A Most Violent Year (2014)

29 juni, 2017 2 kommentarer

A Most Violent Year är en film från 2014 som hamnade på min topplista över 2015 års bästa filmer. Hur kommer det sig? Läs här så får du svaret.

Filmens regissör heter J.C. Chandor och han är faktiskt något av en favorit, om man nu kan utnämna nån till favorit som bara har gjort tre filmer. I vilket fall har jag sett alla tre. De två tidigare är ”överleva ute till havs”-thrillern All is Lost och finansdramathrillern Margin Call. Båda två är stabila filmerfilmer.

A Most Violent Year är också en filmfilm. Den bygger helt på ett väl genomarbetat manus, duktiga skådespelare och ett gediget hantverk vad gäller det tekniska, som t ex fotot av den blivande mästaren Bradford Young (Arrival och Selma). Eller, förresten, i mina ögon så är Young redan en mästare.

Jag kan tänka mig att en del kanske finner filmen lite torr och tråkig. Den utspelas i New York i början av 80-talet och handlar om oljebranschen där, och då avses alltså nåt så roligt som distribution av eldningsolja för uppvärmning av hus.

Oscar Isaac spelar Abel, ägaren av företag som levererar oljan med lastbilar direkt till kunderna. Abel vet att det förekommer mycket ekonomiskt (och annat) fiffel i branschen men själv försöker han till varje pris hålla sig på rätt sida av lagen. När hans lastbilar börjar bli kapade och stulna på olja för flera tusen dollar börjar dock problemen för Abel. Hans förare vill kunna bära vapen och dessutom utan att ha licens för dem. Det ena leder till det andra och snart är det kris för Abel. Banklån dras in och en åklagare inleder en undersökning för att hitta oegentligheter inom Abels företag.

Det jag gillade mest filmen var nästan dess miljöer. Man har fått till känslan av att det är 1981 i New York på ett härligt sätt. Många scener utspelas under broar, på övergivna platser, lastkajer, öde parkeringar och vid gamla fabriker. Dessutom är det vinter och snö, och mycket graffiti. Härligt!

Jag får dessutom lite The Wire-vibbar (yay!). Det är i mångt och mycket en film om en stad. Staden spelar en roll. Hur hänger allt ihop? Vem dunkar vems rygg? Vem känner vem? Vem ska man prata med för att bli av med ett problem, och vad får man betala för det? Det är både intressant och spännande.

Abel är lite av en outsider som så starkt tror på att vara, eller försöka vara, helt laglydig. En sak som ställer till det lite för Abel är att hans fru Anna (spelad av ingen annan än Jessica Chastain) är dotter till en Brooklyn-gangster. Anna har skinn på näsan och vill inte lägga några fingrar emellan vad gäller de som kapar deras lastbilar. Fight violence with violence är hennes melodi. Kanske ett lite annorlunda upplägg då ju fruar i den här typen av filmer mest brukar vara oroliga eller inte lägga sig i och vara hemma med barnen.

Frågan filmen ställer sig är om man kan vara laglydig i en bransch som är allt annat än laglydig. Polisen kan inte hjälpa Abel. Men hur ska han då kunna skydda sig mot kapningarna? För att klara sig måste Abel i princip bli kriminell. För att genomföra det han vill måste han bli det han absolut inte vill. Han sitter fast i ett skruvstäd, hur han än gör.

Filmen har en episk känsla, eller jag fick i alla fall känslan av att filmen ville framstå som episk. Det handlar om distribution av eldningsolja i New York men det känns som att det lika gärna skulle kunna handla om möten under kalla kriget för att avstyra ett kärnvapenkrig. Trots till synes inte så höga insatser så kändes insatserna väldigt höga. Det kanske beror på att det egentligen handlar om mänsklig svaghet, snarare än Jordens framtid.

En sak jag noterade var hur det i många scener hörs bakgrundsljud av olika slag: flygplan, helikoptrar, tunnelbanan, lastbilar. Vad skulle det symbolisera? Ett maskineri som man inte kan stoppa? Ljudet av en stad som lever sitt eget liv, som Abel inte kan kontrollera?

Om jag ska nämna två filmer som jag kan dra paralleller till så dök Moneyball och Goodfellas upp i huvudet under titten. Moneyball, för att även A Most Violent Year lyckas göra en spännande och intensiv film av nåt som kanske kan tyckas torrt och tråkigt. Goodfellas, för att jag även här mot slutet kände en svettig desperation när Abel försöker lösa sina problem och jag ställde mig frågan om han skulle klara det.

Det är alltid skönt att se välgjorda filmer som litar på sig själv och sina skådisar. A Most Violent Year är en sån film. Tyvärr verkar den ha blivit lite bortglömd och just därför kändes det rätt att den hamnade på min årsbästalista för 2015 eftersom det var då filmen var aktuell. En lustig detalj är att en stor sajt som t ex Rotten Tomatoes har den som en 2015-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Arrival (2016)

10 december, 2016 17 kommentarer

arrivalJag tror det var i somras som jag råkade klicka på en länk till en trailer för en film som hette Arrival. Det var tydligen en kommande science fiction-film i regi av ingen mindre än Denis Villeneuve och med Amy Adams i en av huvudrollerna. Jag tittade på trailern endast en gång och visste direkt att det här var en film för mig. Efter det inleddes en lång väntan där det viktiga var att hålla sig borta från allt som hade med filmen att göra.

Vi spolar fram tiden (ehe) några månader till början av december och nu sitter jag alltså i en fullsatt Rigoletto-salong tillsammans med Fiffi och Joel. Efter kanske en halvtimme av filmen var jag totalt fast och satt på helspänn resten av visningen. Jackpott!

Det är ju som vanligt bäst att veta så lite om handlingen som möjligt, speciellt i en sån här typ av mysteriefilm fylld med hjärnföda, så jag ska väl inte nämna så mycket om den. Men i korta drag: Amy Adams spelar en språkprofessor som blir anlitad av amerikanska militären för att försöka prata med utomjordingar som parkerat sitt skepp på en äng i Montana.

Om ni fortsätter läsa så kan jag ändå inte lova att jag kommer kunna hålla mig borta från spoilers, och jag lägger nog till några bilder efter recensionen också (och bilder kan ju vara spoilers de med).

Denis Villeneuve är en av mina absoluta favoritregissörer, tillsammans med Jeff Nichols och Paul Thomas Anderson (om vi glömmer Inherent Vice). Filmer som Enemy, Prisoners och Sicario är guldkorn. Vad är det med hans filmer som tilltalar mig? Det är alltid svårt att förklara varför man gillar nåt. Vad är det som gör att det klickar? När jag ser Villeneuves filmer så är det bara så att jag sugs in. Det finns alltid en nerv som går att ta på. Det är oerhört välgjorda filmer. Det är filmer som tar sin publik på allvar. Det är filmfilmer. Det är ofta filmer för ens hjärna, och det kan vara nåt som vissa andra ser som ett litet problem, att filmerna kan kännas kalla, kliniska kanske. För mig är det inte så alls, men jag har hört den kritiken.

Arrival inleds med att vi får träffa Amy Adams och spendera lite tid med henne samtidigt som utomjordingarna anländer. Tolv mystiska skepp svävar några meter ovanför jordytan på tolv olika platser världen över. Adams blir kontaktad av militären, i form av Forest Whitaker. På väg till skeppet i Montana träffar hon även andra som ska jobba med att försöka kommunicera med de utomjordiska varelserna, bl a en forskare spelad Jeremy Renner.

Under den här inledningen så känner jag att det är en välgjord film och det är hyfsat spännande. Det finns en viss förväntan i luften men jag är inte helt inne i filmen. Det jag gillar är ändå hur sparsmakat det är så här i början. Vi som tittare vet lika mycket (eller lite) som Adams och vi får följa med på hennes resa samtidigt som hon gör den. Vi får se skeppet för första gången samtidigt som hon själv ser det. Vi får se varelserna för gången efter ganska så lång tid, och återigen samtidigt som Adams.

När blev jag totalt insugen i filmens värld? Jo, det var under en helt magisk sekvens när Adams och Renner flyger med helikopter in mot platsen där skeppet svävar. En lång tagning där vi liksom snurrar ett varv runt platsen. En vacker plats för övrigt. En grön äng omgiven av bergsliknande sluttningar och låga dimmoln som skeppet verkar dra till sig.

Det som gjorde att jag kapitulerat fullständigt var nog MUSIKEN. Den är helt otrolig, skriven av islänningen Jóhann Jóhannsson. Det är inte musik i form av en låt rakt upp och ner. Nej, det handlar mer om att skapa en ljudbild. Tillsammans med fotot och designen på rymdskeppet gav det mig en känsla av under, just under den scenen när de flyger in mot platsen där skeppet svävar. Just känslan av under var kanske det jag uppskattade mest med Arrival; att man lyckats skapa en film som inte återanvänder grepp från andra filmer utan istället känns unik på ett utomjordisk sätt.

Lyssna på låten som heter just Arrival på Spotify. Efter ungefär en minut så börjar de, ljuden som låter som, ja, som vad då? Kanske som en sorgsen men ändå nyfiken blåval. Magiskt.

Förutom att foto, musik, design (på skepp, varelser och deras skriftspråk) och skådespelarinsatser håller högsta klass så bjuds vi även på en film som får det att snurra runt i huvudet. Tankar om liv, död, språk, kommunikation, tid och världsfred. Det är bara att konstatera att detta är en filmfilm, en rejäl film, och jag delar ut det andra toppbetyget för året. Därmed har jag även bytt header på bloggen. Jag tackar Midnight Special för sin tid som header men nu har en ny 5/5-film alltså anlänt. Arrival.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fler tankar om Arrival.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Spel och Film

 

arrival1

arrival2

arrival3

arrival4

Filed under Betyg 5, Drama, Film, Musik, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Selma (2014)

4 mars, 2016 4 kommentarer

SelmaEfter The Butler fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Den här gången handlar det om Martin Luther King (David Oyelowo) och i synnerhet om den protestmarsch som King 1965 ledde mellan städerna Selma och Montgomery i Alabama.

Filmens inleds i Norge! Ja, det är inte så konstigt som det låter. 1964 delades nämligen Nobels fredspris ut till just MLK. Parallellt med bilderna från prisutdelningen får vi se dels hur en kyrka i Alabama utsätts för ett bombattentat som dödar fyra svarta flickor, och dels hur en svart kvinna (Oprah Winfrey) försöker registrera sig för att få rösta men blir nekad av personalen.

Tillbaka i USA försöker MLK åstadkomma en förändring vad gäller de svartas möjlighet att rösta. Han har presidenten Lyndon B. Johnsons öra men presidenten lyssnar inte eftersom han har andra saker att driva som han anser har högre prioritet. King tjatar förgäves på presidenten och känner att han måste ta till andra metoder, som att provocera fram våld mot svarta för att på så sätt få uppmärksamhet för sin sak.

Selma är en systerfilm till The Butler och jag tycker de kompletterar varandra rätt så bra. The Butler är mer episk då den utspelar sig under en längre tid men samtidigt mer personlig då det är fokus på en i princip okänd familj (även om nu pappan jobbade 30 år i Vita Huset). Händelserna i Selma, raskravallerna och Martin Luther King själv finns med i bakgrunden.

I Selma är det King som är i fokus, helt i fokus. Filmens regissör heter Ava DuVernay och jag tycker hon, och manusförfattaren Paul Webb, har gjort helt rätt som fokuserat på en enskild händelse i Kings liv. När det ska göras biografifilmer så är det nog det bästa sättet. Att berätta om en persons hela liv från barndomen till ålderdomen är dömt att bli för tradigt. Eller finns det nåt bra exempel när man lyckats?

Jag kände igen många av skådisarna, inte minst en handfull (eller två) från The Butler. Förutom Oyelowo och Winfrey dök även Cuba Gooding Jr och Colman Domingo (coolt namn!) upp. Andra skådisar som jag noterade var Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) och Snoop (Keith Stanfield) från Straight Outta Compton. En annan bekant var Tessa Thompson från Dear White People och Creed.

Jag tycker det är roligt att det dyker upp fler filmer med svarta skådisar och där det inte görs en poäng av att de är just svarta. Nu kanske inte just Selma, Straight Outta Compton och Dear White People är så bra exempel på just detta (doh), men jag tror filmer som dessa öppnar dörrar för skådisarna och gör att de får chansen i även andra typer av filmer. Exempelvis så har jag sett att Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton) just nu är med i The Walking Dead som en helt vanlig snubbe, och så är både han och Jason Mitchell (Eazy-E!) med i Kong: Skull Island, den kommande rebooten av King Kong (yay?!).

Tillbaka till filmen och vad jag tyckte om den. Jag gillade den, kort och gott. Oyelowo är klockren som King. Just hans sätt att prata gillade jag. Han uttalar varje ord med omsorg. Speciellt noterade jag hur han uttalar ord som while och white, där man faktiskt hör bokstaven h, som ett kort väsande utandningsljud. Om MLK säger which respektive witch så låter det alltså inte lika. Mer om detta uttalsnörderi här.

Det känns märkligt att Oyelowo inte blev Oscarsnominerad, speciellt eftersom det handlar om en sån typisk Oscarsfilm.

En sak filmen inte sticker under stol med är hur King resonerade kring hur man skulle få uppmärksamhet för den sak man kämpade för. King och hans krets väljer staden Selma med omsorg eftersom de vet att de förmodligen kommer att utsättas för grovt våld om de försöker sig på en protestmarsch därifrån. Selmas polischef var en stenhård rasist som de visste skulle agera brutalt. Polisens våldshandlingar, där även vita drabbas, visas sedan på tv över hela USA och därmed kan inte president Johnson bortse från problemet.

Att FBI hårdbevakade King och de i hans omgivning visar filmen på ett snyggt sätt. När King ringer ett samtal eller åker iväg med bil nånstans får man se ett utdrag från FBI:s bevakningslogg poppa upp i bilden. Vid ett tillfälle ringer MLK till sångerskan Mahalia Jackson då han vill att hon ska sjunga för honom i telefonen för att ge honom kraft att orka kämpa vidare. (Ja, tänk om man kunde ringa t ex Hope Sandoval för att få höra henne sjunga när man mår lite dåligt, bara så där.) I FBI:s logg står det om händelsen att ”King contacts Negro entertainer”.

Jag tycker Selma är en klart sevärd historisk rulle, speciellt om man är intresserad av amerikansk 60-talshistoria. För mig var det även en typ av BOATS som faktiskt fungerar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Biografifilm, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: