Taken 2 (2012)

På lördag är det min tur att välja månadens filmspanarfilm. Inte ett helt lätt val. Januari kan nog vara den svåraste månaden att välja film för. Dels har många av de filmer som har premiär redan visats på Stockholm Filmfestival under hösten, och dels tenderar filmbolagen att dumpa filmer de inte tror på i just januari (hej, The Gambler!).

Pga att SF av någon bisarr anledning bara kör en visning per dag The Gambler och dessutom ute på skräckbion Heron City så fick jag med kort varsel ändra mitt val. Taken 3 var ett populärt önskemål, utan någon som helst glimt i ögat. Varför inte tillgodose mina filmspanarvänner? 😉 Faktum är att jag har sett den första filmen i serien, Taken från 2008, och jag gillade den! Här hittar min recension.

Som förberedelse så har jag nu sett Taken 2. Precis som när det gäller Taken har Luc Besson stått för manus. Det är däremot en ny regissör och här borde en hel armé med varningsklockor börjat ringa. Den nya regissören heter Olivier… wait for it… Megaton. Olivier Megaton. Snubben föddes på dagen 20 år efter atombombningen av Hiroshima och kom därmed på den briljanta och logiska idén att byta efternamn till Megaton.

Taken 2

Taken var en film fylld med klichéer och hade en ostig handling men när väl Liam började sparka skurkstjärt så tyckte jag det blev (brutalt) bra. Det var något med Liam som sliten actionfigur som kändes, huuuur konstigt det än kan låta, fräscht.

Taken 2 är en film fylld med klichéer och har en ostig handling men när väl Liam börjar sparka skurkstjärt så… händer ingenting. Absolut ingenting. Nada. Noll. Zero. Dessutom är filmen fylld med logiska luckor som skulle kunna härbärgera jordens samtliga blåvalar och ändå ha mycket plats kvar till delfinerna om de också vill bo i en logisk lucka. Ett exempel: varför memorera vägen till en plats men sen använda detta för att ta sig till en helt annan plats. LOL.

Filmens skådisar inklusive Liam verkar inte ha regisserats av monsieur Megaton. Alls. De har helt enkelt lämnats att sköta sig själva utan någon som helst inspiration från Olivier. Det blir stelt, krystat och med repliker som sägs för att föra handlingen framåt och inte för att rollfiguren känner på ett speciellt sätt.

Oj, oj, det är mycket nära på bottenbetyg. Taken 2 är en äcklig film. Det finns äckliga saker som jag inte orkar gå in på nu. Liam lyfter ändå upp katastrofen med ett halvt snäpp. Nu ser jag fram emot lördagens visning av Taken 3! Tjoho. Gissa vem som är regissör? 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Eyes Wide Shut

EyesJag minns att när Eyes Wide Shut kom så var det en väldig hype kring filmen, mest beroende på att kungen Kubrick dog precis efter att han hade färdigställt filmen. Även det faktum att Nicole Kidman och Tom Cruise, det då äkta paret, spelade huvudrollerna var något som av någon anledning kittlade. Jag såg filmen på bio och gillade den. Nu har jag sett om den.

Ja, det var faktiskt en ren njutning att se Eyes Wide Shut igen. Varje scen är ett konstverk, framförallt är ljussättningen är sjukt snygg. Handlingen i sig är väl egentligen sisådär. Men det är mystiskt med suggestiv musik, och jag gillar det. Jag får lite samma känsla som när jag såg David Finchers The Game. Det pågår ett spel, ett spel som huvudpersonen Cruise (eller Michael Douglas i The Game) inte har kontroll över.

En annan sak jag gillar är att filmen utspelar sig i en sorts realtid där någon eller några upplever en förvirrad natt på stan, typ driver från ställe till ställe, nästan som en road-movie fast i samma stad. Jag minns t ex en sådan film med Jeff Goldblum och en annan med Griffin Dunne. Lite research visade att det handlade om Into the Night och After Hours som båda kom 1985.

Tom Cruise har ett lite lustigt sätt att hålla upp händerna framför sig, kanske sätta ihop handflatorna mot varandra. Han gör det när det är något han är förvirrad över, och så upprepar han det som någon har sagt. Just det här med att Cruise (och andra) upprepar vad någon säger förekommer väldigt ofta i Eyes Wide Shut. Jag vet inte om någon annan har tänkt på det?

Några andra lösryckta kommentarer: jag gillar Marie Richardssons plötsligt uppdykande insats i filmen; jag vet inte, kan man säga att det här är Kubricks skruvade version av Bergmans Scener ur ett äktenskap?

Början är strålande, så snygg, och dessutom skönt mystisk. Efter att Cruise har varit på ”partyt” så tappar filmen en aning. Den är forfarande snygg och med en hel del sköna sekvenser men lite segare. Jag måste också säga att jag gillar slutrepliken.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

%d bloggare gillar detta: