Dekalogen 5: Du skall icke dräpa (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Top Gun: Maverick på bio (well, just den är jag inte alls pepp att se på bio så då är allt bra). Min korta preblogg-text om Dekalogen 5 skrevs i februari 2004.

Den femte delen handlar om att döda (duh!). En ung psykiskt sjuk man dödar en man och döms själv till döden. Mannens advokat brottas med skuldkänslor.

Det här var en ganska obehaglig film. Samtidigt som den är vackert fotad så innehåller den jobbiga scener. Riktigt vidriga scener, faktiskt. Den tar upp frågan om det nånsin kan vara rätt för ett samhälle att döda, om nu det femte budet är som det är. Själv tycker jag dödsstraff är sjukt, liksom mord förstås (duh!). Det var nog den bästa Dekalogen-filmen hittills men ändå inte nåt mästerverk enligt mig.

Min kommentar i efterhand: Värt att notera är att kanske att den här tv-filmen på 50 minuter även släpptes som en långfilm (84 minuter lång) på bio under namnet En liten film om konsten att döda (A Short Film About Killing). Jag måste säga att den svenska titeln är överlägsen den engelska, och den inspirerade ju även Killing-gänget och Tomas Alfredson.