The Lone Ranger (2013)

The Lone RangerJag gillade The Lone Ranger. Vadå? Har du nåt problem med det, eller?

The Lone Ranger är mastodontfilmen på två och en halv timme som Disney satsade en massa pengar på men som inte gick hem hos publiken. Man kan luras att tro att det är Tim Burton eller Gore Verbinski som regisserat eftersom Johnny Depp återigen gör en roll som en udda fågel och Helena Bonham Carter hittas i rollistan. Eller vänta, Depp har faktiskt en fågel på huvudet (en ex-kråka) och det är faktiskt Verbinski som regisserar.

Depp spelar indianen Tonto som efter en massaker av sin indianstam hookar upp med vitingen John Reid (Armie Hammer, Armie Hammer? Armie Hammer!). Reid är mannen som motvilligt axlar hjältemanteln efter att hans mer handlingskraftige bror blivit skjuten av en outlawgalning.

Inledningen av The Lone Ranger kryllar av western-klichéer. Efter en bara en kvart har vi fått: ett ridande gäng (a posse), nobla indianer, sporrar, bankrån, järnväg, ånglok, sheriffer, en galen outlaw och klassiska western-berg. Jag kan inte säga att jag förstår mycket av handlingen men jag har aldrig tråkigt. Problemet är väl att jag aldrig blir helt engagerad i karaktärerna. Jag förstår inte deras motivation riktigt. Kanske förstår man mer om man känner till originalet som ursprungligen faktiskt är en radioshow.

Jag stör mig lite på de anakronistiska inslagen som t ex när Tonto och Reid besöker en bordell och Reid agerar hälsoinspektör. Hälsoinspektör? Det kändes inte trovärdigt. Jaaa, jag vet, det är en komedi och det ska bara vara tänkt att vara roligt. Filmens dialog känns ibland som den är tagen direkt ur Friends. Det funkar inte.

Den där galne outlawskurken, han hette Butch (förstås!)… men jag kunde inte se vilken skådis det var till en början… men till slut insåg jag att det var William Fichtner (ett namn som jag lärt mig eftersom jag har filmspanarkompisar som är mer kunniga än jag). Jag gillar Fichtner. Han är alltid bra.

Bitvis är The Lone Ranger väldigt osammanhängande men det som ändå binder ihop filmen är två helt fantastiska och galet bra actionsekvenser som utspelas ombord och ovanpå på tåg. Bara dessa två setpieces gör att filmen är värd se. Sen är filmen faktiskt överraskande mörk (Tontos historia är inte en trevlig historia), och det är väldigt mycket våld för att vara en Disneyfilm.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Quantum of Solace

Titel: Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Efter att uppskattat Casino Royale gick jag nu plötsligt in med höga förväntningar på en Bond-film. Ouch, det är ju det där med förväntningar…

Jag gillade första filmen, Casino Royale, i omstarten av James Bond-filmerna. Den kändes rå. Det var inte lika mycket trams, det var mer på riktigt, men även häftig action och spännande samt en bra Daniel Craig. Det var ju inte den James Bond vi känner utan nåt helt annat. Bond var en människa och inte en stereotyp happy-go-lucky seriefigur. I den nya filmen som tar vid direkt efter den förra tar Bond upp jakten på den hemliga skurkorganisationen Quantum. Samtidigt som Bond vill hämnas på sin älskade Vespers död är han samtidigt kluven då ju Vesper svek honom i slutet av Casino Royale. Jakten tar Bond till bl a Haiti och Bolivia.

Det är märkligt hur till synes små saker kan göra en film sämre än en annan. I Quantum of Solace är det mesta sig likt om man jämför med Casino Royale men ändå funkar QoS inte alls. Craig är bra som Bond och allt är snyggt och maffigt. Känslan saknas dock helt. Filmen är som en enda stålgrå reklampelare. Den känns innehållslös och tom. Sen tyckte jag att actionscenerna var skakigt jobbiga. Varför detta ständiga skak?! Och när det inte är skak så är det en ständigt svepande reklamfilmskamera HELA tiden. Nä, det kan inte bli godkänt. Känslan i förra filmen försvann när Vesper försvann. Nu är Bond bara en torr och tråkig agent som inte har några känslor. Då återstår inget, varken en rolig Roger Moore eller Casino Royale-Bond med känslor.

2/5

%d bloggare gillar detta: