#SFF20: Dinner in America (2020)

Efter att ha sett Dinner in America skrev jag på Twitter att det är urtypen av Stockholm Filmfestival-film, och jag kan bara hålla med mig själv. Det handlar alltså om en quirky film i sektionen American Independent.

Filmen inleddes fullkomligt obegripligt. Vad var det som pågick egentligen? En snubbe sitter vid ett bord, ser ut att må ruggigt dåligt, och får frågor om hur han mår. Jag trodde det handlade om att snubben var en drogmissbrukare och var inne för avgiftning. Jaha, är det en drogmisärfilm, tänkte jag? Det var inte riktigt det jag hade förväntat mig med tanke på det, i och för sig lilla, jag hade läst på om filmen.

Plot-twist: snubben deltog (mot betalning) i en klinisk test för en ny medicin och skulle rapportera vilka biverkningar han kände av.

Snubben, som heter Simon och spelas av Kyle Gallner, är nån form av rebell/bråkstake/knarkhandlare som driver runt på stan utan nån synbar riktning. Så småningom träffar han på den något udda, och därför utstötta, Patty (Emily Skeggs). De båda finner varandra trots sina motsatser. Något som dock förenar dem är kärleken till musik och i synnerhet punken.

Rollfiguren Simon var inte helt lätt att tycka om inledningsvis. Han är irriterande och kaxig, inte direkt snäll. Efter hand så känns det ändå som han har nåt – och det är inte ett filter, om man säger så. Dessutom visar det sig att Simon är precis den väckarklocka som Patty behöver.

Patty är blyg, har lite svårt att känna var hon passar in, mobbas av andra i samma ålder (runt 20). Jag blir inte riktigt klok på om hon även har nån form av bokstavskombination, störning eller vad man nu ska säga. Betty framstår helt enkelt inte som Jordens smartaste och kvickaste människa.

En sak jag funderade på innan titten var om jag skulle ha svårt att ta till mig filmen eftersom punk inte direkt är en favoritgenre. Inga problem! Det är en universell historia med fokus på det mänskliga, och punken passar in perfekt i filmens känsla med tanke på att det handlar om nån form av ”skita i vad andra tycker”-attityd.

Favoritscener i filmen, förutom när Simon och Patty skapar musik, utspelar sig vid det amerikanska middagsbordet. Det är mustiga sekvenser med rolig dialog, gnabbande mellan tuggorna, förvecklingar, middagsböner och avslöjanden. Hela tiden med en humor i bak- eller förgrunden. Så långt ifrån Hereditary man kan komma.

Jag tycker Dinner in America var en smart skriven film. Saker och ting hänger ihop. Detaljer som man inte förstår när man ser dem första gången får betydelse senare på ett nästan twist-artat sätt (inte på ett kliniskt Shyamalan-sätt men utan mer mänskligt).

I min text om Surge ställde jag mig frågan om det fanns filmer där den blyge och deprimerade faktiskt finner hopp i tillvaron. Jag skulle säga att Dinner in America är ett exempel på en sån film. Nu är kanske inte Patty deprimerad men lite på kant med tillvaron är hon – och hopp finner hon.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

American Sniper (2014)

I måndags hoppade jag inte av vid Fridhemsplan som jag brukar göra när jag tar tuben hem från jobbet. Nej, tillsammans med Henke åkte jag vidare till T-Centralen och gick sen via en godisbutik till Sergel-biografen vid Hötorget. Vi skulle ställa in vårt kikarsikte på Clint Eastwoods (jag trodde han hade lagt av, men det kanske bara gällde som skådis?) senaste rulle, den Oscarsnominerade American Sniper.

Drygt två timmar senare, eller snarare när jag kommit hem efter filmen, funderade jag på vad Clintan ville säga med den. Mina fortsatta funderingar kring detta kommer senare. Först litet om hur jag upplevde filmen just precis när jag såg den. Var den spännande, intensiv, funkade den berättarmässigt? Ja, vid ett fåtal tillfällen är den spännande, och det är när filmen är en ren skildring av kriget och dess effekter. Bradley Cooper gör huvudrollen som krypskytten Chris Kyle och de scener där vi får se Kyle just i sin roll som krypskytt funkar oftast. Speciellt när det är barn inblandade blir det obehagligt och intensivt. Jag tyckte även det funkade hyfsat med Kyle på hemmaplan där han hade problem med att undvika att stanna kvar mentalt i Irak.

Vad jag inte tyckte funkade berättarmässigt var den övergripande storyn. Det blir repetativt. Kyle i Irak, Kyle hemma, Kyle i Irak, Kyle hemma. Repetera fyra gånger. Vad är det han och hans kompisar egentligen gör i Irak? Visst, det finns en irakisk krypskytt som springer omkring och jäckar amerikanerna som kallas Mustafa. Mustafa kändes som en skurk från Prince of Persia (ja, jag vet, fel land). Mustafa hade visst tävlat för Syrien i prickskytte i OS. Kanske litet Enemy at the Gates-känsla här? Men i vilket så tyckte jag inte det fanns nån röd tråd när det gällde det som hände i Irak.

Ytterligare en detalj som INTE funkade för mig var när Kyle ett antal gånger ringde hem till sin fru mitt under intensiva eldstrider. Hmmm. Varför inte ringa när du är på basen iställe tänkte jag. Nej, det kändes påhittat bara för att få till en dramaturgisk effekt. För mig blev det tvärtom.

American Sniper

Så vad ville då Clintan själv säga? Att jag får känslan av att han faktiskt ville säga något är ett dåligt betyg till filmen i det här fallet. Istället för att det är filmens rollfigurer som säger något så kändes det bitvis som att det var Clintans röst vi hörde. Jag ser filmen som ett försvarstal för kriget i Irak. Clintan målar upp liknelser med hur man får skydda sin familj. Om någon bråkar med din bror så har du all rätt att slå tillbaka. Det förekom även en, i mina ögon, något luddig liknelse med får, vargar och fårhundar. Oavsett vad jag själv tycker om Irak-kriget så kändes allt detta för skrivet. Det blev krystat. Clunky brukar de säga over there.

En scen som jag ganska direkt blev obekväm av var när Kyle i slutet av filmen överraskar sin fru utklädd till cowboy och med pistolen dragen. När jag tänker efter så var detta en scen som kändes väldigt märklig. Just den där pistolen. Varför skulle han rikta den mot sin fru och låtsashota henne? Det var en lek mellan äkta makar förstås, men det kändes konstigt. Var det för att jag själv är så ovan med vapen till vardags?

Nu kommer jag skriva om en del som nog får betraktas som spoilers så läs vidare på egen risk…

Mot slutet av filmen blir en av Kyles kollegor dödad under strider i Irak. När Kyle efter begravningen pratar om detta med sin fru lägger han fram teorin att den dödade kollegan hade börjat tappa tron på att kriget var rättfärdigt och att det var just därför som han blev dödad. Eh, jaha. Så bara du TROR så går det bra. Eller vad är det Kyle, Clint eller filmen försöker säga här?

Den allra sista scenen i filmen, den när Kyler leker cowboy och ”hotar” sin fru med en pistol, var inte en bra scen. Ändå blev jag chockad och aningen rörd i slutet när texten kom upp där det stod vad som hände sen. Jag hade ingen aning om detta. Men jag tyckte att det hade kunnat räcka med den texten och sen typ ”In Memory of Chris Kyle”. Inget mer. Nu blev det för mycket. För mycket flaggor, för mycket begravningsmusik. Det är inte min grej, sorry.

Jag ger filmen två och en halv fejkbebisar av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in om Henke tyckte filmen var en hit or miss. Sen tidigare har även Fiffis filmtajm och Movies – Noir skrivit om American Sniper.

#SFF14: Dear White People (2014)

sff_logoSista söndagen på filmfestivalen skulle min bror komma på besök från Uppsala och vi skulle se två filmer. Brorsan är intresserad av matematik och datorvetenskap så det kändes passande att se The Imitation Game, filmen om den, under andra världskriget, kodknäckande Alan Turing. Tyvärr var jag litet för långsam med att fixa biljetter så det hann bli slutsålt.

Det fick istället bli filmen Dear White People, vilken när allt kom omkring visade sig vara ett perfekt ”val”. Varför perfekt? Jo, för att det så här i efterhand kändes som en typisk Stockholm Filmfestival-film. Att det fanns en hajp i luften kring filmen insåg jag ganska snabbt. Dessutom skulle att det var ett Face2Face med regissören efter visningen (mer om det i slutet av inlägget).

Dear White People är i filmen namnet på ett college-radioprogram där Sam White (Tessa Thompson) på ett satiriskt sätt berättar om hur svarta i USA upplever världen och omvärlden. Det kan handla om ”instruktioner” till vita för att de inte ska bete sig rasistiskt eller om hur mycket dricks som svarta ska ge på restauranger med tanke hur de kan behandlas av personalen. Förutom Sam är de andra huvudpersonerna Troy, Lionel och Coco.

