veronikas dubbelliv och trikoloren-filmerna (framför alllt Den blå filmen och Den röda filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dekalogen 3: Du skall helga vilodagen (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Doctor Strange in the Multiverse of Madness på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 3 skrevs i februari 2004.

”Du skall helga vilodagen”. Så lyder det tredje budet och filmen handlar om en kvinna som mitt på julaftonskvällen söker upp sin f.d. älskare och vill ha hjälp att leta upp sin saknade pojkvän.

Nja, jag har svårt att förstå att den här delen i Kieślowskis mastodontprojekt fått så högt betyg som 8.1 på IMDb. Själv tyckte jag den inte var nåt speciellt alls. Det är förvisso vackert foto när de två sökande åker omkring i den nattöde staden på regnvåta gator i skenet från gatlyktor. Men som helhet så tänder filmen aldrig till. Jag förstår inte riktigt syftet med den.

(Min kommentar: lustigt, nu finns inte de enskilda filmerna på IMDb längre utan enbart hela serien. Jag antar att det är nån som tyckt att serien minsann är en film, lite som folk gör om David Lynchs Twin Peaks: The Return. ”Åh nej, det är inte en serie, det är en enda lång film!”.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dekalogen 2: Du skall icke missbruka Herrens namn (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Drive My Car på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 2 skrevs i september 2003.

I den här filmen så har en gift kvinna blivit gravid men inte med sin man, som hon inte kunnat få barn med, utan med en älskare. Hon säger sig älska båda männen. Till saken hör att hennes man ligger mycket sjuk i cancer och det är osäkert om han överlever. Om han överlever vill hon göra abort. Om han dör tänker hon behålla barnet som hon verkligen längtat efter. Hon frågar en läkare vad mannens chanser att överleva är. Läkaren vill inte (kan inte) svara nånting med säkerhet men gör det ändå till slut.

Mmm, kvinnan har hamnat i ett dilemma här. Det är kanske lite tankeväckande men jag blev aldrig engagerad av filmen. Jag förstod inte riktigt vad som hände i slutet. Kopplingen till det andra budet ”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn” förstår jag inte riktigt. Var det läkaren som på nåt sätt missbrukade sin position eller var det kvinnan som spelade med ett barns liv? Nja, jag vet inte riktigt. Betyget blir 3-/5. (Min kommentar: Eller var det att kvinnan önskade till Gud att hennes man skulle dö så hon kunde behålla barnet?)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Vad säger the interwebs om budkopplingen? Ja, det verkar vara nån sorts koppling mellan att missbruka Guds namn (för egen vinning t ex) och att som läkare svära på att en patient kommer att överleva eller dö. Njae. Oklart tycker jag fortfarande. Lite intressant ändå, just det här att bygga en serie filmer på en så utstuderad pryl som budorden. Antingen blir det ju fiasko eller kanske intressant. Det är i vilket fall upplagt för diskussioner, typ som de jag har med mitt eget jag från 2003. Det är lite The Lake House över det hela. 😉

Dekalogen 1: Du skall inga andra gudar hava jämte mig (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som The Northman på bio. Min preblogg-text Dekalogen 1 skrevs i september 2003.

Kieślowskis första tv-film om tio Guds bud handlar om en man som har förkastat religionen till förmån för förnuft och vetenskap i allmänhet och datorer i synnerhet. Tillsammans med sin son, som inte är lika övertygad som pappan om datorernas storhet, sitter han vid datorn och skriver olika program som räknar ut diverse saker. Sonen får ett par skridskor i julklapp och då räknar de givetvis med datorns hjälp ut om isen på den närliggande sjön håller så han kan testa sina nya grillor. Detta får som man kan ana tragiska följder.

Det är intressant att se om (och hur) Kieślowski lyckas gestalta de olika buden i sina filmer utan att blir krystat och tråkigt. Väljer han att göra det direkt rakt på sak eller via symboler som man måste tolka för att göra kopplingen? I den första filmen är sambandet mellan budet och filmen tydligt. Just det, det första budet är ju ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” och det framgår ju att pappan i filmen dyrkar sina datorer som om de vore Gud. Och det går illa. Filmen i sig är godkänd men inte mer. Den blir bättre mot slutet när pappan får reda på att en olycka har hänt på sjön men ändå inte accepterar att det kan vara hans son som är inblandad trots att han inte kommit hem från skolan. Isen ska ju hålla! Det har han ju räknat ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Miracle Mile (1988)

För ett gäng år sen så köpte jag ett antal plastbitar med filmer om apokalypsen och dess efterdyningar. Filmer som On the Beach, A Boy and His Dog, Fail-Safe och Night of the Comet.

Av nån anledning blev det aldrig av att jag såg tre av dessa filmer: Threads, The Day After och Miracle Mile. De blev liggande kvar på hyllan.

Nu när Henke och Patrik pratade om just Miracle Mile i Rapporter från apokalypsen-podden så passade det utmärkt att gräva fram den ur gömmorna.

Hehe, det första som slår mig är den otroliga 80-talskänslan. Musiken, färgerna, frisyrerna och inte minst bauta-mobiltelefonerna. Sen är det nåt med stilen på fotot som skriker 80-tal också.

Anthony Edwards, doktor Mark Greene från Cityakuten (åh, Cityakuten, den serien såg jag på med nöje), spelar huvudrollen som Harry som svarar när det ringer i en telefonkiosk. Han får reda på att ett kärnvapenkrig är på väg att bryta ut och nu har han en dryg timme på sig att get the hell out of dodge, och helst ta med sig sin flickvän Julie (Mare Winningham) också.

Filmen är för fånig för att den ska gå att ta på allvar. Om man nu gör en film om apokalypsen så får man välja. Antingen gör man nåt som Edgar Wright hade kunnat göra eller så får man göra det allvarligt. Det är möjligt att det här är allvarligt menat men för mig är det alldeles för 80-tals-cheezy för att funka. 80-talet har aldrig varit ett favoritårtionde för mig.

Skådisarna är inte speciellt bra. Anthony Edwards är väl ok, men känns… fånig. För övrigt låter han lite som Ryan Gosling när han pratar, liksom lite täppt i näsan. Mare Winningham är det väl egentligen inget fel på, men hon har ett skumt utseende som inte funkar för mig.

Denise Crosby, Tasha Yar från Star Trek: The Next Generation (yay!), gör ett kort gästspel inledningsvis som nån form av yuppie-affärskvinna. Det är för övrigt många som gör korta gästspel för att sen försvinna ur handlingen. När Harry får det där telefonsamtalet är han nämligen på en diner och när han berättar vad han har fått höra så ska alla som är där fly tillsammans. Och det är upplagt för en klassisk ”grupp på flykt tillsammans”-film. Nu blir det inte så eftersom Harry avviker för att hitta Julie och det är ju Harry vi fortsätter följa.

Om jag ska nämna tre filmer som jag kom att tänka på under titten så blir det Deep Impact (åh, pappan och dottern på stranden), Southland Tales (inleds med en kärnvapenttack) och Melancholia (jordens undergång, bokstavligen!). Av dessa tre är en mycket bra, en är bra, och en är sämre än Miracle Mile. Ni vet nog vilka jag syftar på.

Nja, Miracle Mile var inte speciellt bra. Det är för fånigt, för ostigt, för mycket 80-talskänsla. Men den är väl ändå sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tre filmer om apokalypsen

Även Fripps filmrevyer-Henke skriver om filmen idag. Mirakulös eller medioker?

Drowning by Numbers (1988)

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv och det kommer handla om två filmer av Peter Greenaway, en regissör vars filmer jag var sugen på att se men sen när jag såg två stycken så var jag inte så sugen på att se fler. Min text om Drowning by Numbers skrevs i juni 2009.

Brittiske Peter Greenaway har varit en regissör som jag haft i bakhuvudet under en längre tid. En sån där regissör vars filmer man tycker man borde ta och se nån gång eftersom det verkar handla om annorlunda filmer som inte riktigt liknar något annat. När så en kompis tyckte det var dags för en dubbelvisning av Greenaway-filmer så tackade jag glatt ja. Första filmen blev Dränkta i nummerordning.

Vi möter tre generationer kvinnor (mor, dotter och dotterdotter) som samtliga har vissa problem med männen de lever ihop med. Det är upplagt för en del mord med vatten inblandat om man säger så. Greenaway är besatt av död och sex, något som förmodligen återkommer i fler filmer. I Dränkta i nummerordning dör folk på ett helt naturligt onaturligt sätt, vilket känns uppfriskande men lite skumt.

Lite kul var att jag kände igen en av skådespelarna (han spelar en ”coroner” (ung. rättsläkare) som är nära vän med de tre kvinnorna). Men jag kunde inte för allt i världen inte komma på var jag hade sett honom. Efter 2/3 av filmen trillade slutligen polletten ner: det var snubben – well, eller gubben – som spelade Théoden i Sagan om ringen-filmerna. Bernard Hill heter han. I Dränkta i nummerordning får vi för övrigt se honom endast iklädd en slips.

Greenaway verkar vara en regissör som skapar helt egna världar med egen logik. Miljön vi befinner oss i känns väldigt brittisk men allting är liksom skruvat två varv till. Filmen utspelas på brittiska landsbygden vid havet, och scenografin och fotot håller hög klass. Handlingen och skådespelarnas stil är tyvärr lite studentikost jobbig. Det förekommer en tröttsam variant av Monty Python-humor som jag inte gillar. Vissa saker är bra medan andra bara känns… interna, i brist på bättre beskrivning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hehe, jag upptäckte precis att Bernard Hill även spelade kaptenen i Titanic. Annorlunda roller, minst sagt.

3 x Musikfilmer

När jag satt och bläddrade igenom gamla preblogg-texter som jag inte publicerat än här på bloggen såg jag att jag en sommar för länge sen tittade på en radda (fem stycken närmare bestämt) musikfilmer på SVT. I torsdags la jag upp två av dessa korta texter. Just musik- och konsertfilmer ser jag på relativt ofta nuförtiden och jag insåg att jag nog alltid gillat den här typen av dokumentärfilmer. SVT är en bra källa även idag. Deras serie Hitlåtens historia är härlig och det gäller även avsnitt när låten och artisten känns helt ointressant på förhand. Ta en titt på den på SVT Play. Och här kommer de tre avslutande gamla texterna om de där musikfilmerna som jag såg i juni 2003.

 

The Song Remains the Same (1976)

The Song Remains the Same är en konsertfilm med Led Zeppelin. I början och bitvis under själva konserten får vi även ta del av andra märkliga filmsekvenser. Jag konstaterar att Jimmy Page är en grym gitarrist. Det är alltid kul att höra musik, se kläder, bilar, etc från 70-talet. Om man gillar musiken så gillar man nog filmen men det är ju ändå bäst att uppleva det live. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Imagine: John Lennon (1988)

Imagine: John Lennon var en förvånansvärt tråkig dokumentär om John Lennon och hans liv under och efter Beatles (eller före och efter Yoko). En del bra musik och intressanta sekvenser, men ändå tyckte jag den mest var intetsägande. Vet inte varför egentligen, kanske var jag inte på humör (däremot fruktansvärt bakis… 😮 😛 :mrgreen: ). Betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

The Last Waltz (1978)

I Martin Scorseses konsertfilm The Last Waltz får vi se bandet The Band berätta anekdoter från sin turnéliv samt deras avslutningskonsert från 1976. Jag gillade känslan i den här filmen även om det inte är ”min” musik helt (jag gillar mer funk). Hur som helst, deras spelglädje lös igenom och framför allt Robbie Robertson har skön gungande stil. Bra att det inte bara var konsertbilder utan även lite snack och annat. Annars blir det lätt tråkigt tycker jag. Filmen får 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Robertson inledde för övrigt efter filmen ett samarbete med Scorsese och han gjorde musiken till bl a Raging Bull. DS.

Zigenarnas tid (1988)

zigenarnas-tidFör ett tag sen postade jag min topplista över 1988 års bästa filmer och där hamnade Emir Kusturicas Zigenarnas tid på plats 8. I min recension av Kusturicas Underground utlovade jag sen en recension av Zigenarnas tid och den kommer här. Texten skrevs i september 2008.

Emir Kusturica är sån där regissör som för mig känns för spretig. Han kan i sina filmer få till underbara scener med skön humor, tung dramatik eller magisk surrealism. Men samtidigt blir det ibland en crazy Fellini-mustighet som jag inte alls tilltalas av, som t ex i Underground. Nu har jag sett Zigenarnas tid som handlar om en zigenarfamilj (eller romsk familj för att vara politisk korrekt) i Jugoslavien. Perhan (Davor Dujmovic) bor med sin syster, mormor och morbror. När systern behöver läkarvård får familjen ”hjälp” av en gangster och Perhan hamnar i Italien och dras in i en kriminell värld – och förlorar sig själv.

Kustorica har en egen stil. Det är ofta en episk känsla över hans filmer, en sorts larger than life-känsla. Zigenarnas tid tar ett tag att komma in i men efter ett tag har jag sugits in i Perhans värld. Då och då får vi uppleva drömsekvenser där Perhans fantasier kommer till ytan. De surrealistiska avbrotten lyfter filmen till ett bättre betyg eftersom de samtidigt som de är snygga och magiska också bidrar till att vi kommer Perhan närmare. Filmen är i grund och botten en ”uppgång och fall”-historia. Eller kanske snarare en historia om en snäll och ödmjuk person som fördärvas och för sent inser vart han är på väg. Zigenarnas tid är en sorglig, mustig, vacker, nästan episk, saga som växer. En av Kusturicas bästa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 1988

1988Jag saknar bara ett år bland mina årsbästalistor men sen har jag listor för alla år från 1985 och fram till förra året 2015. Nu är det dags att fylla den luckan. 1988 är året. Det visar sig inte vara nåt favoritår när jag började kolla igenom vilka filmer det fanns att välja bland. Jag tror det har att göra med att jag vid den här tiden inte gick speciellt mycket på bio och jag hade liksom inte fått upp ögonen för filmens magiska värld. Det finns ju mängder av kända 80-talsrullar och några kom 1988 men jag såg inte ens Die Hard på bio. Då saknas den så förrädiska och lockande nostalgin som man kan ha kopplat till äldre filmer. För min del var det först på 90-talet som mitt riktiga filmintresse tog fart, runt 91-92 (Singles, Short Cuts, Pulp Fiction…).

Men då är det dags att se vad 1988 kan ge i filmväg!

 

10. SOS – en segelsällskapsresa
SOS

För Johan Rabaeus och Ewa Frölings överklasspar.

9. Sagolandet
Sagolandet
För Troells förmåga att blanda nostalgi med obehag.

8. Zigenarnas tid
Zigenarnas tid
För att det är en sorglig, mustig, vacker och episk saga. 😉

7. Akira
Akira

För att ett nattligt Neo Tokyo är så snyggt det kan bli!

6. Powaqqatsi
Powaqqatsi
För att regissören Godfrey Reggios ambitioner dansar på gränsen till pretentioner men inte dansar över den gränsen.

5. Frantic
Frantic

För att det är den bästa Hitchcock-filmen som inte Hitchcock regisserat.

4. Mississippi Burning
Mississippi Burning

För att jag är fascinerad av den amerikanska Södern.

3. Shoot to Kill
Shoot to Kill

För att Tom Berenger och Sidney Poitier är ett härligt omaka par i denna buddykomedi!

2. Midnight Run
Midnight Run
För att Robert De Niro och Charles Grodin slår Berenger och Poitier i sin buddykomedi!

1. Eldflugornas grav
Eldflugornas grav
För att detta kan vara tidernas bästa one-timer.

 

Bubblare? Nja, egentligen inte.

Många av filmspanarna har redan publicerat sina 1988-listor. Check them out!

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

%d bloggare gillar detta: