The Black Power Mixtape 1967-1975

Black PowerThe Black Power Mixtape 1967-1975 är en snyggt gjord dokumentärfilm med fantastiska gamla 60- och 70-talsbilder från svenska nyhetsreportage om de svartas kamp för rättigheter i USA. Vi får möta ledarfigurer i Black Power-rörelsen som bl a Malcolm X, Martin Luther King, Stokely Carmichael, Angela Davis. De och det amerikanska samhället gestaltas av svenska ganska naiva journalister. Det blir intressanta intervjuer och reportage som är kul att se i efterhand.

Angela Davis (i afro på bilden) får en fråga av den då ganska unge svenske reportern Bo Holmström om varför man använder våld. Hon håller en lång utläggning och trycker ner Holmström i skorna med vältaliga ord berättade med inlevelse. Just detta klipp finns att se här. Den bombning som Davis pratar om är en KKK-bombning av en kyrka i Birmingham, Alabama 1963. En parentes, men nåt som skulle kunna bli en film, är att en av bombmännen dömdes för dådet så sent som 2002.

Den andra scenen som sticker ut är när en ung ung tjej intervjuas om prostitution och droger. Här blir det gripande, sorgligt och äkta.

Bilderna vi får se kommenteras av några nutida kända svarta personer men även av några som var med när det begav sig (som t ex Angela Davis). Soundtracket, av bl a ?uestlove från The Roots, är bra (vilket filmtiteln skvallrar om) men tyvärr har man återanvänt en viss låt om och om igen vilket blir lite tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Här finns ett klipp där Göran intervjuas om The Black Power Mixtape. Nu blev jag riktigt sugen på att se hans Leila K-dokumentär Fuck You, Fuck You Very Much. DS.

Dave Chappelle’s Block Party

Om man gillar svart musik, i synnerhet östkust-hiphop, så är det här förmodligen en trevlig film. Det tyckte i alla fall jag — att det var en trevlig film alltså. Mest gillade jag nog Talib Kweli, han har ett fantastiskt flyt. Mos Def är också bra. Jag minns att jag tittade på Chappelle’s Show när det visades på MTV, och jag gillade den låga sofistikerade humorn. Chappelle har ett mysigt sätt. Med sin gnälliga röst droppar han skämt om rasskillnader och droger på ett ganska annorlunda sätt, biatch. Konsertscener blandas med snack med artister och lite andra upptåg av Chappelle. Ja, det är mysigt, helt enkelt. Erykah Badu dyker upp med jätteafroperuk (som hon tar av) i Back In The Day. Fugees comebackar med Killing Me Softly. Husband är The Roots, som jag såg live för evigheter sen på numera avsomnade klubben Gino i Stockholm. (The Roots i ett skönt jam som samtidigt är en satirisk hiphop-video.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: