Fifty Shades of Grey (2015)

filmspanarna_kvadratI lördags, på Alla hjärtans dag (!), slog Filmspanarna på stort och gick och såg årets hittills största snackis, det romantisk-erotiska dramat Fifty Shades of Grey. Luften i salongen på den trevliga biografen Grand dallrade av en kittlande spänning.

Historien om filmen och dess tillblivelse är väl nästan mer intressant än filmen i sig. För några år sen skrev användaren Snowqueen’s Icedragon fanfiction baserat på Twilight-serien. I hennes version inleder vampyren Edward och den tonåriga Bella ett BDSM-förhållande, fast jag vet inte om Edward faktiskt var vampyr eller om det bara var namnet han lånat. Efter att ha bytt namn på huvudpersonerna och gjort om vampyren till en svinrik affärsman och tonårstjejen till en 22-årig studentska så publicerades den som Fifty Shades of Grey. Det blev stor succé. Nu har det hela alltså blivit film, den första av tre. Som sig bör skrev nämligen E.L. James (aka Erika Leonard) en trilogi (förstås!).

Efter att hennes rumskompis blivit sjuk blir det Anastasia Steele (porrfilmsnamn?) som får åka till Seattle för att intervjua företagaren Christian Grey. Ljuv musik uppstår (nåja) och de båda inleder så småningom ett ”förhållande”. Oerfarna Anastasia är som Bambi på hal is medan Grey döljer hemligheter bl a i form av sitt rödtapetserade playroom med diverse redskap.

Jag visste på förhand inte så mycket om handlingen. Jag visste att det hade snackats en hel massa om böckerna och den kommande filmen. Skulle det vara någon form av tantsnusk det här? Vad är tantsnusk? Grottbjörnens folk? Joan Collins? Jag antar att detta är Tantsnusk version 3.0 (eller?) och jag kan tycka att det är litet roligt att det hajpas, och pratas, och att det är säljs slut på biljetter till en sån här film.

Därmed inte sagt att jag tycker detta är något vidare rent filmmässigt. För mig är filmen ett ganska vanligt och hyfsat välgjort romantiskt drama om en man med relationsproblem som träffar en kvinna som skakar om hans inrutade värld. Typ Along Came Polly, på ett sorts inverterat sätt.

50 Shades

Kontraktsläsning

Problemet med den sadomasochistiska vinkeln är väl att Greys version av det hela, efter vad jag har läst på (ehe), inte stämmer med hur det funkar i verkligheten. I filmen kräver Grey att Ana skriver på ett kontrakt med regler som de båda är överens om. Inget konstigt med tydliga regler, det är viktigt och en förutsättning för att de inblandade ska känna sig trygga. Det som blir problematiskt är att Grey verkar tro att han därmed ska kunna styra över hela Anas liv, och inte bara när de har sina sessioner. Inte bra. Fast gör det filmen sämre? Eller bara Grey till en idiot?

Jag kom att tänka på en rad andra, bättre, filmer under visningen: American Psycho för att Grey lever i en sorts Patrick Bateman-värld även om han inte har ihjäl sina ”offer”; The Devil Wears Prada för att Ana påminner om Anne Hathaways till en början bortkomna rollfigur; Secretary för att Secretary på ett mycket varmare och mer, i mina ögon, äkta sätt skildrar ett BDSM-förhållande.

Jag tyckte filmens inledning var bra, charmig och ganska rolig. Dakota Johnson (dotter till Don Johnson och Melanie Griffith, vilket jag inte hade en aning om!) är bra som Ana. Kemin med den stålstele ismannen Grey, spelad av Jamie Dornan, finns där, även om Grey är en känslokall idiot med rejäla mentala problem. Just Greys mentala problem börjar man bara skrapa på ytan av och filmens slut känns väldigt avhugget, men det beror på att del två i serien kommer nästa år. Hela salongen stönade häpet när det plötsligt blev svart och eftertexterna började rulla.

Scenerna när det idkas dominans och underkastelse känns märkliga. Redan från början står det klart att Ana är fullkomligt ointresserad av detta, förutom möjligen som en tillfällig lek. Det gör att det aldrig blir allvar utan mest konstigt och enbart framställt som ett problem som Grey måste botas från. Vilket kanske just han måste, men det är inte en generell sanning vilket t ex en film som Secretary visar.

Men vafan, det finns nåt i hela konceptet, böckerna (som jag inte har läst) och filmen som jag gillar. Att det diskuteras hur ett BDSM-föhållande ska eller inte ska fungera. Måste gilla’t. Jag ger en extra halv filmspanarikon i betyg och därmed landar vi på 2,5/5.

   

Kolla nu in hur många nyanser de andra filmspanarna hittar i filmen? Jag tror åsikterna kan gå isär. Upplagt för spännande läsning med andra ord.

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Den perfekta filmen (pod)
The Velvet Café
Filmparadiset

Godzilla (2014)

GodzillaJag såg Roland ”Jämmerich” Emmerichs Godzilla på bio när den kom 1998. Jag hatade den och delade ut en etta. Det japanska originalet är helt ok och framförallt har det ett väldigt bra soundtrack. När jag hörde om att det återigen skulle komma en remake (eller reimagining?) så var inte peppen så stor, inte stor alls. Sen fick jag höra att regissör skulle vara en viss Gareth Edwards. Nu kanske jag inte tycker att hans film Monsters var en riktig fullpoängare men jag gav den i alla fall en stark trea när jag såg den på Filmfestivalen 2010. Kanske var Edwards rätt man för jobbet? När det kom en förfrågan från Fiffi om att gå på premiären så kände jag mig något oväntat peppad. Jag fixade biljetter och tillsammans med Christian, Fiffi, Henke och Joel satt jag på Rigoletto för en vecka sen med 3D-brillorna på näsan. På raden framför satt dessutom filmspanarbekantingen Vrångmannen.

Obs! SPOILERS…

Nu kan det nog hända att jag spoilar en del av detaljerna i handlingen så ni får läsa vidare på egen risk. Eftersom det faktiskt gått en vecka sen premiären så orkar jag inte vara så kryptisk utan jag kör på utan spoilervisir. Spoilervisir? Oh brunn.

Filmen inleds lovande. Jag hade nogsamt undvikit alla trailers och visste inte heller vilka skådisar (inte en enda faktiskt!) som skulle vara med. Det började som sagt lovande med Bryan Cranston, Juliette Binoche, Ken Watanabe och min favvo Sally ”Poppy” Hawkins. Aha, det här kanske blir en skådespelarnas film… plus lite bra monster? Med kvinnor i starka roller? Haha, jag vet inte hur jag tänkte där! Alla skådisar är fullkomligt wasted. Inte berusade alltså, utan bortkastade.

Juliette Binoche offras efter fem (?) minuter då hon blir instängd i de nedre delarna av ett kärnkraftverk som börjar läcka strålning. Bryan Cranston har en del klagat på men jag tyckte ändå han funkade hyfsat. När han bröt ihop efter att frun Juliette stängts in för att dö så tyckte det kändes trovärdigt. Men det kanske beror på att jag inte har sett Breaking Bad och därför vet hur bra han egentligen är? Nu offras även han ganska snabbt så då var vi på minus två.

Ken Watanabe. Ken Watanabe? Är han fortfarande vid liv? Det såg nämligen ut som han var en vandrande hjärnblödning filmen igenom. Han har ständigt ett, och endast ett, uttryck. Han ser ut som han håller på att skita ut en sån där alien som vi lärde känna i Stephen Kings Dreamcatcher. Han är hela tiden på gränsen till ett utbrott. Kanske är det en sorts ofrivillig nidbild över uppjagade japaner?

Sally Hawkins ser man knappt. Hon står och stirrar på monster och frågar Ken vad de ska göra. Bortkastad, tyvärr.

Istället för denna klase med klasskådisar får vi träffa Aaron Taylor-Johnson (nej, jag kände inte igen honom från Kick-Ass), Elizabeth Olsen (nej, Henke, jag har inte sett Martha Marcy May Marlene än) och en läskig unge desto mer. De spelar far (en soldat), mor och son i den familj som efter inledningen hamnar i fokus. Mamman och sonen väntar oroligt medan pappan är ute på äventyr för rädda världen och sin familj.

Efter de hyfsat lovande första fem minuterna går det alltså utför med filmen. Den är seg. Vi får se två andra monster, onda kusiner till Godzilla kan man säga, men de övertygar inte mig helt även om de är coolt designade. Jag kände t.o.m. att jag dåsade till några gånger. Inte ett gott betyg. Nåja, det kanske kan bli en svag trea i alla fall, tänkte jag. Men…

MEN, och det är ett MEN med stora bokstäver, det som räddar världen, soldatens familj – och filmen – är GODZILLA = det bästa monster jag nånsin sett på film. Det som är så bra med filmen Godzilla är att jag kan se hur mycket som helst av monstret Godzilla. Hon är en skapelse som är så snygg, mäktig och mytiskt härlig att jag bara får rysningar. Jag fick alltså rysningar!

(Här är det lite intressant att jämföra med en film som Alien. Jag älskar det monstret också förstås och som film är Alien bra mycket bättre och en klockren femma. Att monstret funkar i Alien beror nog dels på att det är snyggt designat av H.R. Giger (VIF) och dels på att det inte syns nån längre tid i bild. I Godzilla kunde jag vila ögonen på monstret länge utan tycka att det förlorade sin dragningskraft.)

Under filmens avslutning, som äger rum i San Francisco, när Godzilla och de två andra monstren har sin uppgörelse så känner jag plötsligt hur håren reser sig på mina armar. Vad är det som händer? Det här händer inte? Jag får gåshud. San Francisco är förvandlat till ett slagfält för sagolikt snygga varelser. Även fast jag inte läst ett enda H.P. Lovecraft-verk så får jag Cthulhu-vibbar. När Godzilla framträder ur dimman… åh, fy fan. Så snyggt. Episk känsla. Jag skojar inte.

En rolig detalj är att hela downtown San Francisco är ett enda slagfält där allt är en röra. På nåt märkligt sätt så är ändå alla fina kinesiska lyktor i Chinatown fortfarande intakta. Manuset gjorde verkligen allt för den snygga bilden, och just nu, denna gång, så sväljer jag det. För det såg verkligen läckert ut. Och då har jag inte ens nämnt fallskärmshoppet! Gåshud igen.

Jag skiter helt i den där soldatens familj men jag kunde titta hur länge som helst på varelsen Godzilla. Det är mycket ovanligt för mig när det gäller den här typen av film. Oftast brukar jag känna att action/fajting/cgi-sekvenserna blir transportsträckor och därför för långdragna. I 2014 års version av Godzilla så var det just dessa sekvenser som var dess unika styrka jämfört med andra filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tycker andra om Godzilla? Badzilla eller Goodzilla? Kolla in här:

Christian
Fiffi
Henke
Vrångmannen
Filmitch
Sofia
Flmr
Pappa älskar film

Lords of Dogtown


Titel: Lords of Dogtown
Regi: Catherine Hardwicke
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Öh? Vad var det som skulle vara bra med den här filmen? ”Yeeaaah, yeeeahhh, duuuude. Ooooooh, heeaayyyy, brooo”. Ett gäng enbart jobbiga personer som är fullkomligt ointressanta skejtar omkring som hjärndöda lallare. Heath Ledger spelar påtänd surfshopsinnehavare som börjar tillverka skateboards och sätter samman ett lag med skatekidz. Jag kan bara konstatera att det är en fantastiskt tråkig film. Det kryllar av jobbiga scener med jobbigt ljud, bara en massa trams och flams. Vad handlar filmen om? Jo, visst, först skejtar man för att det är kul. Man är en familj. Sen kommer pengarna in i bilden och kompisarna splittras och man lämnar oseriöse ”Heath”.


Varför Johnny Knoxwille är med i filmen is beyond me.

Jag vet inte, jag är fullständigt ointresserad av personerna i filmen. Nu ska sägas att t ex Heath gör sin roll helt ok, även om han kanske spelar över en aning. Jag gillar även John Robinson som var med i favvofilmen Elephant. Emile Hirsch visar även att han har Into the Wild i sig. I filmen är det tänkt att man ska få se hur skateboarding i världen revolutionerades av ett gäng surfkillar. Och, ja, det är möjligt… men man kan väl säga så här: skejtingen har utvecklats sen 70-talet. De enda ljuspunkterna och det som hindrar ettan är när Emile Hirsch sjöng en reklamjingle samt när en hund åkte skateboard (bättre än de andra odågorna).

2-/5

PS. En tredje ljuspunkt var en av låtarna som förekom i filmen: Super Stupid av mina favoriter Funkadelic.

%d bloggare gillar detta: