#SFF15: Dope (2015)

Dope var en festivalfilm jag hade en del förväntningar på då jag hade hört en del gott om den, plus då det faktum att jag är ett stort fan av 90-talets hiphop.

Filmen handlar om tre kompisar i dagens L.A.: Marcus (Shameik Moore), Diggy (Kiersey Clemons) och Jib (Tony Revolori). De är något av outsiders i plugget och de har självinsikt nog att själva veta att de är nördar. Marcus är besatt av 90-talet, då det gäller musiken, kläderna och inte minst frisyren. Det fanns en grupp på 90-talet som hette Kid ‘n Play där en av medlemmarna, eller t.o.m. bägge, hade samma frilla fast ännu högre så att säga. Just Marcus stil gjorde ett tag att jag inte var säker på när filmen egentligen utspelade sig, men när mobiler och annat dök upp så insåg jag att stackars Marcus inte levde i nuet om man säger så. De andra två, Diggy och Jeb, är sidekicks som jag inte fick nån vidare bild av. Ja, jo, just det, Diggy, visade det sig, var både tjej och lesbisk. Jeb vet jag inte riktigt vad han höll på med.

Jag tyckte inledningen på filmen var härlig. Skön musik med Naughty by Nature. Vi blir presenterade för Marcus och får se hur det är i hans värld. Det kändes lite som en blandning av Straight Outta Compton och Dear White People (festivalfilm förra året). De tre kompisarna cyklar omkring i Inglewood på sina BMX-cyklar och försöker undvika mobbare eller gangsters. Skön stämning helt enkelt.

Efter det drar handlingen igång och då tyckte jag inte filmen var lika bra. Marcus & Co blir indragna i en sorts droghärva där det slutar med att de i sin ägo finner sig ha en ryggsäck full med droger för flera miljoner. Marcus, oerfarna Marcus, träffar även på en tjej, Nakia, spelad av den ljuvliga Zoë Kravitz.

Under en lång period i mitten så tyckte jag mest det var trams, med droger och bröst liksom utan mening. Jag antar att det skulle vara roligt, en sorts fars, men för mig blev det mest tramsigt och upprepande. Att se Marcus bli upphetsad/obekväm av en tjej var roligt en gång, två gånger, men sjunde gången så blev det mest tröttsamt.

Jag nämnde Dear White People och det var bara en av de filmer, stilar eller teman jag kom att tänka på. I Dope har vi en svart kille, Marcus alltså, som är en plugghäst och vill komma in på Harvard. En politisk och samhällskritisk vinkling alltså. Dope är även en high school-komedi, och en coming of age-film, och en romantisk film, och en drogkomedi, och en farsartad sexkomedi, och en heist-film. Haha, ja, det blev lite för mycket och för spretigt för mig.

Jag gillade inte heller det faktum att en lärdom som filmen verkar vilja ge oss tittare är att man kan bli av med mobbare genom att hota dem med pistol. Ok, att slå nån käften för att hävda sig men när det ska till pistoler… Hmm, det är väl mitt svenska vapenovana jag som talar här.

Sen i slutet så lyfte sig filmen igen med ett riktigt schysst avsnitt där Marcus står ute på stan med en mikrofon och berättar ”sanningen”. Bara detta lilla avsnitt hade funkat perfekt som en kortfilm. Nu blev det instoppat i slutet på en i övrigt väldigt spretig film.

Allra sist fick vi även ett kul dansmontage till tonerna av Digital Undergrounds ”The Humpty Dance”. Förutom Digital Underground och Naughty by Nature hörde jag även musik av Nas och mina favoriter Digible Planets. Hela soundtracket finns att hitta på Spotify.

Om visningen: Dope var den första filmen som jag såg den sista dagen på festivalen. Jag hade sällskap av min bror som åkt till Stockholm från Uppsala över dagen för en filmspäckad söndag. Det var en sån där mysig lunchvisning med bulle och kaffe som vanligt. Det var ganska mycket folk i salongen (Park) men långt ifrån fullsatt. Vi träffade trevligt nog på Har du inte sett den?-Carl som berättade att senaste gången han försökte se Dope så hade personalen försökt att få igång filmen i 45 minuter utan att lyckas. Den här gången gick det bättre även om det blev en oroväckande lång paus efter reklamen. Efter filmen rusade jag och brorsan iväg till bästa Grand för nästa film och toalettbesök.

Kid ‘n Play