Sam: Ung, arg, svart. Eller är hon svart? Hon har ju en vit pappa? Någon säger i filmen att hen trodde hon var puertorican första gången hen träffade henne. Sam går alltså med andra ord all in för att verkligen visa att hon kämpar för the black cause.

Troy: Är snubben som ska vara ordentlig, som ska göra karriär, som ska vara bättre än sina vita kamrater. Hans pappa är rektor på skolan. Hyfsat mycket att leva upp till alltså. Men i hemlighet röker han på på toaletten efter att ha legat med sin vita flickvän.

Lionel: Nörd, lågmäld, gay med en stor afro och glasögon. Var passar han in? Inte riktigt hos några.

Coco: Heter egentligen Colandrea men kallar sig själv Coco. Hennes mål är att bli tv/youtube-kändis. Alla medel är tillåtna, inklusive att gå på black-face-party med blond peruk. Eller?

Dear White People

Dear White People var en intressant men spretig film. Den innehåller en rad rollfigurer som alla är värda kanske inte sin egen film men vår uppmärksamhet. Tyvärr gör just detta att det blir en spretig film eller åtminstone en film som aldrig riktigt lugnar ner sig, och får fram vad den vill.

Filmen visades otextat. Det var ju på engelska, herregud. Precis som Northern Soul. Men jag tror faktiskt att jag missade en del av det som sas. Förutom det så tror jag även att jag ibland, eller oftare, inte hängde med på vissa saker som man refererade till. Vi sköljs över med mycket amerikansk kultur i Sverige men förmodligen inte alls lika mycket som vi tror. Dessutom har jag aldrig varit något större fan av college-filmer.

Dear White People är en snygg film. Många scener är väldigt snygga, stiliserat snygga. Regissör Simien har gjort en film som innehåller många scener som funkar som foton. Ofta tittar rollfigurerna rätt in i kameran. Eller är det bara jag som minns att de gjorde det? Snygg var den i alla fall.

Slutet av filmen blev känslomässigt starkt, vilket var helt oväntat efter satir och bitska scener. Vi fick filmens starkaste scen med den bästa skådespelarinsatsen i hela filmen från Tessa Thompson. Plötsligt bara. Ja, det kändes så. Resten av filmen kändes som en satir, som om det inte var på allvar, inte på riktigt allvar även om det förstås var på satiriskt allvar. Sen dök slutet upp med sitt allvarliga allvar och det kändes ditsatt i efterhand.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Läs om vad Henke på Fripps filmrevyer tyckte om Dear White People.

Om visningen: Oj, oj, det här blev den mest minnesvärda visningen på festivalen. Först hade vi alltså den så omtalade episoden med tjejhipstern med mössan (som skymde sikten). Läs mer om mössan hos Henke. Förutom hipstern med mössan så var salongen fylld till bristningsgränsen av exalterade människor som verkade peppade till max. När regissör Justin Simien klev upp på scenen innan filmen drog igång så bröt jubel och applåder ut. Det var rockstjärnestämning. Hur hade jag kunnat missa den här hajpen? Stämningen i salongen var elektrisk.

Bredvid hipstermössan satt hipstertofsen. Det var en hårtofs som stod rätt upp och täckte delar av duken. Jag satt bakom hipstertofsen. Henke satt bakom hipstermössan. Henke beslutade sig för att flytta för att kunna se ”hela” filmen. Själv satt jag kvar, utan att ens fråga om hipstertofsen skulle kunna ta bort sin tofs under visningen. Jag vet inte om hipstertofsen hade hört något om Henkes förfrågan till hipstermössan om att ta av sig sin mössa men precis innan filmen drog igång så tog hipstertofsen bort sitt hårband och tofsen försvann och duken syntes i sin helhet för mig. Plötsligt händer det. 🙂

Jo, en sista grej. Det bästa med hela visningen var nog att både jag och Henke efteråt i Parks foajé själva pratade med regissör Simien, utan att ha den något självupptagna moderatorn under Face2Face:et som ledsagare. Henke frågade om Friday Night Lights var en tv-serie som faktiskt inte visade upp svarta som stereotyper utan som helt vanliga människor. Simiens svar var ja.

Jag själv frågade om det i Dear White People fanns referenser till Ingmar Bergmans mästerverk Persona. Det förekom nämligen en scen, en bildlösning, som bara måste vara lyft därifrån. Japp, Simien svarade att visst var det så – och Persona var dessutom en av hans absoluta favoritfilmer. Simien slog sig för hjärtat med knytnäven samtidigt som han sa ”I absolutely heart that movie”. 🙂

persona_dear

Magic Valley


Titel: Magic Valley
Regi: Jaffe Zinn
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Magic Valley kallas ett område i södra Idaho. Anledningen till att den här delen av Idaho (som ligger uppe i nordvästra hörnet av USA) har fått det magiska namnet är att man här i början av 1900-talet anlade två stora dammar. Detta fick till följd att det tidigare karga och obebodda landskapet förvandlades till ett rikt jordbrukslandskap. Speciellt magiskt är nu inte den miljö som skildras i filmen. Vi får under en dag träffa några personer i ett litet samhälle ute på landsbygden. Scott Glenn, som är den enda skådisen som jag känner igen, spelar ortens sheriff som gillar att jaga fasan från polisbilen eller plocka upp hö som fallit från nån lastbil eftersom han behöver lite till sin gris och sin häst.

Men egentligen handlar filmen om en tragisk olyckshändelse som en av personerna i filmen går omkring och har ångest för. Eller jag vet inte om filmen egentligen handlar om det heller. En flicka är i alla fall borta och hennes mor undrar vart hon tagit vägen. Dottern skulle ju bara vara på bio med sina vänninor kvällen innan. På morgonen är hennes säng tom. Medan mamman letar efter sin dotter leker några barn ute i naturen. De ägnar sin förmiddag åt att att försöka fånga laxforell i en bäck.

Det är en väldigt vacker film. Landskapet och hur det fotats är strålande och rogivande tillsammans med musiken. Om jag ska droppa några referenser till andra filmer säger jag Gus Vant Sants Paranoid Park blandat med John Sayles filmer som utspelas i olika amerikanska stater (Silver City, Sunshine State, Lone Star, City of Hope). Det här hade kunnat vara Sayles film om Idaho. Nu är det inte Sayles film utan regissör är för mig okända Jaffe Zinn och Magic Valley är hans debutfilm.

Precis som i Sayles filmer så är det fokus på människorna snarare än själva brottet eller mysteriet eller vad det nu handlar om. Vad vi får se är en dag i det stilla livet i ett samhälle nånstans ute på landsbygden i Idaho. Fast helt utan konflikter är det inte. En fiskodlare upptäcker på morgonen att i princip alla av hans fiskar har dött av syrebrist. Det visar sig att nån idiotbonde har lett om vattnet ner till sina odlingar istället för att det går ner till fiskdammarna.

Sayles filmer brukar vara ganska ljumma på nåt sätt och därför gillar jag dem men det är inte ofta de får toppbetyg. Det är likadant här. Det blir aldrig riktigt intensivt eller dramatiskt eller spännande men ändå sevärd, speciellt om ni gillar Sayles filmer eller kanske Frozen River/Winter’s Bone. Men i Magic Valley är white trash-faktorn inte alls lika hög om den ens innehåller en sådan faktor. Jag tänker även på en film som Wendy and Lucy. Så! Nu har droppat nog med filmtitlar för den här recensionen.

3/5

Om visningen: En skön tidig visning på Grand (som blivit lite av en favoritsalong). Redan nu har jag dock ledsnat på den reklam som visas innan filmerna. Det är samma reklam hela tiden. Förr om åren körde de bara en kortare jingle om festivalen. Nåväl. Innan visningen hälsades man som vanligt välkommen av en volontär. Den här gången lade hon dock till att man hade problem med ljudet och att ljudet bara skulle komma bakifrån. Om man var missnöjd kunde man gå ut och få byta sin biljett till en annan film. Under reklamen hade jag inte alls tänkt på att ljudet skulle ha varit dåligt men det kanske var ljudet på själva filmen som skulle strula. Nå, jag valde att sitta kvar och jag tänkte faktiskt inte ens på att ljudet bara skulle ha kommit från de bakre högtalarna. Enda grejen var väl att filmen var otextad. Till en början hade jag lite svårt att höra exakt vad alla sa. Exempelvis så mumlade Scott Glenn en del. Fast just att man inte riktigt hörde allt gjorde att man istället för att lyssna på dialogen i detalj liksom fick känna in filmen istället. Efter ett tag hörde jag dock bra, det gällde liksom att anpassa sig till den idahoska dialekten eller nåt.

Som avslutning blir det ytterligare ett Lika som bär-fall. Den här gången är det skådisen Matthew Gray Gubler (åtminstone som han ser ut i Magic Valley) som jag tycker är lik The White Stripes-medlemmen Jack White (åtminstone som Jack White ser ut på just den bilden jag hittat, haha).


%d bloggare gillar detta: