Harry Potter och halvblodsprinsen
29 januari, 2011 4 kommentarer
Titel: Harry Potter och halvblodsprinsen (Harry Potter and the Half-Blood Prince)
Regi: David Yates
År: 2009
IMDb | Filmtipset
Nu var det inte så länge sen jag såg filmerna om Harry Potter. Men det var ändå ett tag sen (jag såg Halvblodsprinsen ca ett halvår efter Fenixorden, min kommentar) och kanske bidrar det lite till att jag inte riktigt kommer in i filmen som jag gjorde när jag såg t ex fyran och femman tidigare. Hur som helst, det är ändå en skön känsla att åter dras in i Hogwarts underbara värld efter ett obligatorisk gästspel i mugglar-världen i början av filmen som sig bör. (Redan i inledningen visas förresten lite av temat i filmen då Harry flörtar med en servitris.) Väl på plats på Hogwarts får vi den vanliga dosen av lektioner, intriger, quidditch, trollkarlsaction — samt småroliga kärleksbekymmer däremellan.
Nja, jag tyckte inte det är riktigt lika bra flyt i historien som det var i t ex Fenixorden. Däremot håller jag inte med de som säger att inget av vikt händer i filmen; det tyckte jag det gjorde nämligen. Däremot, återigen, känns det kanske ändå som en transportsträcka mot de två slutfilmerna. Som sagt, viktiga saker händer men det finns ingen uppbyggnad eller känsla av det är viktiga saker, de bara händer. Jag vet inte, fokus saknas eller är åtminstone väldigt suddigt. När det gäller skådisarna så har Daniel Radcliffe ett märkligt stelt sätt att le på, Rupert Grint är bättre än väntat och Emma Watson är charmig som vanligt på sitt piffiga sätt.
En rolig sak med Harry Potter är att det är brittiska filmer med brittiska företeelser och uttryck. Det känns skönt som omväxling mot allt amerikanskt som sköljer över en. Men åter till skådisarna. Alan Rickman är som vanligt bäst som Severus Snape. Intressantaste personen är helt klart Draco Malfoy (Tom Felton) som kämpar med sig själv. Det är lite samma tema som i förra filmen även fast Malfoy tillhör den mörka sidan. I Fenixorden var det Harry själv som slogs mot sin mörka sida. Här slåss Draco mot sin ljusa sida och mot sin egen rädsla.
3/5
Spoiler
En sak jag inte gillade alls var att det visade sig att Snape är mörk (om han nu verkligen är det?!). Jag har alltid gillat honom bäst. Snape har stuckit ut. En person som man inte riktigt vetat var man haft men som ändå haft hjärtat på det rätta stället (trodde jag).
Spoiler slut
Om Jojjenito
Det här var någonstans som jag började tröttna på filmatiseringarna, jag har faktiskt inte sett den senaste filmen än. Boken hör till en av mina favoriter filmen är lite på något konstigt sätt ospännande.
filmitch: Mm, kände också att jag hade tröttnat lite när jag såg Halvblodsprinsen (som ändå kändes ok) och geisten kom inte tillbaka när jag såg första delen av Dödsrelikerna. Nu ska väl sägas att jag aldrig varit direkt eld och lågor över nån av filmerna.
Haha, och jag som tyckte att den här blev ett lyft jämfört med Fenixordern. Tycker att det var ett smart drag av Rowling att utveckla Draco när det börjar hetta till, som du säger: det är han som blir den intresante.
Sofia: Jo, det var nog ett smart drag av Rowling och det var det bästa filmen, som dock inte riktigt höll ihop som helhet. Jag får för mig att man bedöma filmerna ganska annorlunda beroende på om man har läst böckerna eller ej. Fast nu har ju filmitch läst böckerna så då faller den teorin. 😉