Trolls World Tour (2020)

Dags att avsluta den här resan till penntrollens värld med Trolls World Tour, från i år, och nu kommer vi till anledningen till att jag har suttit trollbunden (nåja) framför dessa filmer. På nåt sätt råkade jag snappa upp att min husgud inom musikens värld, funköversteprästen George Clinton, skulle vara med i den avslutande filmen. Och jag kunde ju inte göra som Sofia och hoppa direkt på den sista filmen så jag fick snällt kolla in ettan och även den där kortisen som jag skrev om igår.

I Trolls World Tour får prinsessan Poppy och hennes unga vänner reda på att det finns fler penntroll som alla ser annorlunda ut och alla gillar olika musikstilar. Poppy och hennes kompisar är pop-troll och nån annan musik kan de inte tänka sig ens existerar och varför skulle man i såna fall ens lyssna på den.

Once upon a time så fanns det sex stycken strängar, en för varje musikstil: pop, rock, klassiskt, country, techno och, hör och häpna, funk! Alla trollen levde i harmoni. Så småningom började trollen emellertid bli less på de andra musikstilarna. De ville bara höra sin egen musik! Till slut blev det så att trollen tog sina respektive strängar och drog iväg till olika delar av trollvärlden för att där lyssna på sin musik ifred.

Eller var det verkligen det som hände? Var det kanske så att en viss musikstil försökte ta över de andra stilarna genom att stjäla element från dem och på så sätt skapa en bred och mer urvattnad musik som dominerar? Och så slutade det med att de andra fem trolltyperna helt enkelt fick fly för att bevara sin musik. Hmmm, jag undrar vilken stil som var boven?

I filmens inledning har en av trolltyperna blivit rebelliska och nu vill de, ledda av Queen Barb, ta över världen med sin musik. Vilka troll handlar det om? Jo, givetvis de farliga rock-trollen. Återigen är det nu upp till Poppy och hennes team att få alla att bli sams och spela i harmoni igen.

Ja, som sagt i tidigare inlägg, det här är väldigt förutsägbara och harmlösa filmer. Man vet efter en kvart vad som ska hända och i princip i detalj hur det kommer att ske. Det finns inget att bli överraskad över. Inget farligt. Inget tänkvärt. Det är öppna dörrar.

George Clinton då? Jo, han är med väldigt lite, men de få sekunder han är med gillade jag. Clinton spelar givetvis kungen över funk-trollen, King Quincy. Det är alltid kul när ens egna underskattade favoriter får lite välförtjänt uppskattning och uppmärksamhet. Gubben är närmare åttio nu och det känns som ett under att han överlevt så länge med tanke på de substanser som han tagit under årens lopp. De senaste tio åren har han dock ändrat livsstil och är nu helt ren. Good för him!

Jag hade räknat med lite mer skön funk än det bjöds på. När Poppy kommer till funk-trollens huvudstad Vibe City fick vi höra lite kort på ”Atomic Dog” som inte är nån av mina P-Funk-favoriter, snarare tvärtom. Det var dock kul att Vibe City var ett rymdskepp och såg ut precis som det berömda moderskeppet, The Mothership, från P-Funks konserter på 70-talet.

Slutar filmen med att konstatera att vi INTE är lika, att vi ska uppskatta och vara tacksamma för våra olikheter, att vi ska leva i harmoni pga olikheterna och inte trots dem? Har påven en rolig mössa?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

George Clinton a.k.a. Dr Funkenstein och King Quincy

Trolls Holiday (2017)

Inget gott som har nåt ont med sig, eller vad är det man säger? I den första filmen om våra penntroll så såg prinsessan Poppy till att de deppiga bergerna hittade den inre lyckan och inte längre behövde fira helgdagen Trollafton med att äta penntroll. Problemet som det medförde var dock att bergerna nu inte har några helgdagar alls att fira då Trollafton var den enda de hade. Penntrollen däremot, de firar nånting i princip varje dag.

I Trolls Holiday, en kortfilmsuppföljaren (25 minuter) till den första filmen, så är det återigen upp till prinsessan Poppy och hennes team att rycka ut (slå till, avslöja) för att hjälpa bergerna att hitta på en ny dag att fira. Varför inte ge bort en av sina egna?

Poppy har en uppsjö idéer som förmedlas till kungen och drottningen av Bergenstaden medelst sång- och dansnummer. Bergerna är inte roade. Men så när allt ser som mörkast ut så inser bägge parter vad som är viktigt: att fira det som är fint i livet och inte ytliga saker. Vad bergernas nya helgdag egentligen gick ut på minns jag knappt trots att det bara var några dagar sen jag såg filmen. Men jag tror det var sång, dans och girlanger – och inga trolltacos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Trolls (2016)

Trolls är en fullkomligt harmlös animerad film om såna där penntroll som man hade som liten. De var gulliga, hade hår som stod rakt upp och så satte man dit dem på änden av pennan. Här har DreamWorks Animation hittat på en historia som kretsar kring dessa lyckliga troll som till skillnad från Skalman har en kramklocka, dvs en klocka som när den piper låter penntrollen veta att det är dags att kramas. Förutom att kramas går deras tillvaro ut på att har roligt, sjunga och dansa.

Sämre ställt är det med bergerna. De är också en sorts troll fast större och olyckligare. För bergerna finns det ingenting roligt alls. Förutom en sak: att äta penntrollen. En gång om året firar de trollafton där man äter sig lyckligt mätt på små välsmakande trolltacos.

Nu har penntrollen emellertid lyckats leva i skymundan utan att upptäckas av bergerna i över 20 år. Men när penntrollen ledda av prinsessan Poppy har en alltför högljudd fest så vill det sig inte bättre att de blir upptäckta. Några av penntrollen norpas och hamnar i förvar i Bergenstaden i väntan på att bli snacks. Nu är det upp till en grupp penntroll att ge sig av på en räddningsaktion.

Ja, men det här var ju harmlöst, som sagt. Förresten, glömde jag att säga att det är en musikal!? Det är en musikal. Jag har tittat på en musikal! Vilka oväntade effekterna den här Corona-krisen för med sig.

Musiken är funky, vilket jag uppskattade. Ganska bra sväng. Det förekommer både covers på kända låtar och en del nyskrivet. Det bästa är nästan prinsessan Poppys koskälla (ett underskattad instrument för optimalt sväng). Det förekommer även ett glittrigt autotune-troll som var kul. Allt han sa eller sjöng hade den något obehagliga elektroniska autotune-effekten.

De pratande huvudrollerna görs av superkäcka Anna Kendrick och helylle Justin Timberlake (som även är en av filmens producenter). Kendrick är klockren. Justin är stabil men kanske inte världens roligaste röstskådis.

Filmens budskap är enkelt. Man kan inte äta sig lycklig. Nej, din lycka finns redan inom dig, det gäller bara att hitta och ta fram den. Och det är just det som Poppy & Co försöker visa för bergerna. Tror ni att de lyckas? Har påven en lustig hatt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Neighbors (2014)

filmspanarna_kvadratFörra gången Markus från Har du inte sett den?-podden valde filmspanarfilm blev det After Earth. Ett bra val då det gav upphov många härliga nitpicking-diskussioner och sågningsrecensioner. Skulle det bli succé igen? Valet kändes självklart. Vi skulle se Neighbors eller Bad Neighbours (brittisk skolengelska!) som den heter utanför USA. Vi icke-amerikaner kanske annars skulle tro att det som vi får ta del av i filmen är ett normalt beteende i USA grannar emellan.

Efter att tänkt på filmen i fem minuter kom jag fram till att det fanns fem saker jag gillade:

Bebisen var söt

Baby

Det förekom en del sköna partyscener, bl a en hyfsad dansuppvisning där Seth Rogen lät det dallra

Dancing
Zac Efron och Dave Franco hade några bra scener när de faktiskt pratade och inte höll krystade frat boy-tal som i denna scen

Zac and Dave
Dave Franco var skrämmande lik Montgomery Clift

Monty and Dave
Det var lite kul när ett antal krockkuddar var i fokus

Air bag

I övrigt var det här inte min typ av film. Tyvärr. Det hade kunnat vara det, men det var inget som stämde, som självsvängde med mig. Skådisarna i de två huvudrollerna, Seth Rogen och Rose Byrne, har noll kemi. Allt känns krystat. När de ska vara coola inför fratpojkarna som flyttat in i huset bredvid (de dåliga grannarna alltså!) så sitter jag mest och skruvar på mig och vill att scenen ska ta slut. Kanske är det den känslan som filmmakarna vill förmedla? För mig var det ingen skön känsla. Det var som att se Janne ”Loffe” Carlsson rappa. Inte en skön upplevelse.

En sak jag har svårt för, märkte jag, är amerikanska manliga studenter, studentföreningar och deras aktiviteter. Jag minns att när jag pluggade på universitetet så hade jag även då lite svårt för det alltför studentikosa. Nu var det betydligt mer finess i Uppsala, och några roliga nolluppdrag utförde vi faktiskt. Bland studenterna i Delta Psi finns ingen finess. Alls.

Miljöerna vi hoppar mellan är frathus, bebishus, rektorhus och jobbhus. Det finns inget som binder samman varken miljöerna eller scenerna där. Filmen har inget flyt. Allt är bara staplat på varandra. Det förekommer några scener från Rogens jobb men vad dessa har i filmen att göra är ett mysterium, förutom att Rogen tvingas äta upp en joint för att inte bli påkommen av chefen med att röka på på jobbet. Apropå det. Tänk om han jobbat på en prom på floden Po. Då hade han rökt på på prom på Po. Hur som helst, nu börjar mina tankar varandra här märker jag…

Nu säger jag inte att filmen är en värdelös komedi. För mig var den dock det. Om den haft precis samma handling, precis samma skämt, men gjorts lite annorlunda så hade den kanske retat min skrattnerv. Vem vet?

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen så jag slutar nu.

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? Var det grannlåt det här eller är det dags att kalla in Robert Aschberg?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
The Nerd Bird (välkommen Cecilia!)
Fripps filmrevyer
Except Fear? (kom igen nu, Jimmy, skriv!)

Kick-Ass


Titel: Kick-Ass
Regi: Matthew Vaughn
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Kick-Ass är superhjältefilmen som inte är nån superhjältefilm. Eller vänta, det kanske är en definitionsfråga. Serienördgrabbarna i filmen diskuterar vem som egentligen har rätt att kalla sig superhjälte. För att vara superhjälte bör man ju ha superkrafter kan man tycka. Men vänta, Lädderlappen han är ju bara en vanlig snubbe som är rädd för fladdermöss. Visst, han har en massa dyra gadgets och det är tydligen det som kvalificerar honom till att få kallas superhjälte.

Skolkillen Dave i filmen bestämmer sig plötsligt för att bli superhjälte. Han beställer en dräkt via nätet, går ut på stan för att slåss mot drägget, typ de lokala väskryckarna. Varför vill han bli superhjälte? Ja, förmodligen för att bli cool och få brudar. Som t ex Sofia skriver så känns Kick-Ass ibland som en skruvad version av American Pie och det var ganska tröttsamt.

Ungefär samtidigt som Dave blir Kick-Ass så träffar vi på far (Nicolas Cage) och dotter (Chloë Grace Moretz) Macready när dottern tränar sig på att bli skjuten i bröstet… med skyddsväst på är väl bäst att tillägga. Pappa Macready lär upp sin dotter om allt som har med vapen och våld att göra. Efter vilken agenda familjen Macready jobbar är till en början oklart men att det har nåt med gangstern Frank D’Amico (Mark Strong) att göra står klart. Dave/Kick-Ass kommer även han att trassla in sig med både far och son D’Amico.

Så här efteråt och framförallt efter all hajp som varit kring filmen så är det bara att konstatera att jag blev lite besviken. Vi tar det bästa först: Hit-Girl kickar gangsterstjärt så det står härliga till. Hon är en fruktansvärt grym och annorlunda karaktär. Ibland är det nästan så att det blir för mycket. Det är inte en barnfilm det här direkt. Eller inte alls snarare. Body counten är hög. Varken Hit-Girl eller Big Daddy tar några fångar. Om du är gangster så dör du. Jag vet inte, är det verkligen superhjältebeteende? Det känns snarare som The Punisher-beteende. Nej, den enda som möjligen försöker vara superhjälte är väl Kick-Ass. Hit-Girl och Big Daddy är snarare desperata hämnare.

Det är nåt med humorn i filmen som inte går hem hos mig. Jag har lite svårt för collegefilmshumorn som jag tycker förekommer. Nördiga grabbar som försöker få ihop det med snygga tjejer i skolan. Det känns väl så där spännande. Den intressanta historien är ju den med Big Daddy och Hit-Girl. Hela Dave-historien och hans krångel med sin tjejkompis Katie (Lyndsy Fonseca) är mest tröttsam.

Filmen är sevärd och snyggt gjord men jag tycker den är lite spretig och det är framförallt Dave-historien som är tråkig. Det känns nästan som två filmer: en skolfilm om Dave och sen en hämnarfilm om familjen Macready. Och så vet jag inte om jag kanske blivit blödig med åren men är det inte lite väl mycket våld. Visst, Hit-Girl är ju hur cool som helst men nånstans tycker jag nästan det går över styr.

3-/5

%d bloggare gillar detta: