10 i topp: Filmer 1994

1994Det kom ett mail från Fripps filmrevyer-Henke där han tyckte det var dags att dra igång årsbästalistorna igen. Han ville beta av 90-talet och de år som var kvar där. Jag hakar givetvis på eftersom det funkar som en bra spark i ändan att faktiskt göra sin lista. Nu kör vi år 1994. Jag själv har t ex 1998 och 1999 kvar också men det gör ju inget om vi hoppar fram och tillbaka lite. Jag får helt enkelt återkomma till ’99 (och ’98) senare.

Hur var ’94 som filmår? Ja, vi får väl se, men för mig känns det som ett år med två eller tre rejäla toppar och sen plats 4-10 som jag nästan hade kunnat rangordna hur som helst. En stor anledning till det är det var fasligt länge sen jag såg några (de flesta) av filmerna.

Men då kör vi!

 

10. No Escape
No Escape
Nej, jag menar inte No Escape med Owen Wilson. 😉 Haha, ja, jag råkade se att den här ”klassikern” med Ray Liotta kom ut ’94 och därför kan jag inte låta bli att placera den på plats tio. En härlig äventyrsfilm i en dystopisk framtidsmiljö om en rymning från en fängelseö. I Sverige är den mer känd som Flykten från Absolom.

9. Brända av solen
Brända av solen

En klassisk rysk och mustig film. Den börjar lite crazy med aningen jobbig slavisk humor men blir sen mer och mer dramatisk. Det är mycket vackert filmat och det förekommer dessutom en del surrealistisk symbolik.

8. Drunken Master II
Drunken Master II
I uppföljaren till 70-talsklassikern Drunken Master är Jackie Chan återigen Wong Fei-hung och han får återigen anledning att dricka sig bra på kung fu. Slutfajten (ja, det finns vissa *host*farsartade*host* inslag) som är bland det svettigaste jag har sett är värd en femma även om inte filmen är det.

7. Speed
Speed
Speeeeeeeeeeeeed. Varför inte? Jag minns den som rejält spännande med sköna skådisar (Keanu och Sandra) och en bra skurk (Dennis Hopper).

6. Att leva
Att leva

Ett härligt, klassiskt, enkelt men ändå episkt familjedrama från Zhang Yimou med bl a Gong Li. Jag blev utmanad av Filmmedia-David att se den när filmspanarna körde utmaningstema för ett år sen. Det var inte mycket till utmaning eftersom jag älskade den. 😉

5. Chungking Express
Chungking Express
Wong Kar-wai är en gammal favorit. Tillsammans med fotografen Christopher Doyle skapar han filmer som är bitterljuva, roliga, märkliga, gripande, melankoliska, och väldigt snygga.

4. Trois couleurs: Rouge
Trois couleurs: Rouge

Jag minns knappt nånting av filmen men jag minns att jag gillade den skarpt. Räcker det?

3. Natural Born Killers
Natural Born Killers

En av de filmer som jag såg på bio i Uppsala där jag pluggade vid den här tiden. Jag minns att denna och min etta på listan (båda skrivna av QT) kom ungefär samtidigt och att jag och några av mina kursare såg bägge två, och vi gillade NBK bättre än PF. Då alltså.

2. The Shawshank Redemption
The Shawshank Redemption

Att en fängelsefilm kan vara mysig bevisas här. Jag tror detta är den bästa Stephen King-filmatiseringen nånsin. Det är åtminstone min favorit. 5/5.

1. Pulp Fiction
Pulp Fiction
Jag såg denna på en klassisk visning på biografen Spegeln i Uppsala. Anekdoten låter berätta att min kursare som satt i sätet bredvid svimmade av under scenen där en medvetslös och överdosad Uma Thurman ska få en adrenalinspruta i hjärtat. Klassisk visning, klassisk film! 5/5.

 

Har jag några bubblare? Ja, en handfull och de hade lika gärna kunnat hamnat på listan: Léon, Forrest Gump, Fist of Legend, The Hudsucker Proxy, Fyra bröllop och en begravning, Star Trek: Generations.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1994:

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
We Could Watch Movies

The Shawshank Redemption


Titel: The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet)
Regi: Frank Darabont
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Det var riktigt länge sen jag såg The Shawshank Redemption. Jag mindes den som mycket bra men att det skulle vara världens bästa film ställde jag mig väldigt tvivlande till. En stark fyra, så långt kunde jag sträcka mig. Eftersom jag hade tillgång till ett antal gratisfilmer på Voddler och just Nyckeln till frihet fanns med i utbudet så bestämde jag mig för att se den. Nu skulle jag en gång för alla se om Frank Darabonts filmatiseringen av Stephen Kings novell Rita Hayworth and the Shawshank Redemption levde upp till sitt rykte.

Filmen började. Efter ungefär fem minuter så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Filmen är något så udda som en mysig fängelsefilm. Miljön i fängelset dit Andy Dufresne (Tim Robbins) hamnar efter att ha blivit dömd för mordet på sin frun och hennes älskare är som tagen ur en mysig sagovärld. Alla där inne är mer eller mindre mysiga farbröder. Det är nästan så att till och med ”systrarna” som uppmanar Andy att tappa tvålen i duschen är mysiga.

Givetvis har vi en sadistisk fängelsechef (Bob Gunton) — ”Put your trust in the Lord; your ass belongs to me!” — och hans partner in crime vaktchefen (Clancy Brown). Men som sagt, till och med dessa karaktärer… ja jag behöver inte säga det. De passar liksom in i sagovärlden som Darabont bygger upp. Där ska ju finnas elakingar, det hör till, men man vet liksom att det goda kommer att segra.


Jag har faktiskt lite svårt att se att Kings novell kunde bli en så här bra film. Jag minns novellen som, inte tråkig eller dålig, men lite torr. Vad är det som gör att filmen funkar så bra? En sak är att King har hållit sig så långt borta från filmen som möjligt. En annan sak är att de filmatiseringar av King som brukar bli bäst är de som är baserade på hans kortare historier. Ta bara Stand By Me som bygger på novellen The Body. Darabont gjorde ju The Green Mile (en lång roman) några år efter Shawshank och den är ju bra men lite överlång.

Berättarröst på film är ju ett omdebatterat ämne. Bra eller dåligt? Ja, jag är väl kanske inget större fan men jag brukar inte irritera mig speciellt heller. En sak kan jag konstatera: om det är nån som ska agera berättarröst så är det berättarrösternas berättarröst. Yes, you guessed it: Morgan ”Rösten” Freeman.

Tim Robbins som Andy… ja, Robbins är en ganska märklig skådis. Har han egentligen några andra uttryck än sitt vanliga (uttryckslösa) då det verkar som om han har tagit några Valium i sin trailer innan inspelning? Men det konstiga är att han funkar perfekt just här. Man sitter liksom och är irriterad på att han verkar så lugn och inte gör nåt… gör något. Vid några tillfällen skymtar man dock hans desperation bakom den oberörda fasaden.

Som jag skrev i början, så fort filmen börjar så vill jag att den inte ska ta slut. Det måste vara ett tecken på en bra film. En mycket bra film.

5/5

Vad tycker andra filmbloggare om ”världens bästa film”? Ja, Voldo gillar den i alla fall.