Som jag minns det så blev Promising Young Woman ganska uppmärksammad när den kom. Själv önskar jag att jag hade vetat lite mindre om den innan titten. Nu gick jag miste om en del överraskningar under inledningen. Men ganska snart var jag ändå ändå inne i filmens twistade och pastell- och neon-färgade värld.
Carey Mulligan spelar Cassie, en kvinna med ett förlutet som gjort henne till en kvinna med ett hämnduppdrag. Länge är det oklart vad som egentligen har hänt. Men det handlar i grunden om att män är slödder och svin men ändå får lov att vara det utan påföljd. Det är ett systemfel som Cassie ser som sin uppgift att rätta till, och det är när hon ställer raka och enkla frågor som det blir uppenbart hur absurt allt är. Parallellt med sin quest så får hon ihop det med en till synes normal snubbe spelade av Bo Burnham. Eller döljer han också nåt?
Jag är inte säker på att jag gillar filmens slutdel då den ändrar ton och förvandlas till en sorts svart komedi. Det var nåt med tonskiftet som inte helt gick hem hos mig. Slutligen: musiken var inte min kopp te som musik betraktat. Däremot var den passande i filmen.
Att Shoot to Kill, eller Deadly Pursuit som den fick heta utanför USA, skulle bli ett trevligt återseende, det var jag helt säker på. Den hade en del att leva upp till då den hamnade så pass högt som på plats tre på min topplista över 1988 års bästa filmer. Skulle den hålla måttet vid den här omtitten?
Sidney Poitier spelar här FBI-agenten Stantin som jagar en synnerligen brutal, hänsynslös och slug juveltjuv. Det hela inleds med ett gisslandrama med tragisk utgång där vår brottsling slinker mellan polisens fingrar. Jakten tar oss tittare och Stantin upp i bergen, nära gränsen till Kanada, där skurken har infiltrerat en liten turistgrupp ute på hajk med guiden Sarah, spelad av Kirstie Alley.
Stantin paras ihop med Sarahs pojkvän, den vrånge bergsmannen Knox (Tom Berenger). Knox låter motvilligt, efter övertalning, Stantin att haka på när han ger sig av för att försöka rädda sin Sarah. Det blir inte en promenad i parken för stadsmannen Stantin. Knox tycker att Stantin sinkar honom och hoppas inget annat än att han ska ge upp. Men skam den som ger sig.
Bland det första jag tänker på är musiken som spelas under förtexterna. Den för direkt tankarna till smörig 80-talsmusik. Hehe, inte så konstigt då filmen är från 1988. Det är stråkar och ostig saxofon och så ett speciellt trumljud som David Sandberg återanvände i Kung Fury.
En lustig detalj är att jag inte mindes ett jota av filmens första 25 minuter som utspelar i San Francisco innan Stantin ger sig ut i vildmarken tillsammans med Know. Det beror ganska säkert på att inledningen är lite tråkig och bara en transportsträcka fram till att filmen kickar igång ordentligt. Detsamma gäller för övrigt avslutningen som jag inte heller kom ihåg mycket av. Fast Poitier är ändå sevärd hela tiden. Vilken pondus, grace och intensitet han har och, inte att förglömma, en bra komisk timing.
Filmens största behållning är helt klart samspelet mellan Poitier och Berenger. Faktum är att jag skulle nästan klassa Shoot to Kill som en buddy-komedi. Knox är vrång och vresig och försöker bli av med Stantin mest hela tiden. Stantin är tafatt där uppe i bergen men han gör ändå det han måste för att inte bli avhängd. Envis som en åsna. Givetvis växer det hos båda fram en beundran för varandra.
”Do you mountainmen do this kind of shit a lot?” ”Every damn day!”
”You FBI guys do this kind of shit a lot?” ”Every damn day.”
Upplägget med en okänd skurk i en mindre grupp är smart. Filmen försöker hela tiden luras och få oss att tro att det är fel man som är skurken. Om man sett filmen tidigare eller känner till skådisen som spelar den rollen så är det ju inte så svårt att räkna ut vem det är. I vilket fall så tycker jag det är ett smart upplägg. Och som jag skrev tidigare så är skurken verkligen hänsynslös och brutal.
Sidney Poitier är bäst i filmen och jag gillar att man inte gör nån stor grej av att han är svart. Det förekommer en redneck som har svårt att tro att han verkligen är en ”G-Man” och så skämtar man vid ett tillfälle om att en förvirrad björn nog aldrig sett en svart man förut. Men that’s it.
Jag gillar verkligen Shoot to Kill. Vi får härliga bergsmiljöer, action, buddy-komedi, vildmark, äventyr och en matinéstämning som är på topp. Kanske sjönk filmen ett halvt snäpp vid omtitten (några av de komiska inslagen kändes aningen fåniga den här gången) men en stark trea ska den ha.
Betyg 2012:
Betyg 2018:
Fyra vilda saker
Utlösande händelse: En mördare och juveltjuv ska fly till Kanada och gömmer sig i turistgrupp som ger sig ut på hajk i vildmarken. Miljö: Riktigt trevliga miljöer i form av skog, berg, forsande älvar, raviner, linbanor, raststugor i trä och så en liten snöstorm. Djurattacker: Japp, en björnattack plus en stirrande älg. MacGyver: Inte så mycket men vi får uppleva klättring medelst rep över en ravin och även gammal hederlig bergsklättring. Inte så mycket MacGyver alltså.
Titel: The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet)
Regi: Frank Darabont
År: 1994
IMDb | Filmtipset
Det var riktigt länge sen jag såg The Shawshank Redemption. Jag mindes den som mycket bra men att det skulle vara världens bästa film ställde jag mig väldigt tvivlande till. En stark fyra, så långt kunde jag sträcka mig. Eftersom jag hade tillgång till ett antal gratisfilmer på Voddler och just Nyckeln till frihet fanns med i utbudet så bestämde jag mig för att se den. Nu skulle jag en gång för alla se om Frank Darabonts filmatiseringen av Stephen Kings novell Rita Hayworth and the Shawshank Redemption levde upp till sitt rykte.
Filmen började. Efter ungefär fem minuter så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Filmen är något så udda som en mysig fängelsefilm. Miljön i fängelset dit Andy Dufresne (Tim Robbins) hamnar efter att ha blivit dömd för mordet på sin frun och hennes älskare är som tagen ur en mysig sagovärld. Alla där inne är mer eller mindre mysiga farbröder. Det är nästan så att till och med ”systrarna” som uppmanar Andy att tappa tvålen i duschen är mysiga.
Givetvis har vi en sadistisk fängelsechef (Bob Gunton) — ”Put your trust in the Lord; your ass belongs to me!” — och hans partner in crime vaktchefen (Clancy Brown). Men som sagt, till och med dessa karaktärer… ja jag behöver inte säga det. De passar liksom in i sagovärlden som Darabont bygger upp. Där ska ju finnas elakingar, det hör till, men man vet liksom att det goda kommer att segra.
Jag har faktiskt lite svårt att se att Kings novell kunde bli en så här bra film. Jag minns novellen som, inte tråkig eller dålig, men lite torr. Vad är det som gör att filmen funkar så bra? En sak är att King har hållit sig så långt borta från filmen som möjligt. En annan sak är att de filmatiseringar av King som brukar bli bäst är de som är baserade på hans kortare historier. Ta bara Stand By Me som bygger på novellen The Body. Darabont gjorde ju The Green Mile (en lång roman) några år efter Shawshank och den är ju bra men lite överlång.
Berättarröst på film är ju ett omdebatterat ämne. Bra eller dåligt? Ja, jag är väl kanske inget större fan men jag brukar inte irritera mig speciellt heller. En sak kan jag konstatera: om det är nån som ska agera berättarröst så är det berättarrösternas berättarröst. Yes, you guessed it: Morgan ”Rösten” Freeman.
Tim Robbins som Andy… ja, Robbins är en ganska märklig skådis. Har han egentligen några andra uttryck än sitt vanliga (uttryckslösa) då det verkar som om han har tagit några Valium i sin trailer innan inspelning? Men det konstiga är att han funkar perfekt just här. Man sitter liksom och är irriterad på att han verkar så lugn och inte gör nåt… gör något. Vid några tillfällen skymtar man dock hans desperation bakom den oberörda fasaden.
Som jag skrev i början, så fort filmen börjar så vill jag att den inte ska ta slut. Det måste vara ett tecken på en bra film. En mycket bra film.
5/5
Vad tycker andra filmbloggare om ”världens bästa film”? Ja, Voldo gillar den i alla fall.
Som jag minns det så blev Promising Young Woman ganska uppmärksammad när den kom. Själv önskar jag att jag hade vetat lite mindre om den innan titten. Nu gick jag miste om en del överraskningar under inledningen. Men ganska snart var jag ändå ändå inne i filmens twistade och pastell- och neon-färgade värld.
Att 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?