2 x Michel Gondry

Här kommer två gamla kortisar om två Michel Gondry-filmer. The Science of Sleep såg jag på Filmfestivalen 2006 och kanske var det därför den gick hem så bra för mig. Det är ju alltid lite speciellt att se filmer på festivaler. Sen gjorde kanske höga förväntningar att Gondrys nästa film Be Kind Rewind, som kom två år senare, inte funkade lika bra.

 

The Science of Sleep (2006)

Michel Gondrys första långfilm som han skrivit manus till helt själv, utan hjälp av Charlie Kaufman alltså. Det är en otroligt lekfull, fantasifull och romantisk komedi där mexikanen Gael García Bernal är charmig i rollen som snubben som strular till det med sin granne spelad av Charlotte Gainsbourg. Det här är nog bland det mest annorlunda och barnsligaste jag har sett på bio i en film för vuxna – och det funkar utan att bli fånigt, vilket jag var rädd för i början. Bitvis är den mycket rolig och jag skrattade ett gäng gånger. Det är helt enkelt en må-bra-film som jag rekommenderar. En brasklapp dock: den kan möjligen uppfattas som fånig av vissa. Av mig får The Science of Sleep dock en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Be Kind Rewind (2008)

Jag säger det direkt: en besvikelse! Men ok, det kommer kanske inte som en jätteöverraskning då Michel Gondry verkligen blandar och ger. Jag trodde ett tag att det krävdes en manusförfattare (som Charlie Kaufman) för att styra upp honom. Men den tesen stämmer inte då Human Nature, som Kaufman skrev, är en dålig soppa, medan The Science of Sleep, som Gondry stod för själv, var skönt skön. Som många andra konstaterat så är Be Kind Rewind en film som hyllar en persons egna kreativitet. Tyvärr har Gondry inte fattat att det inte räcker med en räcka charmiga och fantasifulla ”YouTube-klipp” med Jack Black om man samtidigt har ett klichéfyllt, platt och tråkigt manus. Mos Def är den enda karaktären som har nåt sorts djup. Vissa scener är briljanta som t ex när Black och Def ska sabotera en kraftstation och gömmer sig genom att likt mänskliga kameleonter ha overaller som matchar omgivningen. Slutbetyget kan dock inte bli mer än en stark tvåa, dvs underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy (2005)

Jag skickar ut ännu en preblogg-recension. Som jag nämner i texten så hade jag väldigt svårt för boken som filmen är baserad på och jag har faktiskt aldrig lyckats läsa klart den. Jag tror det är för studentikos humor för min smak. Texten skrevs i september 2005.

Mjaha, The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy var ju ganska ok. Jag tycker den börjar ganska bra. Martin Freeman är skön som förvirrad jordbo och Mos Def funkar inledningsvis som utomjordingen som tar med sig sin jordvän på en tur runt galaxen.

Snart träffar vi även på en galet överspelande Sam Rockwell som galaxens president. Jag tyckte faktiskt (oväntat måhända) att han var rolig. Problemet är att den typ av humor som (för vissa) funkar i bokform inte riktigt går hem på vita duken. Boken (som för övrigt är den enda boken som jag inte lyckats ta mig igenom) är väl mest ett enda långt kåseri med underfundiga utsvävningar och lustigheter. Det funkar helt enkelt inte på film. Det finns ingen röd tråd. Allt kan hända och det gör att det aldrig blir riktigt spännande. Jag är väl i och för sig inte rätt målgrupp eftersom jag inte gillade boken. Mos Def försvinner in i anonymiteten efter ett tag och man märker knappt att han är med. Man har slängt in en liten kärlekshistoria mitt i allt och den känns faktiskt uppfriskande äkta.

Jag tyckte vissa bitar var roliga (t ex vogonerna med sin poesi och byråkrati) och smålog då och då. En sak som jag gillade var konceptet med företaget som designade planeter och när vi fick följa med på en rundtur av Jorden och se hur version 2.0 av denna vår planet kom till. Jag gillade även skådisen, Bill Nighy, som spelade ”chefsdesignern” Slartibartfast. Och så var slutet ändå rätt skönt och jag gillade också på nåt sätt hela upplägget med människorna som laboratoriemöss som medel för att komma fram till den slutgiltiga frågan.

Hmmm, jag är lite kluven. Det känns som man inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken film man vill göra. Jag gillar vissa delar av filmen, men som helhet känns den ändå blek och lämnade inget vidare avtryck… vad jag minns.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dave Chappelle’s Block Party

Om man gillar svart musik, i synnerhet östkust-hiphop, så är det här förmodligen en trevlig film. Det tyckte i alla fall jag — att det var en trevlig film alltså. Mest gillade jag nog Talib Kweli, han har ett fantastiskt flyt. Mos Def är också bra. Jag minns att jag tittade på Chappelle’s Show när det visades på MTV, och jag gillade den låga sofistikerade humorn. Chappelle har ett mysigt sätt. Med sin gnälliga röst droppar han skämt om rasskillnader och droger på ett ganska annorlunda sätt, biatch. Konsertscener blandas med snack med artister och lite andra upptåg av Chappelle. Ja, det är mysigt, helt enkelt. Erykah Badu dyker upp med jätteafroperuk (som hon tar av) i Back In The Day. Fugees comebackar med Killing Me Softly. Husband är The Roots, som jag såg live för evigheter sen på numera avsomnade klubben Gino i Stockholm. (The Roots i ett skönt jam som samtidigt är en satirisk hiphop-video.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: