#SFF20: Dinner in America (2020)

Efter att ha sett Dinner in America skrev jag på Twitter att det är urtypen av Stockholm Filmfestival-film, och jag kan bara hålla med mig själv. Det handlar alltså om en quirky film i sektionen American Independent.

Filmen inleddes fullkomligt obegripligt. Vad var det som pågick egentligen? En snubbe sitter vid ett bord, ser ut att må ruggigt dåligt, och får frågor om hur han mår. Jag trodde det handlade om att snubben var en drogmissbrukare och var inne för avgiftning. Jaha, är det en drogmisärfilm, tänkte jag? Det var inte riktigt det jag hade förväntat mig med tanke på det, i och för sig lilla, jag hade läst på om filmen.

Plot-twist: snubben deltog (mot betalning) i en klinisk test för en ny medicin och skulle rapportera vilka biverkningar han kände av.

Snubben, som heter Simon och spelas av Kyle Gallner, är nån form av rebell/bråkstake/knarkhandlare som driver runt på stan utan nån synbar riktning. Så småningom träffar han på den något udda, och därför utstötta, Patty (Emily Skeggs). De båda finner varandra trots sina motsatser. Något som dock förenar dem är kärleken till musik och i synnerhet punken.

Rollfiguren Simon var inte helt lätt att tycka om inledningsvis. Han är irriterande och kaxig, inte direkt snäll. Efter hand så känns det ändå som han har nåt – och det är inte ett filter, om man säger så. Dessutom visar det sig att Simon är precis den väckarklocka som Patty behöver.

Patty är blyg, har lite svårt att känna var hon passar in, mobbas av andra i samma ålder (runt 20). Jag blir inte riktigt klok på om hon även har nån form av bokstavskombination, störning eller vad man nu ska säga. Betty framstår helt enkelt inte som Jordens smartaste och kvickaste människa.

En sak jag funderade på innan titten var om jag skulle ha svårt att ta till mig filmen eftersom punk inte direkt är en favoritgenre. Inga problem! Det är en universell historia med fokus på det mänskliga, och punken passar in perfekt i filmens känsla med tanke på att det handlar om nån form av ”skita i vad andra tycker”-attityd.

Favoritscener i filmen, förutom när Simon och Patty skapar musik, utspelar sig vid det amerikanska middagsbordet. Det är mustiga sekvenser med rolig dialog, gnabbande mellan tuggorna, förvecklingar, middagsböner och avslöjanden. Hela tiden med en humor i bak- eller förgrunden. Så långt ifrån Hereditary man kan komma.

Jag tycker Dinner in America var en smart skriven film. Saker och ting hänger ihop. Detaljer som man inte förstår när man ser dem första gången får betydelse senare på ett nästan twist-artat sätt (inte på ett kliniskt Shyamalan-sätt men utan mer mänskligt).

I min text om Surge ställde jag mig frågan om det fanns filmer där den blyge och deprimerade faktiskt finner hopp i tillvaron. Jag skulle säga att Dinner in America är ett exempel på en sån film. Nu är kanske inte Patty deprimerad men lite på kant med tillvaron är hon – och hopp finner hon.