Pixar: Cars (2006)

Cars är utan tvekan den Pixar-film jag hade hört klart minst gott om innan jag drog igång det här temat. Ja, även i samband med att projektet rivstartade för några veckor sen så lyftes inte Cars-serien med filmer upp som några mästerverk direkt. Mina förväntningar var därmed låga, och det är väl egentligen aldrig fel. Här fanns en chans för en positiv överraskning!

Resultatet? Det blev en dikeskörning.

Men vi börjar från början. Min första tanke under filmens inledning var ”vad är detta?!”. Är bilar människor och människor bilar? Det är ju helt bisarrt! Det är vår jord, vår planet Tellus, det är USA, men det finns inga människor. Istället är det bilar som är som människor. Bilarna finns inte för att transportera människor utan transporterar sig själva. Hur tillverkas bilarna? Finns det barn-bilar? När två bilar ska ta en biltur tillsammans så sitter de alltså inte i samma bil utan det är två bilar som är ute och kör. Haha, jag höll på att bli tokig när jag tänkte på vissa av dessa konstigheter.

Vi kastas direkt in i handlingen utan nån som helst backstory vad gäller huvudpersonen Lightning McQueen. Ett avgörande, visar det sig, race pågår i full kareta. Jag har aldrig tyckt det varit speciellt kul att kolla på vare sig F1, Indycar eller Nascar. Varv efter på banor, ofta ovala, nja, jag vet inte. Förmodligen är det betydligt roligare att vara på plats. Men att se en animerad version av ett lopp var inte speciellt kul.

Cars är otroligt amerikansk. Den är lika amerikansk som Ratatouille var fransk. Allt är stort och bröligt. Jag undrade oroligt om hela filmen skulle utspela sig i den ointressanta racingvärlden. Som tur var gjorde filmen efter ett tag en kraftig sväng som jag inte hade väntat mig. Vad som däremot inte svängde var musiken. En jobbig typ av smörcountry som jag inte uppskattar. Tacka vet jag bluegrass.

Filmens nya riktning ledde både mig och McQueen till en sömnig håla längs med Route 66. Efter den hetsiga inledningen lugnar filmen nu ner sig lite grann, vilket både jag och McQueen behövde. Det blev aningen mer uthärdligt att se filmen. Den odräglige och själviske McQueen får lära sig ett par läxor om livet – det är roligare att glädja sig åt vinster tillsammans med andra (nähä!) – samtidigt som hans närvaro i det lilla samhället rör om ordentligt i grytan.

Det som hindrar att filmen får ett absolut bottenbetyg är att jag verkligen gillade miljöerna i Radiator City, ökenstaden som McQueen kommer till. Det är americana i kubik. 50- och 60-tals-nostalgi. Det är mackar, diners, motell och neon. Hur fint som helst. Dessutom påminde det mig om en bilsemester i USA i slutet av 90-talet där bl a Route 66 ingick. Jag älskar lost highways och övergivna ökenstäder. Det är underbara miljöer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Aristocrats (2005)

Jag noterar att jag mest av allt uppskattade George Carlin i den här dokumentären. Då, alltså 2008 när jag såg och skrev om The Aristocrats, hade jag ingen aning om vem George Carlin var. Nu, däremot, så är han en av mina favoritkomiker och det är inte sällan jag letar upp YouTube-klipp med Carlin där han på ett både roligt och filosofiskt sätt iakttar mänsklighetens olika sidor. Dessutom önskar jag att jag hade kunnat höra Carlin prata lite om dagens samhälle, främst USA då förstås.

Hur bra kan en dokumentär om ett skämt vara? Nja, hyfsad möjligen. Skämtet i fråga är i sig inte speciellt roligt; det är utförandet som är hela grejen. Då får nämligen komikern spela ut hela sitt obscena och snuskiga register. Kanske är det därför som man tydligen bara drar det internt för sig själva, nästan aldrig för publik. Filmen är en typisk amerikansk indie-dokumentär där man i korta klipp snurrar runt mellan olika komiker som upphackat får dra sin version av skämtet och/eller berätta lite anekdoter kring skämtet. Bäst är en äldre komiker som heter visar det sig efter research George Carlin (som tyvärr dog i år). Men att folk kallar filmen för det roligaste som gjorts förstår jag inte riktigt. Att man skulle skratta så man grät? Nej, förutom Carlin så blir det hela lite väl internt och amerikanskt. Ett plus dock till Carrie Fisher som jag kände igen först när namnet visades under eftertexterna (min kommentar: really?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jo, just det, bra var också en trollkarl som drog skämtet i form av ett korttrick.
(Min kommentar: warning, it’s dirty)

Dogma (1999)

Efter att ha skrivit alldeles för långt om The Dark Tower skickar jag idag ut en kort gammal preblogg-recension istället. Det handlar om Dogma, min första Kevin Smith-film som jag såg och skrev om i juli 2003. Jag ser att jag skriver att jag kommer se fler Smith-filmer. Well, det har bara blivit två till: Tusk och den jag skriver om imorgon.

Denna komedi om Gud och katolicismen är den första film av Kevin Smith (ClerksMallrats) som jag sett, och jag kommer nog se fler. Jag tyckte nämligen den var rolig. Den handlar om änglarna Loke (Matt Damon) och Bartleby (Ben Affleck) som är utslängda från himlen (de har förvisats till Wisconsin av alla ställen) men som nu hittat ett sätt att komma tillbaka. Detta kan få fruktansvärda följder eftersom det då visar att ofelbara Gud inte alltid får som Han/Hon (min kommentar: här hade det väl passat med Hen?) vill. Om änglarna lyckas kommer världen ”as we know it” att sluta existera. De måste alltså stoppas. Gud ger i uppdrag till religiöst tvivlande Bethany (Linda Fiorentino) att utföra detta. Hon får diverse hjälp, bl a från Smith-figurerna Jay och Silent Bob (som faktiskt har två repliker).

<spoiler>Jag kan avslöja att Gud är en hon och att hon dessutom spelas av Alanis Morrissette, utan en enda replik. Ja, well, förutom ett högt och långt skrik som spränger Ben Afflecks huvud då. Hehe, kul. Och sen var Jesus svart också.</spoiler>

Dogma är en film som förs fram av en rolig dialog som bl a är full med referenser till främst amerikanska filmer (kul om man är ett filmfreak). Mycket bibelsnack och religion blir det också förstås. Betyget blir en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: