Malcolm X (1992)

Spike Lee är en j-vla regissör ändå. En bildberättare av rang och med en helt egen stil. Jag kanske inte riktigt hade insett det tidigare men under den senaste veckan har jag sett två Spike Lee-joints som fick mig att uppskatta Lee mer än jag gjort tidigare.

Den här Corona-våren har gjort att mitt filmtittande har sjunkit till ett minimum. Jag har helt enkelt inte haft ro att fokusera på en film. Istället har det blivit hetstittning av den senaste säsongen av MasterChef Australia (rekommenderas varmt!). Under maj månad såg jag endast tre (!) filmer. Det är ett unikt bottenrekord.

Det som triggade mig att titta på Malcolm X var när Charlotte på Twitter frågade om tips på #BlackLivesMatter-filmer. Nån tipsade om Malcolm X och jag insåg att jag inte hade sett den. Det är fortfarande oklart för mig varför speltiden på 3 timmar och 21 inte avskräckte mig.

Filmens inledning visar direkt att Lee inte håller tillbaka slagen. Malcolm X talar rasande, en amerikansk flagga brinner och Rodney King slås sönder och samman. Det är allvar. Och, ja, redan här använder Lee alltså greppet att klippa in autentiskt bildmaterial.

Jag kände till en del om Malcolm X:s bakgrund, att han var en fifflare eller hustler som hade åkt in i finkan. Här får vi hela bakgrunden, hur han rakpermanentar håret för att verka mer vit, hur han har ihop det med en vit kvinna, hur han kallar sig Red, åker till New York och börjar jobba för en lokal gangster, och slutligen döms till 10 års fängelse för stöld och inbrott.

Tiden i fängelset förändrar Malcolm totalt. Han blir muslim (går med i Nation of Islam) och nån form av renlevnadsmänniska och pläderar för de svartas rättigheter. X pläderar aggressivt. Nån försoning mellan svarta och vita à la Martin Luther King kommer inte på fråga. Den vite mannen är djävulen, den vita rasen kommer att förgöra sig själva och svarta ska leva separat i USA i ett eget land.

Religion grumlar ju alltid till saker och ting. Tro blir till sanningar. Men att bli muslim hjälpte ju just Malcolm och reda ut sitt liv, sköta sig och sluta med droger och brott.

Detta är alltså en mastodontfilm. Som sagt så är den över 3 timmar, men den känns episk på ett ganska mysigt sätt. Den passar som en söndagsmatiné. Till den episka känslan bidrar att man spelat in på plats i Egypten vid pyramiderna och även i Mecka. Mot slutet av sitt liv gjorde nämligen X en pilgrimsresa till Mecka där han gick de sju varven runt Kaba.

Efter sin pilgrimsresa under vilken X såg muslimer av alla raser från hela världen så förändras hans syn på vägen framåt och nu är han mer inne på försoningsspåret. Det gillar inte rörelsen Nation of Islam som X nu har lämnat och det är detta som leder fram till att X mördas 1965. Mmm, så länge du tycker som den religion du valt att följa så är allt frid och fröjd. Börjar du sen tycka olika då tycker du plötsligt fel.

Malcolm X är en bra och lärorik film. Kanske i längsta laget och kanske ibland med en känsla av Wikipedia-sida. Men Lee är ändå Lee och bjuder på en hel del filmiskt godis. Ta bara scenen med klanmedlemmarna som på hästar rider in i en gigantisk måne. Magiskt. Slutet är dessutom omskakande och har en känsla en nalkande undergång över sig.

Slutligen var det kul att se Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) i en tidig roll. Jo, just det, jag måste även nämna Delroy Lindo som spelade den där Harlem-gangstern som Malcolm jobbade för tidigt i filmen. Lindo har en väldig pondus som skådis. Denzel då i titelrollen frågar ni er? Jo, han var strålande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Black Power Mixtape 1967-1975

Black PowerThe Black Power Mixtape 1967-1975 är en snyggt gjord dokumentärfilm med fantastiska gamla 60- och 70-talsbilder från svenska nyhetsreportage om de svartas kamp för rättigheter i USA. Vi får möta ledarfigurer i Black Power-rörelsen som bl a Malcolm X, Martin Luther King, Stokely Carmichael, Angela Davis. De och det amerikanska samhället gestaltas av svenska ganska naiva journalister. Det blir intressanta intervjuer och reportage som är kul att se i efterhand.

Angela Davis (i afro på bilden) får en fråga av den då ganska unge svenske reportern Bo Holmström om varför man använder våld. Hon håller en lång utläggning och trycker ner Holmström i skorna med vältaliga ord berättade med inlevelse. Just detta klipp finns att se här. Den bombning som Davis pratar om är en KKK-bombning av en kyrka i Birmingham, Alabama 1963. En parentes, men nåt som skulle kunna bli en film, är att en av bombmännen dömdes för dådet så sent som 2002.

Den andra scenen som sticker ut är när en ung ung tjej intervjuas om prostitution och droger. Här blir det gripande, sorgligt och äkta.

Bilderna vi får se kommenteras av några nutida kända svarta personer men även av några som var med när det begav sig (som t ex Angela Davis). Soundtracket, av bl a ?uestlove från The Roots, är bra (vilket filmtiteln skvallrar om) men tyvärr har man återanvänt en viss låt om och om igen vilket blir lite tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Här finns ett klipp där Göran intervjuas om The Black Power Mixtape. Nu blev jag riktigt sugen på att se hans Leila K-dokumentär Fuck You, Fuck You Very Much. DS.

%d bloggare gillar detta: