Moon


Titel: Moon
Regi: Duncan Jones
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Jag har ju nyligen sett Duncan Jones Source Code. För ungefär ett år sen såg jag Jones förra film Moon, vilket var en betydligt mer personlig film som jag gillade mer.

Jag hade ju hört en hel del om den här rullen (från bl a Plox) så det var faktiskt med vissa förväntningar som jag till slut fick den sedd (oj, vilka lustiga tempus det blev i den meningen). Det visade sig vara en mycket psykologisk, snygg och stilren sf-film. Sam Rockwell är sin rollfigur (eller rollfigurer kanske man ska säga). Han lyckas väldigt bra med att gestalta sina två versioner. Man märker skillnad i hur de är som individer, förutom det rent fysiska. Mycket i filmen känner man igen från andra filmer, men Moon känns ändå egen. Det är fokus på det psykologiska, och förstås även på själva mysteriet, vad Lunar Industries egentligen driver för verksamhet och på vilket sätt.

Själva huvudtwisten i filmen kommer väldigt tidigt i filmen, vilket är lite ovanligt. Men det ger mer tid att utveckla det psykologiska spelet mellan de två huvudkaraktärerna. När det stod klart att det skulle anlända en ”räddningsstyrka” så var jag dock helt beredd på ett actionslut i vanlig ordning, men det var skönt att det inte blev så. Det finns några småsaker som drar ner betyget. Vissa datoranimationer kändes väl uppenbara, främst under utomhusscenerna på Månen. Sen tyckte jag inte Spaceys datorröst var så bra. Nu låter i och för sig Spacey normalt som en dator så han behövde väl inte förställa sig. Men det funkade inte riktigt; jag såg Spacey framför mig.

Sen tycker jag konceptet med reklamfilmer i sf-filmer känns lite trött, och jag tycker oftast att dessa är krystade. Framför allt krystade för folk i filmens verklighet som tittar på reklamen.

4-/5

Spoiler
Varför användes kloner överhuvudtaget? Visade det sig att man fick strålningsskador där uppe, blev sjuk. Detta ville inte Lunar Industries avslöja utan ordnade istället med kloner? Just att vara ensam i tre år hade väl kunnat lösas med kortare perioder om det var just det som var problemet. Och det brukar alltid finnas några som är villiga att göra så kallade ”skitjobb”.
Spoiler slut

Nja, hela logiken bakom kändes något konstig. Samtidigt var det bra att det hela förblev mystiskt. För mycket förklarande är inte bra det heller.

Source Code


Titel: Source Code
Regi: Duncan Jones
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Om ni fortsätter läsa den här texten om filmen Source Code så kommer ni garanterat att läsa spoilers. Bara så ni vet. Kom nu inte och säg att jag inte varnade er!

Alltså själva konceptet funkar inte. Filmen verkar inte ens själv förstå hur det hela hänger ihop rent logiskt, för det hänger nämligen inte ihop. Med det sagt så är det ändå underhållande att se Jake Gyllenhaal försöka lära sig mer och mer under sina åtta minuter för att försöka avslöja en terrorist som har sprängt ett tåg i Chicago. Han försöker. Han försöker. Försöker igen. Varje gång får han reda på lite mer information och ganska snart har han koll på allt som händer.

Men hur hänger egentligen allt ihop? När Jake är klar med sina åtta minuter befinner han sig i en märklig kapsel. Hans enda kontakt med omvärlden är en liten datorskärm där Vera Farmigas ansikte visar sig. Hon ger honom instruktioner och sen är det bara att lyda och kastas in i de där åtta minuterna igen.

Nu kommer jag avslöja vad det hela handlar om. En i det närmaste galen, eller åtminstone världsfrånvänd, professor (Jeffrey Wright) har uppfunnit en manick kallad… tada: Source Code. När en människa dör så lagras hennes sista åtta minuter i livet i hjärnan, ett sorts eftersken. På nåt märkligt sätt har man fått tag i hjärnan, som av nån märklig anledning tydligen var intakt, från en av passagerarna på tåget som sprängdes i småbitar. Sen tar man en amerikansk soldat från kriget i Irak som dött, i det här fallet Gyllenhaal som förlorat livet och bägge benen. Han placeras i sorts kuvös och sen kan man använda hans hjärna som en minneskrets där man trycker in tågpassagerarens åtta minuter och sen startar man upp det hela som en simulering som Jake får uppleva om och om igen.

Jake åker alltså INTE i tiden utan han är med i en simulering. Denna simulering äger rum efter tågkraschen. Enda anledningen till att man låter Jake köra den här simuleringen är att man vill få reda på vem som är bombmannen eftersom han hotar med att spränga fler bomber. Får man reda på mer information har man en chans att gripa honom innan det sker. Den kapsel som Gyllenhaal tror sig befinna sig i är inget annat än hans hjärnas skapelse.

Det är en sagolikt krystad handling. Och på slutet bryter man mot sina egna regler när Gyllenhaal plötsligt lyckas ändra verkligheten vilket inte ska vara möjligt eftersom han inte reser i tiden. Man kan möjligen hävda att det man får se på slutet bara är nåt som händer i Jakes fantasivärld men det blir krystat i vilket fall eftersom filmen försöker vara smart utan att det funkar med filmens egna uppställda logik.

Jake Gyllenhaal är bra och rolig när han är på tåget. Hela idén är egentligen bra, den funkar. Det blir aldrig tråkigt att det upprepas om och om igen, det är bara intressant att se vad han ska göra. Det är kul när han är oförskämd mot de andra passagerarna eftersom han liksom inte bryr sig och vet en massa om vad som ska hända under de där åtta minuterna.

Jeffret Wright spelar över nåt enormt som professorn. Vad i helvete håller karln på med? Duncan Jones (regissören), var höll du hus under dessa scener? Muggen? Du måste ju se att Wright såg ut och lät som ett berusat troll på kryckor? Jag gillar Vera Farmiga. Michelle Monaghan var ganska blek och ganska tråkig, fast det var å andra sidan de flesta andra passagerarna på tåget. Det var liksom Gyllenhaal som var i fokus.

Jag skulle vilja ge filmen ett högre betyg eftersom jag gillar stora delar. Tyvärr förstör det tillrättalagda och ologiska slutet det mesta — och Jeffret Wright resten.

2+/5

PS. Andra som har sett Source Code, och där de flesta inte verkar haka upp sig på smådetaljer som jag utan mer njuter av åkturen, är bl a: Fiffi, Fripp, Flmr, Filmitch, Movies – Noir, The Velvet Café, Royale with Cheese.