Trolls World Tour (2020)

Dags att avsluta den här resan till penntrollens värld med Trolls World Tour, från i år, och nu kommer vi till anledningen till att jag har suttit trollbunden (nåja) framför dessa filmer. På nåt sätt råkade jag snappa upp att min husgud inom musikens värld, funköversteprästen George Clinton, skulle vara med i den avslutande filmen. Och jag kunde ju inte göra som Sofia och hoppa direkt på den sista filmen så jag fick snällt kolla in ettan och även den där kortisen som jag skrev om igår.

I Trolls World Tour får prinsessan Poppy och hennes unga vänner reda på att det finns fler penntroll som alla ser annorlunda ut och alla gillar olika musikstilar. Poppy och hennes kompisar är pop-troll och nån annan musik kan de inte tänka sig ens existerar och varför skulle man i såna fall ens lyssna på den.

Once upon a time så fanns det sex stycken strängar, en för varje musikstil: pop, rock, klassiskt, country, techno och, hör och häpna, funk! Alla trollen levde i harmoni. Så småningom började trollen emellertid bli less på de andra musikstilarna. De ville bara höra sin egen musik! Till slut blev det så att trollen tog sina respektive strängar och drog iväg till olika delar av trollvärlden för att där lyssna på sin musik ifred.

Eller var det verkligen det som hände? Var det kanske så att en viss musikstil försökte ta över de andra stilarna genom att stjäla element från dem och på så sätt skapa en bred och mer urvattnad musik som dominerar? Och så slutade det med att de andra fem trolltyperna helt enkelt fick fly för att bevara sin musik. Hmmm, jag undrar vilken stil som var boven?

I filmens inledning har en av trolltyperna blivit rebelliska och nu vill de, ledda av Queen Barb, ta över världen med sin musik. Vilka troll handlar det om? Jo, givetvis de farliga rock-trollen. Återigen är det nu upp till Poppy och hennes team att få alla att bli sams och spela i harmoni igen.

Ja, som sagt i tidigare inlägg, det här är väldigt förutsägbara och harmlösa filmer. Man vet efter en kvart vad som ska hända och i princip i detalj hur det kommer att ske. Det finns inget att bli överraskad över. Inget farligt. Inget tänkvärt. Det är öppna dörrar.

George Clinton då? Jo, han är med väldigt lite, men de få sekunder han är med gillade jag. Clinton spelar givetvis kungen över funk-trollen, King Quincy. Det är alltid kul när ens egna underskattade favoriter får lite välförtjänt uppskattning och uppmärksamhet. Gubben är närmare åttio nu och det känns som ett under att han överlevt så länge med tanke på de substanser som han tagit under årens lopp. De senaste tio åren har han dock ändrat livsstil och är nu helt ren. Good för him!

Jag hade räknat med lite mer skön funk än det bjöds på. När Poppy kommer till funk-trollens huvudstad Vibe City fick vi höra lite kort på ”Atomic Dog” som inte är nån av mina P-Funk-favoriter, snarare tvärtom. Det var dock kul att Vibe City var ett rymdskepp och såg ut precis som det berömda moderskeppet, The Mothership, från P-Funks konserter på 70-talet.

Slutar filmen med att konstatera att vi INTE är lika, att vi ska uppskatta och vara tacksamma för våra olikheter, att vi ska leva i harmoni pga olikheterna och inte trots dem? Har påven en rolig mössa?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

George Clinton a.k.a. Dr Funkenstein och King Quincy

Trolls Holiday (2017)

Inget gott som har nåt ont med sig, eller vad är det man säger? I den första filmen om våra penntroll så såg prinsessan Poppy till att de deppiga bergerna hittade den inre lyckan och inte längre behövde fira helgdagen Trollafton med att äta penntroll. Problemet som det medförde var dock att bergerna nu inte har några helgdagar alls att fira då Trollafton var den enda de hade. Penntrollen däremot, de firar nånting i princip varje dag.

I Trolls Holiday, en kortfilmsuppföljaren (25 minuter) till den första filmen, så är det återigen upp till prinsessan Poppy och hennes team att rycka ut (slå till, avslöja) för att hjälpa bergerna att hitta på en ny dag att fira. Varför inte ge bort en av sina egna?

Poppy har en uppsjö idéer som förmedlas till kungen och drottningen av Bergenstaden medelst sång- och dansnummer. Bergerna är inte roade. Men så när allt ser som mörkast ut så inser bägge parter vad som är viktigt: att fira det som är fint i livet och inte ytliga saker. Vad bergernas nya helgdag egentligen gick ut på minns jag knappt trots att det bara var några dagar sen jag såg filmen. Men jag tror det var sång, dans och girlanger – och inga trolltacos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Trolls (2016)

Trolls är en fullkomligt harmlös animerad film om såna där penntroll som man hade som liten. De var gulliga, hade hår som stod rakt upp och så satte man dit dem på änden av pennan. Här har DreamWorks Animation hittat på en historia som kretsar kring dessa lyckliga troll som till skillnad från Skalman har en kramklocka, dvs en klocka som när den piper låter penntrollen veta att det är dags att kramas. Förutom att kramas går deras tillvaro ut på att har roligt, sjunga och dansa.

Sämre ställt är det med bergerna. De är också en sorts troll fast större och olyckligare. För bergerna finns det ingenting roligt alls. Förutom en sak: att äta penntrollen. En gång om året firar de trollafton där man äter sig lyckligt mätt på små välsmakande trolltacos.

Nu har penntrollen emellertid lyckats leva i skymundan utan att upptäckas av bergerna i över 20 år. Men när penntrollen ledda av prinsessan Poppy har en alltför högljudd fest så vill det sig inte bättre att de blir upptäckta. Några av penntrollen norpas och hamnar i förvar i Bergenstaden i väntan på att bli snacks. Nu är det upp till en grupp penntroll att ge sig av på en räddningsaktion.

Ja, men det här var ju harmlöst, som sagt. Förresten, glömde jag att säga att det är en musikal!? Det är en musikal. Jag har tittat på en musikal! Vilka oväntade effekterna den här Corona-krisen för med sig.

Musiken är funky, vilket jag uppskattade. Ganska bra sväng. Det förekommer både covers på kända låtar och en del nyskrivet. Det bästa är nästan prinsessan Poppys koskälla (ett underskattad instrument för optimalt sväng). Det förekommer även ett glittrigt autotune-troll som var kul. Allt han sa eller sjöng hade den något obehagliga elektroniska autotune-effekten.

De pratande huvudrollerna görs av superkäcka Anna Kendrick och helylle Justin Timberlake (som även är en av filmens producenter). Kendrick är klockren. Justin är stabil men kanske inte världens roligaste röstskådis.

Filmens budskap är enkelt. Man kan inte äta sig lycklig. Nej, din lycka finns redan inom dig, det gäller bara att hitta och ta fram den. Och det är just det som Poppy & Co försöker visa för bergerna. Tror ni att de lyckas? Har påven en lustig hatt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Simple Favor (2018)

Jag tror inte jag har sett enda film av regissören Paul Feig. Detta faktum framkallar viss förvåning bland mina filmintresserade vänner. ”Har du inte sett Bridesmaids?!” utbrister de häpet och börjar citera repliker och jag känner mig utanför.

Anledningen till att jag inte lockats till hans filmer? Jag vet inte, men det är nåt med en viss typ av stiliserad och överdriven amerikansk komedi som jag aldrig känner nåt sug av att se. Jag har inte sett Bridesmaids, The Heat, Spy, Wedding Crashers, Trainwreck, Knocked Up eller Pitch Perfect. Det kanske jag borde. Jag kanske gillar dem!?

Nu har jag i alla fall sett en film av Paul Feig. Fast grejen är att A Simple Favor skulle vara en thriller (Hitchcock-inspirerad sas det), så jag kanske skulle få helt fel bild av Feig som regissör. Det tror jag inte jag fick. För mig känns det som att A Simple Favor nog är hyfsat lik hans andra filmer (säger jag som inte sett enda av dem!). Det är bara det att Feig visar en lite annan sida av sig själv och väljer att låta filmen gå åt thriller-hållet. För mig känns den ändå nästan mer som en komedi.

Allas älskling Anna Kendrick spelar Stephanie, den duktiga mamman som vloggar om fläckborttagning och kakdeg och som är raka motsatsen till Emily (Blake Lively). Istället för att prata om bullbak på YouTube så inleder Emily eftermiddagen med en Gin och tonic. Av nån anledning blir de vänner, kanske för att Stephanie hela tiden ställer upp och hämtar Emilys son på skolan. Well, och sen får väl även Emily Stephanie att släppa loss och bli lite vildare.

En dag försvinner Emily spårlöst och Stephanie blir besatt av att hitta sin ”bästa vän”, något som hon också rapporterar om på sin vlogg.

Filmens värld är nån form av förhöjd verklighet, det är tydligt. Så är det väl ofta i filmer och jag brukar inte ha nåt problem med det. Här gjorde det dock att jag kände en distans och det ledde till att hela filmen blev kall för mig.

Kendrick och Lively har inledningsvis ett ganska roligt samspel. Två kontraster möts och det uppstår en del kul situationer. Dessutom älskade jag Livelys kläder, mest i form av snygga kostymer. Men sen försvinner Emily och det samspelet försvann ju då också.

Det förekom en poliskommissarie som hade en del roliga scener. Han var en skön typ som såg igenom alla han pratade med (eller förhörde snarare), inklusive Stephanie.

Jag ska även ge filmen att den var ganska klurig att förutse. Vilken väg ska den ta? Vilken rollfigur är det egentligen som är the bad guy? Det svängde lite fram och tillbaka.

Problemet var bara att jag inte kände nåt för nån i filmen. Jag tyckte heller aldrig att den var tillräckligt rolig eller spännande för att lyfta sig själv till några högre nivåer. Jag tror helt enkelt det inte var min typ av film. Jag ser hantverket men filmen går mig lite förbi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioA Simple Favor har premiär imorgon fredag och jag tror faktiskt jag rekommenderar ett biobesök. I det här fallet misstänker jag det är mig det är fel på, snarare än filmen, och många kommer nog uppskatta den och tycka att det är ett roligt, skarpt och stilfullt litet thrillermysterium.

Fler som skriver om A Simple Favor:

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Up in the Air


Titel: Up in the Air
Regi: Jason Reitman
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Efter inledningen och de första fem minuterna visste jag att jag förmodligen skulle vara tvungen att ge filmen en fyra. Det är en fantastiskt snygg och steril miljö som målas upp. Den opersonliga stämningen skapas perfekt av regissör Reitman och huvudrollens George Clooney. One Hour Photo och några andra filmer med liknande tema/miljöer (det sterila opersonliga samhället) kommer jag att tänka på. Början är i princip en satir, och just hur det funkar på flygplatser är nåt jag känner igen och därför tycker är roligt. Clooney är perfekt i sin roll som väl påminner en hel del om hans roller i både Michael Clayton och Intolerable Cruelty (främst när Clooney håller/ska hålla sitt tal mot slutet).

En sak jag noterade var att det måste ha varit en body double när vi får se Vera Farmiga naken bakifrån i inledningen. Och ja, det passar kanske in i den konstgjorda miljön som Clooney & Co lever i. Filmen är som bäst när Clooney reser runt med den unga nyanställda Natalie (Anna Kendrick), träffar Vera igen, partar på tech-fest med inhyrd rappare (helt underbar sekvens). Sen tappar filmen tyvärr sin udd. Jag vet inte, det är som man inte vet riktigt hur man ska knyta ihop det hela, det flyter inte på på samma sätt. Man får inte till nån riktigt bra slutpoäng. Någonstans efter kanske en halvtimme så blev filmen bara sämre, men betyget stannar ändå på en svag fyra.

4-/5

PS. Lite research visade mycket riktigt att Vera Farmiga hade en body double, något hon själv var lite besviken på eftersom de hade spelat in scenen med henne själv också och hon själv tyckte att hon såg bra ut. Oh well.

PPS. En sak som gjorde att man inte riktigt kom fram till nåt riktigt slut i filmen var kanske att filmmakarna inte kunde bestämma sig om filmen handlade om människor som förlorar sina jobb (som de människor Clooney säger upp) eller om den handlade människor som lever ensamma (utan ryggsäck…) i en opersonlig värld (som Clooney).

%d bloggare gillar detta: