Fifty Shades of Grey (2015)

filmspanarna_kvadratI lördags, på Alla hjärtans dag (!), slog Filmspanarna på stort och gick och såg årets hittills största snackis, det romantisk-erotiska dramat Fifty Shades of Grey. Luften i salongen på den trevliga biografen Grand dallrade av en kittlande spänning.

Historien om filmen och dess tillblivelse är väl nästan mer intressant än filmen i sig. För några år sen skrev användaren Snowqueen’s Icedragon fanfiction baserat på Twilight-serien. I hennes version inleder vampyren Edward och den tonåriga Bella ett BDSM-förhållande, fast jag vet inte om Edward faktiskt var vampyr eller om det bara var namnet han lånat. Efter att ha bytt namn på huvudpersonerna och gjort om vampyren till en svinrik affärsman och tonårstjejen till en 22-årig studentska så publicerades den som Fifty Shades of Grey. Det blev stor succé. Nu har det hela alltså blivit film, den första av tre. Som sig bör skrev nämligen E.L. James (aka Erika Leonard) en trilogi (förstås!).

Efter att hennes rumskompis blivit sjuk blir det Anastasia Steele (porrfilmsnamn?) som får åka till Seattle för att intervjua företagaren Christian Grey. Ljuv musik uppstår (nåja) och de båda inleder så småningom ett ”förhållande”. Oerfarna Anastasia är som Bambi på hal is medan Grey döljer hemligheter bl a i form av sitt rödtapetserade playroom med diverse redskap.

Jag visste på förhand inte så mycket om handlingen. Jag visste att det hade snackats en hel massa om böckerna och den kommande filmen. Skulle det vara någon form av tantsnusk det här? Vad är tantsnusk? Grottbjörnens folk? Joan Collins? Jag antar att detta är Tantsnusk version 3.0 (eller?) och jag kan tycka att det är litet roligt att det hajpas, och pratas, och att det är säljs slut på biljetter till en sån här film.

Därmed inte sagt att jag tycker detta är något vidare rent filmmässigt. För mig är filmen ett ganska vanligt och hyfsat välgjort romantiskt drama om en man med relationsproblem som träffar en kvinna som skakar om hans inrutade värld. Typ Along Came Polly, på ett sorts inverterat sätt.

50 Shades

Kontraktsläsning

Problemet med den sadomasochistiska vinkeln är väl att Greys version av det hela, efter vad jag har läst på (ehe), inte stämmer med hur det funkar i verkligheten. I filmen kräver Grey att Ana skriver på ett kontrakt med regler som de båda är överens om. Inget konstigt med tydliga regler, det är viktigt och en förutsättning för att de inblandade ska känna sig trygga. Det som blir problematiskt är att Grey verkar tro att han därmed ska kunna styra över hela Anas liv, och inte bara när de har sina sessioner. Inte bra. Fast gör det filmen sämre? Eller bara Grey till en idiot?

Jag kom att tänka på en rad andra, bättre, filmer under visningen: American Psycho för att Grey lever i en sorts Patrick Bateman-värld även om han inte har ihjäl sina ”offer”; The Devil Wears Prada för att Ana påminner om Anne Hathaways till en början bortkomna rollfigur; Secretary för att Secretary på ett mycket varmare och mer, i mina ögon, äkta sätt skildrar ett BDSM-förhållande.

Jag tyckte filmens inledning var bra, charmig och ganska rolig. Dakota Johnson (dotter till Don Johnson och Melanie Griffith, vilket jag inte hade en aning om!) är bra som Ana. Kemin med den stålstele ismannen Grey, spelad av Jamie Dornan, finns där, även om Grey är en känslokall idiot med rejäla mentala problem. Just Greys mentala problem börjar man bara skrapa på ytan av och filmens slut känns väldigt avhugget, men det beror på att del två i serien kommer nästa år. Hela salongen stönade häpet när det plötsligt blev svart och eftertexterna började rulla.

Scenerna när det idkas dominans och underkastelse känns märkliga. Redan från början står det klart att Ana är fullkomligt ointresserad av detta, förutom möjligen som en tillfällig lek. Det gör att det aldrig blir allvar utan mest konstigt och enbart framställt som ett problem som Grey måste botas från. Vilket kanske just han måste, men det är inte en generell sanning vilket t ex en film som Secretary visar.

Men vafan, det finns nåt i hela konceptet, böckerna (som jag inte har läst) och filmen som jag gillar. Att det diskuteras hur ett BDSM-föhållande ska eller inte ska fungera. Måste gilla’t. Jag ger en extra halv filmspanarikon i betyg och därmed landar vi på 2,5/5.

   

Kolla nu in hur många nyanser de andra filmspanarna hittar i filmen? Jag tror åsikterna kan gå isär. Upplagt för spännande läsning med andra ord.

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Den perfekta filmen (pod)
The Velvet Café
Filmparadiset

American Sniper (2014)

I måndags hoppade jag inte av vid Fridhemsplan som jag brukar göra när jag tar tuben hem från jobbet. Nej, tillsammans med Henke åkte jag vidare till T-Centralen och gick sen via en godisbutik till Sergel-biografen vid Hötorget. Vi skulle ställa in vårt kikarsikte på Clint Eastwoods (jag trodde han hade lagt av, men det kanske bara gällde som skådis?) senaste rulle, den Oscarsnominerade American Sniper.

Drygt två timmar senare, eller snarare när jag kommit hem efter filmen, funderade jag på vad Clintan ville säga med den. Mina fortsatta funderingar kring detta kommer senare. Först litet om hur jag upplevde filmen just precis när jag såg den. Var den spännande, intensiv, funkade den berättarmässigt? Ja, vid ett fåtal tillfällen är den spännande, och det är när filmen är en ren skildring av kriget och dess effekter. Bradley Cooper gör huvudrollen som krypskytten Chris Kyle och de scener där vi får se Kyle just i sin roll som krypskytt funkar oftast. Speciellt när det är barn inblandade blir det obehagligt och intensivt. Jag tyckte även det funkade hyfsat med Kyle på hemmaplan där han hade problem med att undvika att stanna kvar mentalt i Irak.

Vad jag inte tyckte funkade berättarmässigt var den övergripande storyn. Det blir repetativt. Kyle i Irak, Kyle hemma, Kyle i Irak, Kyle hemma. Repetera fyra gånger. Vad är det han och hans kompisar egentligen gör i Irak? Visst, det finns en irakisk krypskytt som springer omkring och jäckar amerikanerna som kallas Mustafa. Mustafa kändes som en skurk från Prince of Persia (ja, jag vet, fel land). Mustafa hade visst tävlat för Syrien i prickskytte i OS. Kanske litet Enemy at the Gates-känsla här? Men i vilket så tyckte jag inte det fanns nån röd tråd när det gällde det som hände i Irak.

Ytterligare en detalj som INTE funkade för mig var när Kyle ett antal gånger ringde hem till sin fru mitt under intensiva eldstrider. Hmmm. Varför inte ringa när du är på basen iställe tänkte jag. Nej, det kändes påhittat bara för att få till en dramaturgisk effekt. För mig blev det tvärtom.

American Sniper

Så vad ville då Clintan själv säga? Att jag får känslan av att han faktiskt ville säga något är ett dåligt betyg till filmen i det här fallet. Istället för att det är filmens rollfigurer som säger något så kändes det bitvis som att det var Clintans röst vi hörde. Jag ser filmen som ett försvarstal för kriget i Irak. Clintan målar upp liknelser med hur man får skydda sin familj. Om någon bråkar med din bror så har du all rätt att slå tillbaka. Det förekom även en, i mina ögon, något luddig liknelse med får, vargar och fårhundar. Oavsett vad jag själv tycker om Irak-kriget så kändes allt detta för skrivet. Det blev krystat. Clunky brukar de säga over there.

En scen som jag ganska direkt blev obekväm av var när Kyle i slutet av filmen överraskar sin fru utklädd till cowboy och med pistolen dragen. När jag tänker efter så var detta en scen som kändes väldigt märklig. Just den där pistolen. Varför skulle han rikta den mot sin fru och låtsashota henne? Det var en lek mellan äkta makar förstås, men det kändes konstigt. Var det för att jag själv är så ovan med vapen till vardags?

Nu kommer jag skriva om en del som nog får betraktas som spoilers så läs vidare på egen risk…

Mot slutet av filmen blir en av Kyles kollegor dödad under strider i Irak. När Kyle efter begravningen pratar om detta med sin fru lägger han fram teorin att den dödade kollegan hade börjat tappa tron på att kriget var rättfärdigt och att det var just därför som han blev dödad. Eh, jaha. Så bara du TROR så går det bra. Eller vad är det Kyle, Clint eller filmen försöker säga här?

Den allra sista scenen i filmen, den när Kyler leker cowboy och ”hotar” sin fru med en pistol, var inte en bra scen. Ändå blev jag chockad och aningen rörd i slutet när texten kom upp där det stod vad som hände sen. Jag hade ingen aning om detta. Men jag tyckte att det hade kunnat räcka med den texten och sen typ ”In Memory of Chris Kyle”. Inget mer. Nu blev det för mycket. För mycket flaggor, för mycket begravningsmusik. Det är inte min grej, sorry.

Jag ger filmen två och en halv fejkbebisar av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in om Henke tyckte filmen var en hit or miss. Sen tidigare har även Fiffis filmtajm och Movies – Noir skrivit om American Sniper.

Taken 2 (2012)

På lördag är det min tur att välja månadens filmspanarfilm. Inte ett helt lätt val. Januari kan nog vara den svåraste månaden att välja film för. Dels har många av de filmer som har premiär redan visats på Stockholm Filmfestival under hösten, och dels tenderar filmbolagen att dumpa filmer de inte tror på i just januari (hej, The Gambler!).

Pga att SF av någon bisarr anledning bara kör en visning per dag The Gambler och dessutom ute på skräckbion Heron City så fick jag med kort varsel ändra mitt val. Taken 3 var ett populärt önskemål, utan någon som helst glimt i ögat. Varför inte tillgodose mina filmspanarvänner? 😉 Faktum är att jag har sett den första filmen i serien, Taken från 2008, och jag gillade den! Här hittar min recension.

Som förberedelse så har jag nu sett Taken 2. Precis som när det gäller Taken har Luc Besson stått för manus. Det är däremot en ny regissör och här borde en hel armé med varningsklockor börjat ringa. Den nya regissören heter Olivier… wait for it… Megaton. Olivier Megaton. Snubben föddes på dagen 20 år efter atombombningen av Hiroshima och kom därmed på den briljanta och logiska idén att byta efternamn till Megaton.

Taken 2

Taken var en film fylld med klichéer och hade en ostig handling men när väl Liam började sparka skurkstjärt så tyckte jag det blev (brutalt) bra. Det var något med Liam som sliten actionfigur som kändes, huuuur konstigt det än kan låta, fräscht.

Taken 2 är en film fylld med klichéer och har en ostig handling men när väl Liam börjar sparka skurkstjärt så… händer ingenting. Absolut ingenting. Nada. Noll. Zero. Dessutom är filmen fylld med logiska luckor som skulle kunna härbärgera jordens samtliga blåvalar och ändå ha mycket plats kvar till delfinerna om de också vill bo i en logisk lucka. Ett exempel: varför memorera vägen till en plats men sen använda detta för att ta sig till en helt annan plats. LOL.

Filmens skådisar inklusive Liam verkar inte ha regisserats av monsieur Megaton. Alls. De har helt enkelt lämnats att sköta sig själva utan någon som helst inspiration från Olivier. Det blir stelt, krystat och med repliker som sägs för att föra handlingen framåt och inte för att rollfiguren känner på ett speciellt sätt.

Oj, oj, det är mycket nära på bottenbetyg. Taken 2 är en äcklig film. Det finns äckliga saker som jag inte orkar gå in på nu. Liam lyfter ändå upp katastrofen med ett halvt snäpp. Nu ser jag fram emot lördagens visning av Taken 3! Tjoho. Gissa vem som är regissör? 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: