Foxy Brown (1974)

Foxy Brown är filmen med en svart och kvinnlig hjältinna som kickar stjärt. I Pam Griers gestaltning är hon som en sorts superhjälte med svart bälte i barstolar (som hon själv uttryckte det när en motståndare skröt om att hon hade svart bälte i karate).

Filmens förtexter påminner lite om en James Bond-film men Pam Grier är både den kvinnliga dansaren och James Bond som kvinna. Och det hela avslutas med att hon riktar pistolen mot kameran precis som Bond gör (åh, nej, nu kom jag att tänka på det tragiska som hände filmfotografen Halyna Hutchins).

Det är mycket kvinnlig power i filmen. Foxy Browns största motståndare är bordellmamman Miss Kathryn (Kathryn Loder). Miss Kathryns egna manliga hejdukar är förmodligen mer rädda för sin chef än för de manliga rivaler som de ska slåss mot.

Det här är en blaxploitation-film och om man har sett några filmer i den genren så vet man ungefär vad som väntar. Det är på gränsen till buskis ibland och det är hela tiden over the top med coola fajter och oneliners. Det kan hända att det är något av en acquired taste och jag har väl förvärvat den smaken nu, för jag gillar det här.

Den största anledningen till det är trots allt Pam Grier, så enkelt är det. Hon är en total badass… <spoiler>Hon skär exempelvis av kuken till Miss Kathryns manliga kompanjon Steve och ger till Miss Kathryn inlagd i en burk, som en inlagd gurka typ</spoiler>. Hur många outfits har Grier i filmen? Många är det, och ungefär lika många frisyrer där afron givetvis är favoriten.

Samtidigt som det alltså är en cool blaxploitation-film med allt vad det innebär så är det i grunden en antiknarkfilm och en film om rasismen (alla vita i filmen är förstås onda) och det korrupta i det amerikanska samhället. Det kanske inte är speciellt subtilt gjort men det går liksom bra ihop med resten av filmens ganska galna ton. Jag kan inte låta bli att slå till med ett högt betyg.