#SFF20: Surge (2020)
22 november, 2020 4 kommentarer
Surge beskrivs på Stockholm Filmfestivals hemsida som en film i stil med bröderna Safdies Uncut Gems. Ja, det kanske kan stämma vad gäller filmens intensitet mot slutet. Men känslan är ändå annorlunda. Surge är en film om psykisk ohälsa och mina tankar går snarare till en film som Joker.
I huvudrollen ser vi Ben Whishaw som den psykiskt instabile Joseph. Jag vet inte vad problemet är med Joseph men nåt är det. Filmen låter oss aldrig veta vad. Att Joseph har svårt att hitta sin plats i samhället och har svårt att umgås socialt är uppenbart. Av nån anledning jobbar han i säkerhetskontrollen på en flygplats. En sak är säker: det är inte rätt man för det jobbet. Han är stirrig och nervös och inger inget förtroende.
Det är ingen munter i historia det här. Det börjar i en känsla av meningslös vardaglighet för att sen fortsätta i en nedåtgående spiral in i galenskapen. Handlingen får alltså mina tankar att gå till mästerverket Joker. Kanske kan man överdosera på misär? Ja, det kan man… ja, jag tittar på dig Korparna! Jag önskar att nån gång se en film där den blyge och deprimerade faktiskt hittar hopp i tillvaron. Tips någon?
Ett filmiskt grepp som vi sett en hel del av tidigare är att följa vår huvudperson med kameran placerade bakom dennes axel. Jag tänker givetvis på Sauls son. Här är det inte lika konsekvent använda absolut hela tiden som i Sauls son men långa perioder så är det detta förföljelsefoto som gäller.
Mot slutet av filmen vill Joseph imponera på en kvinnlig kollega genom att koppla hennes dator till teven. Det saknas en kabel. Joseph ger sig ut för att köpa en. Hans betalkort funkar inte i kassan… och det är bara det första av hans problem. Det blir en lång natts färd mot crazy town.
Jag gillar filmen. Allra starkast är några känslosamma scener mellan Joseph och hans föräldrar. Det förekommer även en bisarr ”sexscen” (eller vad jag nu ska kalla den). Här var jag nästan tvungen att snabbspola.
Sammanfattningsvis så avslutar jag med att beskriva Surge så här: Ruben Östlund möter Toni Erdmann möter Good Time möter Victoria.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Generösa jämförelser. Jag kände mest att den tar ytliga element från alla de där influenserna utan att fylla på med något eget eller med någon substans.
Räknas Om kropp och själ som en film där den blyga och deprimerade hittar hopp? Annars är det väl så att det inte finns något hopp för blyga och deprimerade ens i drömmarnas värld.
Haha, ja, Toni Erdmann spelar definitivt i en annan liga. Stryk den jämförelsen. Jag vet egentligen inte varför jag tänkte på Toni. Det var nåt med de pinsamma situationer som uppstår, men då passar ju Östlund in.
Jag tyckte ändå filmen hade nåt speciellt i just relationen mellan Joseph och hans föräldrar.
Ja, Om kropp och själ kan nog räknas. Minns inte riktigt hur den slutade? Var det inte typ att de två huvudpersonerna satt hemma och åt frukost. Ett sorts lyckligt slut.
Jag förstår vad du menar, med personer som bryter mot sociala normer på arbetsplatsen o.d. Att han börjar testa parfym och spotta vatten på arbetsplatsen kan klart ge Toni Erdmann-vibbar om än med en mörkare ton. Och familjerelationerna är helt klart obekväma. Det är relevanta jämförelser. Jag reagerade bara på att alla jämförelser är med jättebra filmer, fast den här lirar i korpen (samma division som Korparna alltså). 🙂
Nja, Korparna lirar i sin egen korpliga under den vanliga korpligan. 🙂