Into the Wild: Shoot to Kill (1988)

Att Shoot to Kill, eller Deadly Pursuit som den fick heta utanför USA, skulle bli ett trevligt återseende, det var jag helt säker på. Den hade en del att leva upp till då den hamnade så pass högt som på plats tre på min topplista över 1988 års bästa filmer. Skulle den hålla måttet vid den här omtitten?

Sidney Poitier spelar här FBI-agenten Stantin som jagar en synnerligen brutal, hänsynslös och slug juveltjuv. Det hela inleds med ett gisslandrama med tragisk utgång där vår brottsling slinker mellan polisens fingrar. Jakten tar oss tittare och Stantin upp i bergen, nära gränsen till Kanada, där skurken har infiltrerat en liten turistgrupp ute på hajk med guiden Sarah, spelad av Kirstie Alley.

Stantin paras ihop med Sarahs pojkvän, den vrånge bergsmannen Knox (Tom Berenger). Knox låter motvilligt, efter övertalning, Stantin att haka på när han ger sig av för att försöka rädda sin Sarah. Det blir inte en promenad i parken för stadsmannen Stantin. Knox tycker att Stantin sinkar honom och hoppas inget annat än att han ska ge upp. Men skam den som ger sig.

Bland det första jag tänker på är musiken som spelas under förtexterna. Den för direkt tankarna till smörig 80-talsmusik. Hehe, inte så konstigt då filmen är från 1988. Det är stråkar och ostig saxofon och så ett speciellt trumljud som David Sandberg återanvände i Kung Fury.

En lustig detalj är att jag inte mindes ett jota av filmens första 25 minuter som utspelar i San Francisco innan Stantin ger sig ut i vildmarken tillsammans med Know. Det beror ganska säkert på att inledningen är lite tråkig och bara en transportsträcka fram till att filmen kickar igång ordentligt. Detsamma gäller för övrigt avslutningen som jag inte heller kom ihåg mycket av. Fast Poitier är ändå sevärd hela tiden. Vilken pondus, grace och intensitet han har och, inte att förglömma, en bra komisk timing.

Filmens största behållning är helt klart samspelet mellan Poitier och Berenger. Faktum är att jag skulle nästan klassa Shoot to Kill som en buddy-komedi. Knox är vrång och vresig och försöker bli av med Stantin mest hela tiden. Stantin är tafatt där uppe i bergen men han gör ändå det han måste för att inte bli avhängd. Envis som en åsna. Givetvis växer det hos båda fram en beundran för varandra.

”Do you mountainmen do this kind of shit a lot?”
”Every damn day!”

”You FBI guys do this kind of shit a lot?”
”Every damn day.”

Upplägget med en okänd skurk i en mindre grupp är smart. Filmen försöker hela tiden luras och få oss att tro att det är fel man som är skurken. Om man sett filmen tidigare eller känner till skådisen som spelar den rollen så är det ju inte så svårt att räkna ut vem det är. I vilket fall så tycker jag det är ett smart upplägg. Och som jag skrev tidigare så är skurken verkligen hänsynslös och brutal.

Sidney Poitier är bäst i filmen och jag gillar att man inte gör nån stor grej av att han är svart. Det förekommer en redneck som har svårt att tro att han verkligen är en ”G-Man” och så skämtar man vid ett tillfälle om att en förvirrad björn nog aldrig sett en svart man förut. Men that’s it.

Jag gillar verkligen Shoot to Kill. Vi får härliga bergsmiljöer, action, buddy-komedi, vildmark, äventyr och en matinéstämning som är på topp. Kanske sjönk filmen ett halvt snäpp vid omtitten (några av de komiska inslagen kändes aningen fåniga den här gången) men en stark trea ska den ha.

Betyg 2012:

Betyg 2018:

Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En mördare och juveltjuv ska fly till Kanada och gömmer sig i turistgrupp som ger sig ut på hajk i vildmarken.
Miljö: Riktigt trevliga miljöer i form av skog, berg, forsande älvar, raviner, linbanor, raststugor i trä och så en liten snöstorm.
Djurattacker: Japp, en björnattack plus en stirrande älg.
MacGyver: Inte så mycket men vi får uppleva klättring medelst rep över en ravin och även gammal hederlig bergsklättring. Inte så mycket MacGyver alltså.