Troll 2 (2025)

9 september, 2026 3 kommentarer

Ytterligare än norsk trollfilm! Det handlar om Troll 2, uppföljaren till Troll från 2022. Den bjuder inte direkt på nåt nytt förutom att man lagt till en backstory om en tid för länge sen när människor och troll levde i fred. Ja, fram tills att kung Olaf på 900-talet tog död på i princip alla troll. Men några överlevde ju, vilket vi såg i den första filmen. Nu har ett nytt troll sett dagens ljus. Well, inte dagens ljus. Då förvandlas ju de till sten. Men ni förstår vad jag menar. Jotun heter trollet. Forskare har fångat in det och studerar det nu i ett gigantiskt underjordiskt labb.

Kommer Jotun lyckas fly? Kommer vårt hjältegäng från första filmen kallas in igen för att rädda världen, eller i alla fall Norge? Givetvis. Huvudpersonen Nora beslutar sig för att ta hjälp av trollsonen till trollkungen från den första filmen. Troll versus troll. Lite Godzilla vs. Kong-vibbar.

Det blev lite konstigt kring hur behandlar (eller inte behandlar) dilemmat kring att man både vill döda trollen men samtidigt rädda dem. Det går liksom inte att båda ha och äta kakan. Jag gillade inte heller när man brassade på med macho-militärer och den norska flaggan. Nej, det har vi fått nog av från den andra sidan pölen.

Lite kul var det när det blev Indiana Jones-vibbar i Nidarosdomen i Trondheim. Våra hjältar hittar kung Olafs gravkammare där det finns gamla dokument som avslöjar vad som egentligen hände då på 900-talet när trollen skulle utplånas.

Precis som i första filmen bjuds vi på en mängd Star Trek-referenser (yay!). Bl a ska en bebis döpas till Uhura. Det hade varit ännu nördigare om man valt Nyota. Man använder även ett klassiskt citat från Spock. Tyvärr blir det ett felcitat. Jag minns inte exakt vad som var fel, bara att det var fel. Det rätta citatet lyder:

”The needs of the many outweigh the needs of the few, or the one.”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Även Filmitch har sett filmen.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Katastroffilm, Monsterfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Sinners (2025)

1 september, 2026 3 kommentarer

Det känns som att jag borde ha gillat Sinners mer än jag gjorde. Inledningen lovade också gott. Jag älskade miljöerna i Mississippi där tvillingarna Smoke och Stack (båda spelade av Michael B Jordan) ska öppna en juke joint efter att ha stulit pengar från maffian i Chicago (kanske från Al Capone, vem vet?). Juke joint? Ett nöjesetablissemang där det bjuds på musik och dans, spel och dobbel, mat och dryck.

Det handlar om musik, om musikens kraft. Den unge gitarristen Sammie (Miles Caton) vill vara med i tvillingarnas projekt trots att hans pappa prästen förbjuder det. Kyrkans musik med gospel och spirituals är god musik (eller kanske gud-musik). Blues är förstås djävulens påfund för lura människan till synd. Sammie lyder inte sin far.

Som sagt, jag gillade filmens första halva. Härliga miljöer, vidsträckta bomullsfält och skön musik. Mycket (sex)snack om cooch och annat. Det är ett drama om musik och vad den betyder för folk. En sorts coming of age-film i form av Sammies uppvaknande. Sen gör filmen 180 graders kursändring.

Den gör en From Dusk till Dawn. Bokstavligen. När jag såg Robert Rodriguez film då det begav sig hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Jag undrar om Sinners hade funkat bättre om jag inte hade vetat vad som väntade. Men det är ju mer eller mindre omöjligt att inte bli spoilad i dagens social medier-samhälle.

Att blanda drama med skräck eller övernaturligt kan vara vanskligt. Här tycker jag inte det funkar. Det förekommer en (hajpad) sekvens med vibbar av magisk realism i form av ett musikkollage där vi hoppar i både tid och genrer. Det borde funka, men jag vet inte, det kändes lite konstruerat och malplacerat.

Filmen tappar mig när Jack O’Connells vampyr kliver in i handlingen och det blir våld, blod och klägg för hela slanten.

Vad vill filmen ha sagt? Ja, att mat, musik och samhörighet är bra och att vita vampyrer och KKK är onda. Det intressanta för mig var i början och relationen mellan Sammie och hans pappa och deras syn på musik.

Slutligen nåt positivt: Delroy Lindo är alltid bra och så även här och jag blev påmind om det här klippet som jag trodde var på riktigt första gången jag såg det. Apropå sociala medier och att vara ospoilad (vilket jag var den här gången). Och Lindo, vilken pondus som skådis!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här är dock på riktigt (och inspirerade Lindo-klippet som jag länkade till ovan)

Arkiverad under Betyg 2, Film, Musik, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Fantastic Four: First Steps (2025)

17 augusti, 2026 4 kommentarer

1, 2, 3, 4.

Det finns en del detaljer som jag gillar med The Fantastic Four: First Steps. Förtexterna sätter tonen direkt. Det är retro! Ja, eller mer precist retrofuturistisk och det är ju ännu bättre. Jag undrade i början när filmen egentligen utspelade sig. Det kändes lite oklart. Wikipedia talar om att det var 1964 och med tanke på att människan i filmen redan varit i rymden så blir det ju inte bara retro utan även futuristiskt. Jag älskade designen på det mesta av prylarna och blev påmind om den i mina ögon något underskattade Tomorrowland.

(Jag inser nu att människan i vår verklighet varit i rymden sen 1961 men i The Fantastic Four: First Steps pratar vi stora rymdskepp som kan färdas till andra galaxer. Det är såna här ”felskrivningar” man upptäcker när man korrekturläser sin egen text.)

Som helhet håller dock inte filmen nån större klass. Den utspelar sig på Earth 828. Vem bryr sig? Alla stakes försvann ju direkt om det nu finns minst 828 Tellusar.

Tempot är så högt jämfört med de 1975-filmer jag såg under den här tiden. Jag hade vant mig vid 75-tempot. Kan man ens kalla The Fantastic Four: First Steps för en film. Det är ju inte en filmfilm i alla fall. Mer av en åktur. Vad är detta? Har jag blivit Scorsese? Men stilen på dialogen, klippningen och all cgi gör att det är ett helt annat djur än en film från 1975. Och det är ju inget konstigt med det. Det kallas utveckling.

Skurken Galactus var ingen höjdare. En planetätare, vad är det frågan om? Men jag kom faktiskt att tänka på den gamla originalserien av Star Trek. I avsnittet The Doomsday Machine stöter Enterprise nämligen på en liknande galaktisk planetätande varelse (eller maskin var det nog, en domedags sådan). Men Star Trek är Star Trek. Där funkar såna här lite fåniga over the top-saker.

Apropå Star Trek så fick vi ju här även se en sån där manöver (gravitationsslunga) runt en stor himlakropp för att färdas snabbare än ljuset. Precis så gjorde ju Kirk & Co för att färdas tillbaka i tiden (färdas långsammare än tiden?) för att hämta knölvalarna i Star Trek IV: The Voyage Home.

Några andra lite trista saker. Eller trista och trista. Trötta kanske är ett bättre ord.

  • The Thing träffar en tjej (blind!) efter att han har blivit… The Thing och alltså en stenbumling. Men det rinner helt ut i sanden och tas inte upp nåt mer. Men vem vet, vi kanske återkommer till det i senare filmer?
  • Babyfödsel rymden? Svar: nej. Det funkade inte på jorden i Hamnet heller.
  • Det är för mycket fantasy, cgi och rymd. Lex, inte Luthor, utan Guardians of the Galaxy.
  • Det hela avslutas med en typisk (trött) uppgörelse i stadsmiljö.

Och därmed avslutar jag min fåniga text.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Father (2025)

30 juli, 2026 6 kommentarer

Jag såg två filmer på förra årets Stockholm Filmfestival. Den första var den lilla irakiska filmen Diktatorns tårta som ni kan läsa om här. Den andra var det slovakiska blytunga dramat Father (eller Otec på slovakiska). Förresten, blytung kanske låter som nåt coolt. Kolsvart är ett bättre ord för att beskriva den här tragedin.

Har ni hört talas om forgotten baby syndrom? Det är när en förälder (eller annan vårdnadshavare) glömmer ett litet barn fastspänd i en barnstol i en bil.

Father skildrar ett sånt fall där pappan i en familj åker till jobbet med sin dotter i baksätet, glömmer lämna barnet på dagis och åker istället direkt till jobbet, går ur bilen med dottern kvar och jobbar hela dagen på kontoret. Det är en varm dag och dottern dör där i bilen som står på företagets parkering hela dagen.

Pappan förstår inte vad som har hänt och blir förstås helt förtvivlad när han upptäcker den livlösa dottern när han ska åka hem. I sin hjärna minns han det som att han verkligen lämnade dottern på dagis. Går det att komma tillbaka efter en sån grej? Och vad händer med relationen till frun och vänner. Det är en mardrömsskildring vi får vara med om och Milan Ondrík som pappan gör en galen och självutlämnande insats.

Vi får även vara med om den efterföljande rättegången. Hur ska pappan dömas? Behöver han dömas? Det var ju inte medvetet och hans plågade sinne är straff nog. Eller? Ja, svåra frågor här och jag gillar att filmen inte väljer sida. Nej, det är upp till tittaren att döma.

Får man ens komma tillbaka efter en sån grej? Får man leva livet och kanske skratta igen? Som sagt, det är upp till tittaren att avgöra. För egen del är filmen kanske lite för mörk för att uppskatta fullt ut. Men det var en upplevelse.

Father vann för övrigt Bronshästen för bästa film på festivalen.

Slutord: Michael Haneke, släng dig i väggen!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2025, Tragedi Tagged with , , , , , , , , , ,

Shinypodden Special: 2025 års bästa filmer – del 2

5 juni, 2026 2 kommentarer

One Battle After Another tog hem Oscarn för bästa film. ”Viva la revolución!” Eller?

(I våras var jag som vanligt med i Shinypodden och snackade om förra årets bästa filmer. Jag brukar alltid posta puffinlägg på bloggen för avsnitten. Del ett kom jag ihåg att göra det för men av nån märklig anledning så glömde jag att göra det för avsnitt två som släpptes 30:e mars. Men det kommer nu istället. Bättre sent än aldrig!)

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2025! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlade det om the outliers, alltså filmer som bara fanns med på en av våra listor. Nu har vi kommit till konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor. Dessutom utser vi årets film enligt Shinypodden. Vilken kan det bli?

Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Arkiverad under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

Superman (2025)

24 april, 2026 6 kommentarer

Ibland är det svårt att skriva en filmrecension. Det var det den här gången för mig. Jag har anteckningar som jag skrev ned under titten som jag kan gå efter men om jag måste läsa på om filmen på dess Wikipedia-sida för att förstå vad jag skrivit så blir det svårt. Svårt tyckte även Fripps filmrevyer-Henke det var när han skulle skriva om filmen det handlar om idag: Superman. Så Henke klistrade istället in texter (läs: sågningar) från andra skribenter. Bra löst! Alla sätt är bra utom de dåliga.

Titta! Jag har fått ihop ett stycke i alla fall. Men risken är att det inte blir så mycket mer. James Gunns Superman är tråkigt trams. Filmen är tråkig och den är tramsig. Jag har aldrig gillat Gunns tondöva blandning av våld och humor. Jag förstår inte insatserna. Allt känns luddigt och ointressant. Det förekommer nåt som kallas metahumans, människor med superkrafter. Jag trodde de var superhjältar de kallades men, nej, det är fel. Metahumans är de. Jag tror Stålmannen själv är en sån. I filmen slåss han mot andra metahumans men jag minns inte vilka. De har alla konstiga namn.

Lex Luthor är med också. Han är inte en metahuman. Han är flintskallig och spelas av Nicholas Hoult. Luthor har skapat nåt som kallas ett fickuniversum. Jag tror Luthor använder det för att spärra in sina motståndare. Stålmannen hamnar förstås där. Det här fickuniversumet är lika dåligt som fantasivärlden i Quantumania. Ett cgi-helvete där all bets are off, allt kan hända och det finns inga stakes eller regler.

Luthor har nån sorts agenda men jag vet inte vilken. Jag tror bara han vill ha uppmärksamhet och att han är avundsjuk på Stålmannen. Wendell Pierce (Bunk i The Wire, yay!) är med men bara i typ en minuts total speltid. Varför ha med en så bra skådis om han knappt är med? Då hade man istället kunnat skippa tre totalt ointressanta metahumans (?) som dyker upp för att hjälpa (tror jag?) Stålmannen att rädda världen (tror jag?). Enligt Wikipedia kallades de för Justice Gang.

Slutligen var det kul (ja, nåt positivt!) att se Zlatko Burić som Boravias president. Burić känner jag igen från Nicolas Winding Refns Pusher-trilogi. Se den om du inte gjort det. ”Franke. Franke, du är min bästa vän i hela Danmark!”. Riktigt bra filmer, framförallt den första, till skillnad från Superman som är allt annat än en filmfilm.

Ja, det blev en ”text” till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Thunderbolts* (2025)

10 april, 2026 6 kommentarer

Thunderbolts* blev något av en positiv överraskning efter supertrista Captain America: Brave New World. Den känns mindre plastig och mer jordnära. Mer på riktigt. Redan förtexternas olycksbådande musik skvallrar om en mörkare film.

Det är en film som handlar om psykisk ohälsa och hur man kan få hjälp och stöd av en found family. Jelena (Florence Pugh) kämpar med att finna nån mening med tillvaron efter varit en Black Widow och lönnmörderska hela sitt liv. Hon vill både hoppa av sitt gig och hoppa från en skyskrapa. Hennes uppdragsgivare med det härliga namnet Valentina Allegra de Fontaine (Julia Louis-Dreyfus) ger henne dock ett sista uppdrag. Sen är hon fri att göra vad hon vill (yeah, sure).

Alltid dessa sista uppdrag. Men denna gång är det kanske nåt ont som faktiskt för nåt gott med sig: att hitta en ny familj bestående av andra mer eller mindre avpolletterade och tilltufsade superhjältar. Ett så kallat rövgäng som motvilligt (jag gillade deras interna gnabb) börjar samarbeta mot sin gemensamma fiende. Men frågan är om Valentina är ond eller god. Det förblir lite oklart, vilket jag gillar.

Filmens farligaste person, och den som mår mest psykiskt dåligt, är Bob (aka Sentry aka Void, (o)kärt barn har många namn). Han har oerhörda psykiska krafter som kan förgöra i princip allt och vem som helst. Bobs krafter påminner mig om vulcanen Sybok i Star Trek: The Final Frontier. Personer som möter honom kastas tillbaka till traumatiska minnen från tidigare i livet i form av skrämmande drömscener. Lite som i The Dead Zone fast bakåt i tiden istället för framåt.

Två skådisar som det var kul att se. Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) spelar en politiker som försöker sätta dit Valentina. Och så Crhis Bauer (fackföreningsledaren från hamnarbetarsäsongen av The Wire, yay!) som spelar Valentinas hejduk. Nu är de båda knappt med mer än några minuter men det är alltid trevligt att se The Wire-skådisar och jag missar inte ett tillfälle att påpeka detta.

Det förekommer en underhållande och rolig actionsekvens när Bucky Barnes dyker upp i form av Winter Soldier under en biljakt.

En sak som jag ofta brukar störa mig lite på och så även här: varför måste Jelena prata med en krystad rysk brytning som svajar rejält. Ibland hörs den inte alls och ibland är den överdriven. Nej, prata bara vanligt engelska, det funkar, jag lovar. Lex Chernobyl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

*The New Avengers

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Found family, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Shinypodden Special: 2025 års bästa filmer – del 1

23 mars, 2026 2 kommentarer

One Battle After Another tog hem Oscarn för bästa film. ”Viva la revolución!” Eller?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2025! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som hyllas av endast en av oss, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer på måndag och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna som är med på flera listor. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Arkiverad under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

Nätrullarna – Bugonia

19 februari, 2026 Lämna en kommentar

Bättre sent än aldrig! Nätrullarnas första avsnitt för året är ute och rullen vi fokuserar på är den galne greken Giorgos Lanthimos senaste film Bugonia.

Utöver det så kommer Johan ridandes på sin ”AI är inte bra”-käpphäst…

…och Daniel pratar om hur man motiverar sig för att titta på film. Att köra igång ett projekt är ett tips. Se alla filmer av en viss regissör t ex.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film Tagged with , , ,

The Ugly Stepsister (2025)

12 januari, 2026 8 kommentarer

Som medlem i Stockholm Filmfestival så gick jag faktiskt förra året på en av deras förhandsvisningar. Fast numera är man inte medlem i Stockholm Filmfestival. Nej, nu är man en member of the Stockholm Film Club. Ok, coolt. Eller inte. Det känns mest trött att det ska användas engelska överallt nuförtiden. Haymarket, Mall of Scandinavia, Hometown…

Det var Carl som lurade med mig, och det gjorde han rätt i. Trots att filmen inte levererade så var det mysigt att gå på ett fullsatt Skandia med lite försnack från regissören och manusförfattaren Emilie Blichfeldt och sen efter visningen avhandla filmen med Carl.

The Ugly Stepsister var filmen för kvällen. Och here we go again med engelskan. Det är en norsk film vars titel alltså egentligen är Den stygge stesøsteren. Ok, jag får släppa det här. Drop it!

På senare år har det kommit en del filmer som tagit klassiska sagor men twistat till dem till nån form av skräckisar eller åtminstone historier som berättas ur ett annorlunda perspektiv. Några exempel är Maleficent (som jag sett och gillat), Nalle Puh, Bambi och i viss mån Wicked (som jag sett och inte gillat… musikal). Haha, och nu upptäckte jag att det finns ett TCU, Twisted Childhood Universe.

The Ugly Stepsister är en sorts TCU-film men här har man twistat till det en aning mer och gjort det till en body horror-film. Eftersom filmens titel innehåller en styvsyster så kanske ni har räknat ut att det handlar om sagan om Askungen. Ja, eller i det här fallet snarare om hennes styvsyster.

Elvira (Lea Myren) är avundsjuk på sin vackra styvsyster Agnes/Askungen (Thea Sofie Loch Næss, ja, hon heter så). Elviras mor inleder ett skönhetsprojekt där diverse behandlingar ska förvandla den fula ankungen till en skön svan och få henne bortgift med prinsen. Vi kan väl konstatera att det går så där med den saken. Förresten så var Adam Lundgren rätt så skön som skönhetskirurgen (nåja) Dr Esthétique.

Jag hade ganska roligt under titten på filmen. Elementen med kroppsskräck var bra gjorda och vid ett tillfälle fick jag faktiskt titta bort. Det var för äckligt, helt enkelt. Men som helhet funkade det inte riktigt.

Efter filmen pratade jag och Carl och jag hade ingen stark åsikt varken hit eller dit. ”Den var väl helt ok”, typ. Carl var mer kritisk och då är det lätt att låta sig dras in i det negativa själv.

Under all kroppsskräck så sa nog filmen inte så mycket. Ja, det handlade om skönhetsideal men där slog den in öppna dörrar för mig. Ingen av filmens rollfigurer fick över mig på deras sida. Jag hejade inte på nån, och då är det svårt att ge högt betyg. Jag kände mest nån form av medlidande på distans för framförallt Elvira.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Body Horror, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg