Cooley High (1975)

17 juni, 2026 2 kommentarer

Ja, jag har med kategorin blaxploitation på den här filmen. Jag är inte säker på att Cooley High egentligen tillhör den genren även om det är svarta rollfigurer i fokus, det begås en del brott och det är ett schysst soundtrack.

Jag minns att Filmspotting körde ett blaxploitation-tema för några år sen och då hade de med Cooley High så det är nog ok med den stämpeln även om filmen känns mer som ett ”normalt” drama, ett coming of age-drama. Jag skulle vilja säga att filmen är en föregångare inom svart film och jag skulle gissa att en viss Spike Lee har hämtat inspiration härifrån.

Till skillnad från blaxploitation-rullar som Shaft och Super Fly så känns rollfigurerna här som riktiga människor och inte svarta superhjältar. Allt känns mer på riktigt. Det hela utspelar sig i Chicago 1964 i och omkring Cooley High School som är en yrkesskola, en s.k. vocational school på engelska.

I fokus är kompisarna Preach (en ung Glynn Turman, borgmästaren från The Wire, yay!) och Cochise (Lawrence Hilton Jacobs). Preach drömmer om att bli författare. Cochise drömmer om… ja, mest om att hångla med tjejer.

Preach och Cochise och deras gäng är up to no good utan springer (ja, de bokstavligen springer hela tiden) mest runt och stökar, går på quarter parties (husfest med inträde för en quarter), dricker ”wine” som snarare verkar vara nån form av sprit (förmodligen hembränt). De går på bio och ser en Godzilla-film. Ja, fast de hånglar mest med sina ”flickvänner” så jag vet inte hur mycket de såg av filmen.

Mm, jag vet inte. Det finns inte riktigt nån historia. Preacher vill bli författare, typ. Fast det finns några fina scener mellan Preacher och hans mamma. Filmen blir också bättre mot slutet när det blir lite mer allvar och inte så mycket trams.

En lärare på skolan, Mr Mason (Garrett Morris) tar sig an Preacher och försöker gjuta mod i honom, få honom på rätt kurs. Preacher kanske kan bli den som ”klarar sig”. Filmen är kanske som en blandning av Stand By Me och Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer.

Bra musik förstås. Motown! Det var även ett lustigt slut där vi får reda på vad som hände med alla kidsen från skolan. Lite som att man låtsades att det var en BOATS.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Coola gula förtexter med snyggt typsnitt

Arkiverad under Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Let’s Do It Again (1975)

8 juni, 2026 2 kommentarer

Let’s Do It Again är andra delen av en sorts trilogi där samtliga filmer är regisserade av Sidney Poitier och har Poitier och Bill Cosby i huvudrollerna. Det är inte likt mig att hoppa in i andra delen av en trilogi men jag skulle titta på filmer från 1975 så då fick det bli så, och tydligen handlar de om tre separata filmer och Cosby och Poitier gör inte samma rollfigurer. De två andra filmerna är Uptown Saturday Night (1974) och A Piece of the Action (1977).

Inte oväntat är det schysst musik i den här svarta 70-talsrullen precis som i samtida blaxploitation-filmer. Nu är nog Let’s Do It Again mer av en crime buddy comedy men den tangerar genren och musiken levererar som sagt. Det är Curtis Mayfield som ligger bakom filmens soundtrack. Han gjorde ju även musiken till Super Fly som nog är ännu mer känt. Mayfield skrev här låtarna som framfördes av familjegruppen The Staple Singers.

Filmens handling är fånig. Cosby är en pajas medan Poitier är en straight guy. Fast grejen är att Poitiers rollfigur har en talang. Han kan hypnotisera folk, och Cosby lyckas övertala honom att använda sina färdigheter för att de ska dra in storkovan på boxningsmatcher och därmed kunna bygga en ny kyrka då deras gamla ska rivas. Vinna på boxningsmatcher med hjälp av hypnos? Jo, satsa allt på underdogen, hypnotisera underdogen att tro han är Mike Tyson. Vinst varje gång.

Ja, det är fånigt men det funkar. Cosby och Poitier kompletterar varandra bra. Poitier är en favorit även om jag inte sett speciellt många filmer med honom. Nu kommer jag att tänka på Shoot to Kill (a.k.a Dead Pursuit) där han spelar en liknande roll. Fast utan hypnosen då. Eller kanske inte. Jag tror han måste ha hypnotiserat den där grizzlybjörnen (och älgen).

Cosby och Poitier ska även blåsa ett antal bookies för att få pengar från alla på samma gång. Ja, de gapar över mycket. De spelar själva gangsters med en härlig pimp stride för att lura sina offer. De tar även hjälp av sina respektive fruar som får spela dames/broads/chicks/numbers vilket kändes lite oväntat och roligt. Det hela avslutas med en, faktiskt, imponerande jakt till fots som fick mig att tänka på Point Break.

Nämnde jag att boxaren George Foreman gör en cameo som en av Cosbys kollegor på en byggplats? Well, om inte, så har jag gjort det nu.

Obs! Ja, jag har helt bortsett från allt som Bill Cosby har blivit anklagad för (om han bara gjort en sjundedel så är det illa nog) och sett filmen som den film den är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Titellåten från filmen

Arkiverad under Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Trouble Man (1972)

29 januari, 2023 Lämna en kommentar

Trouble is here! He’s street smart and steel hard. He’s a healer, a fixer.

Mr T: ”My name is T, baby”.

He wears 600 dollar suites, drives a 10000 dollar car, and he carries two guns: one to stop trouble and one to make trouble. He was born in the ghetto and raised in the streets. He’s been a man since he was a kid, and trouble is this man’s name. If you got trouble, call T and leave a message. Service is prompt, efficient and deadly!

TROUBLE MAN, you jive him, he’ll wash you away. TROUBLE MAN.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om ni undrar vad ovanstående text är för nåt så är det en transkribering (gjord av mig, inte ChatGPT) av trailern för blaxploitation-filmen Trouble Man. Rätt upp och ner, bara så där. Jag tyckte den beskriver filmen rätt så bra. Ibland gör man det lätt för sig. 🙂 Jag kan även tillägga att filmmusiken (albumet finns på Spotify) av Marvin Gaye givetvis är helt underbar. Här är den förlängda versionen av låten ”‘T’ Plays It Cool”. Snubben som spelar trummor förtjänar ett pris… och vem spelade trummor? Jo, min research visar att det var Marvin Gaye själv! Coolt. Under inledningen av sin karriär var han tydligen ofta studiomusiker som just batterist.

Arkiverad under Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Super Fly (1972)

18 september, 2022 Lämna en kommentar

Mannen med det coola namnet Youngblood Priest är en svart knarkkung i Harlem. Han vaknar upp med en vit älskarinna, drar en lina för att vakna upp ännu mer. När han lämnar lägenheten frågar kvinnan: ”Will you be back soon?”. Först ute på gatan på väg till bilen drar Priest upp gylfen. Han är super fly med andra ord (gylf… fly…) och bra spelad av Ron O’Neal som har ett sofistikerat och underhållande sätt att föra sig.

Priest vill fortsätta vara super fly men i en annan bransch, en laglig bransch. Stick it to the Man, lagligt? Hur ska det gå till? Ja, det är som det brukar vara i såna här filmer. En sista stöt. En sista stöt för att fixa ett avgångsvederlag och startkapital på samma gång.

New York är skitigt, på flera sätt än ett. Det är skitigt på ytan, det är skitigt på djupet. Staden är fylld med ödetomter med stora grushögar efter rivna byggnader. Poilsen är korrupt. Hela systemet är korrupt. Mina tankar går bl a till The Wire (yay!).

Musiken av Curtis Mayfield är otroligt bra. Det förekommer ett stillbildsmontage till tonerna av Mayfields ”Pusherman” där vi får följa kokainets väg från langarna till slutanvändarna. Underbart kanske är fel ord, men det var underbart.

Black Panthers är med också. De vill inte att Priest ska sluta i knarkbranschen utan fortsätta och dessutom vill de få drogpengar och använda dem för att kämpa för sin sak. The Cause. Ja, jag sa ju att systemet var korrupt.

Super Fly känns ganska vågad eller revolutionerande för sin tid. En svart man skäller ut sin vita langare, kallar honom för en ”white honky motherf****r”, och hyr vita lönnmördare för att ta kål på honom. Black power kan man kanske säga. En sak jag fann intressant var hur Priest har en relativt ljus hudfärg. Ja, eller snarare, det jag fann intressant var hur filmen refererade till detta. Priest får höra att han inte är äkta utan en ”white looking n****r”. Ja, jag sa ju att den var vågad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det av YouTube åldersbegränsade kokainmontaget

Arkiverad under Action, Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Across 110th Street (1972)

3 juli, 2022 Lämna en kommentar

Är detta en underskattad klassiker? En klassiker är det defintivt! Underskattad? Oklart. Jag har inte riktigt koll på det, men Fripps filmrevyer-Henke hade inte ens hört talas om filmen när jag hade den på plats två på min årsbästalista för 1972. Då får man nog säga att den flugit lite under radarn. Om nu en film från 1972 kan flyga under radarn.

Across 110th Street är inte en blaxploitation-film även om den utspelar sig i samma miljöer och hämtar många element från den genren. Men det här är liksom på riktigt. Det är intensivt, svettigt och skitigt och med många närbilder på svettiga ansikten, lite som i Sergio Leones westerns. Märkliga kameravinklar används också, holländska såna kanske? Hmm, filmen hämtar nog en del inspiration från film noir. Det förekommer även ett fuskblod som inte ser äkta ut nånstans men det är nästan så att det bidrar på ett positivt sätt. Nästan.

Vi har två giganter i huvudrollerna: Anthony Quinn som den åldrade kommissarien Mattelli och Yaphet Kotto som nykomlingen Pope. De båda mer eller mindre tvingas samarbeta (nej, det är inte en buddy-komedi) kring en utredning om ett rån som gick fel och resulterade i handfull döda. Nu gäller det för Pope och Mattelli att hitta de svarta rånarna innan den italienska maffian gör det.

Filmens inledning är helt underbar med otroligt bra musik av Bobby Womack. Det är inte för inte som Quentin Tarantino använde titellåten under öppningssekvensen i Jackie Brown.

Allt i filmen är politik och/eller korruption. Jag känner igen det från The Wire (yay!). New York framstår som en rutten svamp. Rasmotsättningar är den del av en smutsig vardag. Den italienska maffian samarbetar med svarta men kallar dem för n-ordet eller värre saker. Det är en otäck film med en rad hyperintensiva scener med där folk ska utpressas eller lynchas för att nån vill göra en poäng. Skådisarna dominerar.

Mattelli är en utdöende figur, en dinosaurie. När han går igenom polishuset känner han alla intagna och säger att han ska ordna allt. Han tar mutor men har kanske ett hjärta för alla. Kottos Pope kommer in som ny och opåverkad men får växa upp snabbt.

Slutet är något av klassisker, en klassiker i klassikern, och höjer filmen ytterligare så att det nästan blir toppbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Öppningssekvensen från Jackie Brown med ”Across 110th Street” av Bobby Womack

Arkiverad under Action, Betyg 4, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Coffy (1973)

27 april, 2022 Lämna en kommentar

I höstas skrev jag om Foxy Brown med Pam Grier. Idag handlar det om Coffy, den film som kom innan Foxy Brown och gjorde Grier till stjärna.

Handlingen är väldigt lik den i Foxy Brown. Här spelar Grier sjuksyrran Coffy som sticker nålar i patienter om dagarna och knivar i knarklangare om nätterna. Coffy är ute efter hämnd efter att hennes syster har blivit drogberoende. Det ska rensas upp bland knarklangarna och hallickarna i stan, helt enkelt.

Filmen har en skön inledning med en musik som bjöd på ett funkigt sväng, snäppet vassare än svänget i Foxy Brown. Det är vibrafonisten Roy Ayers som står för soundtracket. Funkig vibrafon, tajt blås och rytmiskt bas- och gitarrsväng bara skriker 70-tal och ger helt rätt stämning.

En härlig figur är King George, en hallick i gul sparkdräkt och riktigt bra spelad av Robert DoQui.

Coffy är en film mot knark och för svartas rättigheter. Men det är inte svart och vitt (ehe) direkt. Det förekommer en svart politiker som vill att knarkpengarna i staden ska komma till användning för att hjälpa fattiga svarta, och inte bara ge rikedom till redan rika vita.

Pam Grier är som vanligt en badass och lägger inga fingrar emellan. Faktum är att det är en relativt våldsam och bitvis grym film. Att Coffy skjuter bad guys i ansiktet med hagelgevär, det är standard liksom.

Det är snyggt foto med sköna nattbilder med neonljus och baklyktor i rött som reflekteras mot den våta asfalten.

Det förekommer en over the top-scen, bland alla andra over the top-scener, med en lesbisk svart kvinna som kommer på Coffy att ha ihop det med hennes vita tjej. Ja, det är vad Harriet (som hon heter) tror i alla fall. Harriet blir arg.

I slutändan blir det en stabil trea till Coffy. Foxy Brown fick en fyra men det kanske beror på att det var den jag såg först.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”King George”

Låten ”Aragon” från filmens soundtrack

”Harriet blir arg”

Arkiverad under Action, Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Truck Turner (1974)

16 mars, 2022 Lämna en kommentar

Idag blir det en kortis om en film som hamnade på min topplista över 1974 års bästa filmer.

Oj, oj, det här var en ovanligt gritty blaxploitation-rulle med Black Moses himself Isaac Hayes i titelrollen som prisjägaren Truck Turner som ska fånga in en galen hallick.

Det förekommer mängder med klassiska bilder där Truck står i skjutställning med en gigantisk revolver. ”Dodge this!” som Trinity skulle ha sagt, och säger.

Totalt oväntat var att se den i Star Trek så städade löjtnanten Uhura (Nichelle Nichols) som en stenhård och grovmunnad bordellmamma. Underbar insats! Musiken av Hayes själv är (förstås!) helt underbar (funky!) och snäppet bättre än den i Pam Grier-rullen Foxy Brown. Truck Turner släpptes för övrigt ursprungligen som en double feature ihop med just Foxy Brown.

Istället för att skriva så mycket mer så hänvisar jag till ett underhållande inlägg med roliga bilder och kommentarer hos bloggen Udda film. Hoppa över dit och roas, vettja!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

”He’s out to get before he’s got!”


Nichelle Nichols dominerar som bordellmamma

Arkiverad under Action, Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Foxy Brown (1974)

31 oktober, 2021 2 kommentarer

Foxy Brown är filmen med en svart och kvinnlig hjältinna som kickar stjärt. I Pam Griers gestaltning är hon som en sorts superhjälte med svart bälte i barstolar (som hon själv uttryckte det när en motståndare skröt om att hon hade svart bälte i karate).

Filmens förtexter påminner lite om en James Bond-film men Pam Grier är både den kvinnliga dansaren och James Bond som kvinna. Och det hela avslutas med att hon riktar pistolen mot kameran precis som Bond gör (åh, nej, nu kom jag att tänka på det tragiska som hände filmfotografen Halyna Hutchins).

Det är mycket kvinnlig power i filmen. Foxy Browns största motståndare är bordellmamman Miss Kathryn (Kathryn Loder). Miss Kathryns egna manliga hejdukar är förmodligen mer rädda för sin chef än för de manliga rivaler som de ska slåss mot.

Det här är en blaxploitation-film och om man har sett några filmer i den genren så vet man ungefär vad som väntar. Det är på gränsen till buskis ibland och det är hela tiden over the top med coola fajter och oneliners. Det kan hända att det är något av en acquired taste och jag har väl förvärvat den smaken nu, för jag gillar det här.

Den största anledningen till det är trots allt Pam Grier, så enkelt är det. Hon är en total badass… <spoiler>Hon skär exempelvis av kuken till Miss Kathryns manliga kompanjon Steve och ger till Miss Kathryn inlagd i en burk, som en inlagd gurka typ</spoiler>. Hur många outfits har Grier i filmen? Många är det, och ungefär lika många frisyrer där afron givetvis är favoriten.

Samtidigt som det alltså är en cool blaxploitation-film med allt vad det innebär så är det i grunden en antiknarkfilm och en film om rasismen (alla vita i filmen är förstås onda) och det korrupta i det amerikanska samhället. Det kanske inte är speciellt subtilt gjort men det går liksom bra ihop med resten av filmens ganska galna ton. Jag kan inte låta bli att slå till med ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Hit Man (1972)

9 februari, 2020 Lämna en kommentar

Inför min årsbästalista för 1972 så kollade jag igenom en hel del osedda filmer. Med tanke på tidsperioden så är det inte så konstigt att det blev en del blaxploitation-rullar. Tre av dem kvalade in på topp-10: Trouble Man, Super Fly och Across 110th Street, om man nu får genrebestämma den sista som en blaxploitation-film.

En film som inte tog sig in på listan var Hit Man. Det började dock lovande. För det första så visste jag att Pam Grier skulle vara med. För det andra så inleddes den lockande med härliga förtexter och skönt funksväng från soundtracket. Efter det så gick det mesta dock utför. Inte alls till några usla djup men speciellt bra blev det aldrig.

Tyvärr visade det sig att Grier inte var med värst mycket alls. Visst, när hon väl är med så får vi se… ehe… en hel del av henne, men hon har en relativt liten biroll. I huvudrollen ser vi istället Bernie Casey som hitmannen Tyrone som återvänder hem till södra Kalifornien för sin brors begravning – och för att ta reda på vad som egentligen hände med brorsan.

Vad jag inte visste men fick reda på när jag nu läser på om Hit Man var att det var en ny version av Michael Caine-rullen Get Carter från 1971. Bägge filmerna bygger nämligen på crime-romanen Jack’s Return Home (1970). I Get Carter är det grådaskiga brittiska miljöer som Caine befinner sig i. Byt ut det mot bordeller i södra Kalifornien och du får en helt annan känsla.

Hit Man är en spretig film. Det bjuds på bröst (givetvis), bra musik (som sagt), buskishumor när Tyrone blir full tillsammans med en gammal kollega till brorsan, en foot chase som inte matchar den i Point Break, skitskumma scener när Tyrone spelar squash, fast utan racket, med en vit höjdare.

Vad som jag tyckte var väldigt onödigt var att man hade filmat en, som jag uppfattade det, autentisk dog fight mellan två kamphundar. Hade de inte kunnat spela på hundar som springer istället? Fast jag antar att i den miljö, den afroamerikanska undre världen, som skildrades i filmen så var det det som gällde.

Jag gillar de senare filmerna (Coffy och Foxy Brown) med Pam Grier betydligt mer, där hon utnyttjar sina tillgångar för att sätta dit onda män. Vad händer här? Jo, det slutar med att hon blir uppäten av en tiger. Nej, jag gillade inte några av djurinslagen i filmen.

Jag avslutar dock med nåt positivt. Det förekommer en mängd coola namn på rollfigurer i filmen. Några exempel: Antoinette, Yolanda, Theotis, Tyrone, Cordell, Rochelle, Irvelle, Sherwood och slutligen Gozelda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Dolemite Is My Name (2019)

29 december, 2019 2 kommentarer

Dolemite Is My Name var rena lyckopillret för mig. Snällare film får man leta efter. Dolemite Is My Name är lika fylld med mys som Rudy Ray Moores texter är fyllda med vulgariteter och ”under bältet”-humor. Filmen har ett härligt flow och ett soundtrack (fuuunkeee!) som svänger som Daytona 500.

Ett annat sätt att uttrycka det är: Eddie Murphy är tillbaka! Och han är tillbaka i en biopic om komikern Rudy Ray Moore som till slut når framgång efter att oförtrutet ha kämpat i flera år utan att ge upp. Framgången kommer till slut med filmen Dolemite, Moores humoristiska hyllning till blaxploitation-genren.

Mysig och snäll frågar ni er? Trots att filmen är fylld med grova sexskämt, strippklubbar, uteliggare och knarkarkvartar? Japp, mysig! Ja, det kan hända att miljöerna och Moores egen historia är skönmålade men det svalde jag. I grunden är det en film om att inte ge upp, att kämpa vidare trots att andra kanske inte tror på dig. Gör din grej, med andra ord.

En viktig detalj som filmen har på plussidan är att det känns som att hela skådespelarensemblen har haft roligt när de spelat in den. Här kommer jag osökt att tänka på Knives Out där det verkar som att skådisarna också har haft fun on set.

En som verkar ha haft extra roligt under inspelning av Dolemite Is My Name är Wesley Snipes. Den, i mina ögon, seriöse Snipes är helt underbar som skådisen (och även regissör av filmen i filmen) med det underbara namnet D’Urville Martin. Tydligen har Snipes en stark komisk ådra som jag inte upptäckt tidigare.

Vill ni titta på den bästa filmen om att göra film sedan The Disaster Artist så rekommenderar jag Dolemite Is My Name starkt, och den finns på Netflix. Put your weight on it!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Blaxploitation, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,