If Beale Street Could Talk (2018)

8 februari, 2019 Lämna en kommentar

If Beale Street Could Talk är Barry Jenkins uppföljare till hans Oscarsvinnande film Moonlight. Filmen, som i grunden är ett romantiskt drama, är baserad på en roman av James Baldwin med samma namn och utspelar i 1970-talets Harlem, New York. Vi får följa de unga älskande Tish och Fonny när de försöker hitta egen lägenhet (inte lättaste som ett ungt svart par) och få till ett liv tillsammans.

I vissa filmer behöver det inte hända så rackarns mycket. Istället är det en känsla och stämning som gör hela filmen. Så var det för mig med If Beale Street Could Talk. Det är en mustig, långsam, kvardröjande och ytterst romantisk film. Nästan för romantisk. Mina tankar går förstås till Wong Kar-wai vars filmer ju nästan uteslutande bygger på stämningar, skeenden och bilder snarare än ett intrikat manus.

Det finns ändå vissa scener där skådisar och dialog får dominera. Främst tänker jag på sekvensen när Tish familj har bjudit hem Fonnys familj för att delge den stora nyheten att Tish är gravid. Fonnys mor och far har helt olika syn på om det är en bra eller dålig nyhet om man ska uttrycka det milt.

Jag gillade förhållandet mellan de två familjerna och hur de försöker lösa den situation som har uppstått: Fonny har blivit (oskyldigt) anklagad för våldtäkt och det behövs pengar till advokater. De två fäderna i respektive familj får in pengarna på det sätt som de kan och då har de inte råd att fundera på om de håller sig på rätt sida om lagen.

Under den romantiska ytan finns hela tiden en medvetenhet om de svartas situation i New York vid den här tiden. En polis som tycker han vill sätta dit en ung svart man kan göra det, och därmed förstöra den mannens drömmar och hopp om ett liv med sin flickvän och kommande barn.

If Beale Street Could Talk gjorde inte alls samma intryck som Moonlight på mig men jag kan inte låta bli att dela ut en fyra pga att den är så vacker, och sorglig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg If Beale Street Could Talk under Stockholm Filmdagar och vackrare film får man leta efter. Jag tror det är svårt att inte få en bra bioupplevelse.

If Beale Street Could Talk har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

19 december, 2016 17 kommentarer

rogue-oneDå var det äntligen (fast min pepp var ganska sval) dags för nästa installation i den nya serien av Star Wars-filmer.

Rogue One skulle vara något av en sidohistoria, en spinoff. Man kan i alla fall luras att tro det med tanke på undertiteln A Star Wars Story. Jag kommer att tänka på liknande verk som t ex Stephen Kings standalone-historia från The Dark Tower-världen, The Wind Through the Keyhole, eller kanske Harry Potter-spinoffen Fantastic Beasts and Where to Find Them. En historia som utspelas vid sidan om och ger oss ett utökat universum.

I vilket fall är Rogue One inte en äkta episod-film. Nej, där får vi vänta till nästa år då episod åtta, regisserad av Rian Johnson, har premiär. Fast så här efter visningen så inser jag att Rogue One ju inget annat är än episod 3½. Ja, just det, Rogue One utpspelar alltså precis innan Star Wars: A New Hope.

Alliansen a.k.a. Rebellerna har fått nys om att Imperiet håller på bygga ett supervapen (gissa vilket). En avhoppare från Imperiet har informationen men denna avhoppare har infångats av en rebell, spelad av Forest Whitaker, som startat sitt eget uppror. En liten grupp från Alliansen sätts samman för att hitta avhopparen och även hitta den person, Galen Erso (Mads Mikkelsen), som är den ansvarige utgivaren av informationen om man säger så. Med i gruppen finns bl a Galens dotter Jyn (Felicity Jones).

Hmm, jag märker att jag inte beskriver handlingen speciellt bra, men det ser jag mer som ett av filmens problem snarare än mitt.

Filmen inleds lovande. Vi får träffa Galen, hans fru och dotter. De bor isolerade på en öde planet och idkar jordbruk. Men så anländer ett av Imperiets skepp och Galens förflutna har därmed hunnit ikapp honom.

Ja, jag gillade alltså detta lilla avsnitt i början av filmen. Det kändes lite udda och mystiskt. Jag visste inte riktigt vad som pågick. Det här kunde bli bra tänkte jag.

Men sen är det som filmen aldrig börjar, aldrig riktigt kommer igång. Jag tycker inte inledningen kopplas ihop ordentligt med resten av filmen. Den lilla flicka vi får möta då känns inte alls som samma person som den som Felicity Jones spelar i resten av filmen.

Jag sitter även och väntar på förtexterna. Var fanns dessa? Det enda som stod var det vanliga ”A long time ago in a galaxy far, far away” och så ”Rogue One”. Inget om skådisar, regissör eller nåt. Det var lite udda och jag blev störd av det. Eftersom de aldrig kom så satt jag i princip hela filmen och väntade på att filmen skulle börja på riktigt. Märkligt.

Istället för att filmen börjar så får vi en ständig ström av planeter och karaktärer som vi introduceras för. Vi hoppar från en plats till en annan som rena Jason Bourne. Här är rebellbasen på en planet; här är en planet med ett sorts tempel som Imperiet utvinner nån kristall ifrån; här är ett torn på en vulkanplanet som taget ur Sagan om ringen där en viss Darth Vader badar ångbastu; här är en planet skyddad av en energisköld (nähä) som måste avaktiveras.

Det blev ganska tradigt, ganska snart. Jag tror t.o.m. jag nickade till där ett tag. Även slutfajten kändes tradig. Massor med skepp som flyger omkring, laserstrålar som flyger kors och tvärs och det exploderar överallt. Vi har sett det förut och det var inte kul då heller.

Jag kände inget för Felicity Jones karaktär Jyn. Jones övertygar inte riktigt. Jag får ingen känsla för henne. Jag vet inte vems fel det är men nåt är off. Daisy Ridley var så mycket bättre i The Force Awakens. Jag antar att Jyn ska vara nån sorts Han Solo-typ. Inledningsvis bryr hon sig inte om kampen mot Imperiet för att sen plötsligt vända från en scen till en annan och börja hålla ”innan striden”-tal till sina soldater. Njae.

Forest Whitakers karaktär kändes meningslös. Trodde Forest att han var med i en Marvel-film? Han spelade över. Kanske trodde han att han var Idi Amin igen. Dessutom hade han liksom ingen påverkan på resten av filmen. Han hade kunnat strykas för att göra filmen tajtare.

Hur funkade då den omaka gruppen som bildas på ett slumpartat sätt? Hmm, inte på nåt speciellt sätt. Kanske ville man här få till en sorts Guardians of the Galaxy-stämning. Problemet är bara att det inte fanns nån speciell kemi mellan karaktärerna. Det förekommer inget vidare roligt snack mellan gruppens medlemmar. En Joss Whedon hade nog behövts på manussidan.

De enda jag gillade var Donnie Yens blinde väktare och hans sidekick med det snabbskjutande lasergeväret. De hade åtminstone nån typ av relation och det kändes att det fanns en backstory där. Förresten, var Yens rollfigur nån form av jedi? Han verkade i alla fall gilla, och lita på, Kraften.

Det tråkigaste med filmen är nog att den känns som gammal skåpmat. Förvisso snyggt förpackad men det finns inget nytt eller annorlunda här. Bara en sån sak att vi har en sidekick-robot som kläcker ur sig lustiga repliker stup i kvarten. I slutändan är det en karbonkopia av A New Hope och framförallt Jedins återkomst. Jag önskar att man hade tagit chansen och gjort nåt som skiljer sig från resten av filmerna. Inte vet jag, kanske en lite mindre men mer svettig heist-film där gruppen ska få tag i de där ritningarna det handlar om.

Och en datoranimerad version av Peter Cushing, hur funkade det? Ja, om jag säger så här: hej, uncanny valley!

Om jag ska lyfta fram nåt mer positivt så är det väl ändå slutet, det enda logiska slutet för våra hjältar. Fast under viss scen på en strand satt jag och tänkte på hur pass mycket starkare en liknande scen var i Deep Impact. Till skillnad från i den filmen så blev det inte alls dammigt i salongen.

Äh, nu har jag svamlat tillräckligt om den här rullen och dessutom övertalat mig själv att sänka betyget till en stark tvåa. Mitt spontana betyg direkt efter visningen var en svag trea men jag inser nu att filmen inte gav mig nåt alls egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med ett fullsatt Rigoletto inklusive Fripps filmrevyer-Henke och här hittar ni hans recension.

Fler tankar om Rogue One:

Spel och Film
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Elysium

21 augusti, 2013 22 kommentarer

Elysium

Himmel

Titel: Elysiumfilmspanarna_kvadrat
Regi: Neill Blomkamp
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den första filmspanarträffen efter semestrar och annat trams inleddes efter en snabbfika med en titt på Neill Blomkamps science fiction-film Elysium. Först vill jag, precis som Jessica gjorde på det efterföljande pubhänget, konstatera att det är roligt att det kommer så många sf-filmer just nu. Vad har vi sett? Star Trek Into Darkness, Oblivion, After Earth, Pacific Rim bl a. Sen känns det även som att superhjältefilmerna har fått mer sf-inriktning vilket jag tycker är trevligt. Det gäller t ex Iron Man 3, Man of Steel eller The Wolverine.

Neill Blomkamp är en ung sydafrikansk regissör med bara en tidigare långfilm under bältet. Den filmen är i och för sig inte vilken film som helst. Blomkamps District 9 kom 2009 och gjorde succé bland kritiker (och publik också om jag minns rätt?). Själv tyckte jag den var riktigt bra även om jag inte kunde låta bli att störa mig lite på mockumentärstilen som filmen inleds med. Nu får man väl nästan kalla Blomkamp en sorts golden boy inom filmindustrin, speciellt med avseende på hans arbete med datoranimerade effekter (cgi på svenska).

District 9 var en politisk film som med hjälp av ett science fiction-scenario drog paralleller med vårt samhälle och pekade på problem som existerar (rasism, apartheid, flyktingar, mm). Elysium skiljer sig inte i det avseendet. Ungefär 150 år framåt i tiden är Jorden ett överbefolkat helvete, mer eller mindre. Miljöförstöring har gjort luften dålig, L.A. har förvandlats till en kåkstad, folk pratar spanska (som om det skulle vara nåt dåligt…), arbetslösheten är stor, osv, osv.

På en gigantisk rymdstation, Elysium, har de som kan, dvs de rika och privilegierade, tagit sin tillflykt. Här bor de med avancerad teknologi, sjukvård som i princip ger evigt liv vad det verkar, i en slick värld som till viss del liknar The Capitol i The Hunger Games. Max (Matt Damon) har precis kommit ut efter ett fängelsestraff och sliter nu på en fabrik som producerar robotar och annat teknologi för Elysiums räkning. Även om Max tycker livet är monotont, slitigt och tråkig så är han är en av få som har jobb. Men… efter en strålningsolycka på fabriken har Max plötsligt bara fem dagar kvar att leva. Hans enda hopp är att ta sig upp till Elysium för att där hela sig själv i en s.k. Med-Pod. Samtidigt på Elysium planerar (försvars?)ministern Delacourt (Jodie Foster) en kupp för att själv bli president. Även om man lever i fred, välstånd, hälsa så har man inte blivit av med girighet.

”I promise you, one day I’ll take you to Elysium.”

De första kanske 45 minuterna av filmen är jag helt uppslukad av filmen. Jag stortrivs. Jag älskar de båda miljöerna som vi får uppmålade för oss. Först det skitiga och överbefolkade Los Angeles där folk antingen är biltjuvar eller jobbar på robotfabriken. De flesta som jobbar för olika myndigheter är robotar, och det innefattar läkare, säkerhetspersonal och övervakare. Apropå övervakare så får vi en härlig scen när Max besöker sin för att försöka förklara ett tumult som uppstod vid en säkerhetskontroll när han skulle ta bussen till jobbet. Personlig service… NOT. Som kontrast har vi världen uppe på Elysium. Här har man skapat ett evigt förortsparadis med grönt gräs, blått vatten och vita hus i en artificiell jättebiosfär, eller ett jättebiohjul kanske det ska kallas.

Inledningen av filmen är i mångt och mycket ett socialrealistiskt drama om Max där han försöker hanka sig fram för att kanske nån gång få ihop pengar till att åka till Elysium. Det är nåt han har drömt om ända sen han var liten pojk, då han ofta tittade upp mot himlen och Elysium. Så nära men ändå så långt bort. När actionen väl sätter igång är jag länge helt med i filmen. Det är spännande, det är snyggt, det är en kamp mot klockan.

Som politisk allegori tycker jag filmen funkar. Att på det sättet som görs i filmen sätta samtida frågor i fokus funkar för mig. Det som skildras i Elysium är inte långt ifrån den värld vi lever i. Det är bara att titta på EU och de murar som byggs upp och de flyktingar som via livsfarliga rymdfär… eh båtturer försöker komma in via Medelhavet. Eller glutta lite på hur det funkar i USA med dess (sjuka) sjukvårdssystem.

LA

Helvete

Skurk i filmen är förutom Delacourt själv hennes hantlangare Kruger som nere på Jorden står redo att utföra hennes order. Kruger spelas av samme Sharlto Copley som gjorde huvudrollen i District 9. Kruger är en riktigt obehaglig karaktär, givetvis genomond och fullständigt galen.

Filmen är som sagt länge väldigt bra. För mig tappar den tyvärr mot slutet då händelserna blir mindre intressanta. Det blir mer av standardaction plus att det politiska budskapet målas med lite väl breda penslar (barn springande i slomo i vattenpölar, nja). Action i sig behöver inte betyda att det är nåt fel. Den action som förekom under första timmen var riktigt spännande och nervig. Problemet är att t ex slutfajten mellan Kruger och Max uppe på Elysium är filmad med superskakig kamera och klipparen fått fnatt i klipprummet.

Jag vet inte om filmmakarna inte riktigt vetat hur man skulle sy ihop slutet. Det stressas liksom igenom och vissa saker som händer känns ologiska. Jag ska inte gå in på några detaljer här men med tanke på antalet roboter vi sett under filmen känns det konstigt att de alla verkar ha tagit fikarast under de sista 20 minuterna. Delacourt (Jodie Foster som gör en solid insats) försvinner lite väl snabbt ur handlingen också utan nåt riktigt avslut.

Det är nära nära nära att jag delar ut en svag fyra men det landar till slut på en stark trea till Elysium, som jag tyckte var snäppet bättre än District 9 (ja, Sofia!). Förresten, att jag inte nämnt den kvinnliga rollfiguren Frey är ingen kritik mot Alice Braga, som spelade rollen, men det visar att det var en tråkigt skriven roll. Frey är Max gamla kärlek med en sjuk dotter, och som rollfigur är hon ganska meningslös och bara nåt för Max att rädda och skydda.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3+/5

Vad tyckte mina bloggkompisar? Fågel, fisk eller mittemellan?

Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Milk

5 oktober, 2011 9 kommentarer


Titel: Milk
Regi: Gus Vant Sant
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Milk är filmen om San Francisco-politikern Harvey Milk som var den förste öppet homosexuella amerikan som folkvaldes till ett politiskt ämbete.

Var det Sean Penn i huvudrollen som Harvey Milk? Jag var tvungen att påminna mig själv om att det faktiskt var det eftersom jag då och då glömde bort vem det faktiskt var som spelade Milk. Med andra ord, en riktigt bra insats av Penn och han knep ju Oscarn framför näsan på Mickey Rourke i The Wrestler. Jag höll på Rourke, delvis för att Milk nämligen var en lite tråkig film. Ja, faktiskt. Ämnet är viktigt och fortfarande aktuellt. Men…

…hmm, jag vet inte, jag hade väntat mig mer. Nu är den är klart sevärd och välgjord med bra insatser från alla skådisar. Emile Hirsch dyker upp som ganska oigenkännlig ung bög. Det tog 10 minuter innan jag insåg att det var samme snubbe som åkte skateboard i Lords of Dogtown och campade i Into the Wild (som ju Penn regisserade för övrigt).

Filmen handlar egentligen mer om hur rörelsen för rättigheter för homosexuella växer fram än om Milk som person. Detta gör att filmen blir aningen tråkig. Inte för att det är ett oviktigt ämne men för att det kanske passar bättre som dokumentär. Amerikansk historia är intressant och jag hade velat veta mer om händelserna, bl a Anita Bryant (en ganska läbbig kvinna med sin obehagliga Save Our Children-kampanj).

Det finns några tillfällen då filmen var på gränsen till för sentimental som när Milk blir uppringd av en rullstolsbunden kille som påstår att Milk räddat livet på honom. Detta sker precis efter att Milks pojkvän tagit livet av sig plus att Milk & Co är på väg att vinna en kampanj för att rösta ner ett förslag som ska minska homosexuellas rättigheter. Det blev för mycket.

Jag vet inte hur man skulle ha gjort filmen intressantare. Kanske skulle man ha fokuserat på en viss sak, en viss händelse. Nu var det, som jag såg att nån skrev, roligare att själv läsa på Wikipedia om Milk, Anita Bryant och Dan White (Milks mördare). Josh Brolin är för övrigt riktigt bra som Dan White, en uppenbarligen störd person. Det verkar inte som om han egentligen hade nåt emot homosexuella utan att han flippade ur för att saker inte gick hans väg. Känslan jag fick var att det hade kunnat handla om nåt annat. Men visst, om man är trångsynt så är man det även mot annat och andra, som t ex svartas rättigheter.

Som sagt, det som gör den här filmen värd att se är Penns prestation som är perfekt utan att kännas överdriven.

Bland andra filmbloggare verkar Fiffi och Movies – Noir vara inne på samma linje som jag medan Plox uppskattar filmen lite mer och förutsäger även Penns Oscarsvinst i sin recension.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,