Dogma (1999)

Efter att ha skrivit alldeles för långt om The Dark Tower skickar jag idag ut en kort gammal preblogg-recension istället. Det handlar om Dogma, min första Kevin Smith-film som jag såg och skrev om i juli 2003. Jag ser att jag skriver att jag kommer se fler Smith-filmer. Well, det har bara blivit två till: Tusk och den jag skriver om imorgon.

Denna komedi om Gud och katolicismen är den första film av Kevin Smith (Clerks, Mallrats) som jag sett, och jag kommer nog se fler. Jag tyckte nämligen den var rolig. Den handlar om änglarna Loke (Matt Damon) och Bartleby (Ben Affleck) som är utslängda från himlen (de har förvisats till Wisconsin av alla ställen) men som nu hittat ett sätt att komma tillbaka. Detta kan få fruktansvärda följder eftersom det då visar att ofelbara Gud inte alltid får som Han/Hon (min kommentar: här hade det väl passat med Hen?) vill. Om änglarna lyckas kommer världen ”as we know it” att sluta existera. De måste alltså stoppas. Gud ger i uppdrag till religiöst tvivlande Bethany (Linda Fiorentino) att utföra detta. Hon får diverse hjälp, bl a från Smith-figurerna Jay och Silent Bob (som faktiskt har två repliker).

<spoiler>Jag kan avslöja att Gud är en hon och att hon dessutom spelas av Alanis Morrissette, utan en enda replik. Ja, well, förutom ett högt och långt skrik som spränger Ben Afflecks huvud då. Hehe, kul. Och sen var Jesus svart också.</spoiler>

Dogma är en film som förs fram av en rolig dialog som bl a är full med referenser till främst amerikanska filmer (kul om man är ett filmfreak). Mycket bibelsnack och religion blir det också förstås. Betyget blir en stark trea.