The Martian (2015)

The MartianI våras gick min torsdagsbiokompis Anders och jag och såg PTA:s senaste Inherent Vice och efter det var det tänkt att Sagan om prinsessan Kaguya skulle bli vår nästa film. Men nu slumpade det sig så att Kaguya blev en filmspanarfilm och jag hade inte lust (läs: tålamod) att se den en gång till. Därför blev det ett litet uppehåll i vår trevliga tradition. Men i förra veckan plingade det till i mailboxen och Anders föreslog The Martian. Perfekt! Så i tisdags (japp, tisdag, torsdag, nästan samma) efter jobbet bar det av in till Sergel med 3D-glasögonen i kavajfickan för att kolla in MacGyver på Mars.

Matt Damon spelar den på Mars kvarglömda astronauten Mark Watney som medan han väntar på rymdtaxin roar sig (nåja) med att lyssna på disco, gödsla sin potatisodling med sitt eget bajs samt ta ökenturer med sin rover. Ja, och så försöker han överleva rent allmänt också.

På Jorden får NASA så småningom reda på att Mark lever och då inleds arbetet med hur man ska rädda… eller vänta, arbetet inleds med att prata om huruvida man ska rädda honom eller ej. Allt detta pågår utan att besättningen ombord på rymdfarkosten Hermes, som är på väg tillbaka till Jorden, vet nånting.

Jag gillade mycket med The Martian. Jag gillade att vetenskap stod i centrum. Jag gillade att det i mångt och mycket handlade om att lösa problem. Jag gillade att det inte finns en ond och en god sida i filmen. Det finns vissa rollfigurer, t ex NASA-chefen spelad av Jeff Bridg… Daniels, som behöver ta jobbiga beslut. Men det är just detta som chefer är till för, vilket en av NASA-medarbetarna uttryckte snyggt i en replik.

För att vara en science fiction-blockbuster som utspelas på Mars och i rymden så är The Martian ovanligt jordnära. Kanske är detta både till dess för- och nackdel. Just jag uppskattade det försök man gör att hålla det hela hyfsat trovärdigt rent vetenskapligt, och det säger jag utan att ha doktorerat i rymdfysik. Nej, jag går mest på magkänsla här. Andra tittare kan möjligen efterlysa mer explosioner och spektakulära scener. Fast vi får nog det så det räcker ändå.

När det gäller det jordnära så tappar man tyvärr bollen lite i slutet i scen som påminner inte så lite om en scen i mästerverket Gravity (ja, mästerverk!). Jag återkommer till det.

Hur upplevde jag Marks tid på Mars? Kändes det att han var där helt ensam och utsatt under så lång tid? Nja, inte riktigt. Jag vet inte om det berodde på att filmen växlade mellan Mark på Mars och scener på Jorden med NASA. Mark spelar in röstmeddelanden på datorn och dessa fungerar som en sorts berättarröst för att förklara hur han känner. Bl a beskriver han hur känslan var att för varje plats han kom till, varje liten kulle han besteg, varje sandkorn han trampade på, så var han den första människa som nånsin gjort det. Mmmm, maffigt. Men just detta gav inte en känsla av att tid passerade utan mer en storslagen, inte utsatt, känsla. Nej, jag tyckte nästan han hade det för lätt. Fast det var ju just det där med att filmen inte var för mycket over the top utan (nästan hela tiden) hade fötterna på jorden.

Mars

Nu till den oundvikliga jämförelsen. Hur står sig The Martian jämfört med de senaste årens rymdfilmer Gravity och Interstellar. Hyfsat bra skulle jag säga, men det går inte att komma ifrån att den är två snäpp sämre än Gravity och ett snäpp sämre än Interstellar. För mig är Gravity i det närmaste en perfekt liten film, och den känns unik. I den får vi inte en enda scen som inte utspelas uppe i rymden och hos Sandra. Det närmaste vi kommer mission control på Jorden är en del radiokommunikation i inledningen innan det börjar gå åt pipsvängen.

När det gäller Interstellar så gav den mig mer av en wow-känsla än The Martian. Den pampiga orgelmusiken av Hans Zimmer gav mig gåshud och dockningsscenen efter att en viss Matt Damon fuckat upp är magisk. Däremot håller Interstellar inte riktigt hela vägen för mig. Jag tycker den är för lång, för övertung, bitvis nästan töntig mot slutet. Hej, morsealfabetet, jag pratar med dig!

Musiken i The Martian funkar inte lika bra som Zimmers orgel. Disco och Abba i alla ära men jag fick lite jobbiga Guardians of the Galaxy-vibbar.

Är det dags att nitpicka lite? Ja, det är det. Jag kör det inom spoilertaggar. Spoiler I slutet ska Hermes fånga in Marks lilla kapsel efter att han skjutit upp sig från Mars. Hermes och Mark hamnar dock för långt ifrån varandra och det är dessutom för stor skillnad i hastighet mellan de båda föremålen för att man ska kunna fånga in Mark på ett säkert sätt. Hermes behöver sänka sin hastighet och det gör man genom att placera en hemmagjord på bomb i en luftsluss. När den sprängs ska explosionen göra att Hermes saktar ner. Min fråga är: varför behövde Sebastian Stans astronaut ge sig ut på en rymdpromenad utanpå hela skeppet när Kate Maras rollfigur ändå levererade bomben från insidan?! Det fanns ingen poäng med det… förutom att det skulle vara spännande när Stan (av nån anledning utan säkerhetslina!?) tog sig fram längs skeppet plus att Mara fick anledning att kyssa Stan på visiret. Och som grädde på moset dök de upp i slutmontaget med en nyfödd bebis. Haha, njaaee. Spoiler slut.

Just det, det var ju en sak jag skulle återkomma till. Det handlade om hur filmen kändes jordnära men att man tappade bollen. Det gäller förstås Spoiler när Mark ska leka Iron Man och sticker hål på sin rymddräkt för att på så sätt skapa nån sorts jetdrift. När Sandra använder en brandsläckare i Gravity funkade det (för mig). Här kändes det inte lika bra Spoiler slut.

The Martian är en klart godkänt rymdrulle som av några anledningar inte gav mig samma wow-känsla som jag fick av Interstellar och Gravity. Nu kan ju alla filmer inte ge samma wow-känsla. Då vore det ju samma film om och om igen, och det skulle ju vara tråkigt. I The Martian finns sekvenser mot slutet som jag fann ganska onödiga och som sänkte filmen en del. Hej, Mr Montage, jag pratar bl a med dig! Jag är ändå nöjd med mycket i filmen så det blir en stark, stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Fripps filmrevyer skriver om marsipanen (mmmm) idag. Andra som plitat ner sina tankar: Rörliga bilder och tryckta ord, Rymdfilm, Movies – Noir, Flmr och Spel och Film.

PS. Kul att se norske Aksel Hennie aka Max Manus som en av astronauterna. Under filmen försökte placera honom och till slut kände jag igen honom. Ser han förresten inte ut lite som simmaren Lars Frölander? Jo, fasiken. DS

Filmspanar-tema: Det kryper och krälar – Arachnophobia (1990)

Them!Det kryper och krälar hos filmspanarna i den här månadens tema. Det ska bli intressant att se hur de andra spanarna tar sig an det. Det första man kommer att tänka på är ju skräckisar, skräckisar med b-stämpel. Men det går säkert att twista till det hela. En del kanske gör listor, typ ”de tio läbbigaste insektsscenerna”. Jag själv kommer att tänka på en gammal 50-talsklassiker. Nämligen skräckisen Them! som ju handlar om en stad som terroriseras av muterade jättemyror. Det lustiga med den filmen är den svenska titeln. Gissa vad den kallades på svenska? Jo, Spindlarna. En bra titel, men det var bara det att filmen alltså handlade om myror. Men spindlar var det. Kryper eller går spindlar? Jag bestämmer härmed att spindlar kryper, i alla fall om man ser dem på håll. Därmed blev det bestämt att jag skulle kolla in en gammal favoritfilm. Well, favoritfilm är väl kanske att ta i men jag minns att den funkade bra när jag såg den för kanske 15 år sen.

****

Arachnophobia (1990)

GoodmanJeff Daniels (hade lika gärna kunnat vara Steve Martin eller Tom Hanks) spelar familjefadern och läkaren Ross som flyttar från San Francisco till en mindre stad, Canaima, tillsammans med fru (Harley Jane Kozak) och två barn. Här är det tänkt att han ska ta över efter den snart pensionerade läkaren Sam Metcalf. Problem tillstöter dock för Ross när gamle Sam bestämmer sig för att han minsann inte vill pensionera sig trots att han lovat det. Hur ska Ross nu kunna få patienter och därmed försörja sin familj.

Parallellt med detta är en av Canaimas söner, fotografen Jerry (Mark L. Taylor) i Venezuelas djungler tillsammans med entomologen Dr Atherton (blondinen Julian Sands) för plåta under en expedition där man letar efter nya arter. Man hittar nya arter kan man säga, speciellt en ovanligt aggressiv spindel. När Jerry trampar ihjäl ett sånt åttabent kryp så blir en spindelkompis vittne till mordet och bestämmer sig för att ta kål på inte bara Jerry utan alla invånare i Jerrys hemstad Canaimas. Vi snackar alltså om one clever spider.

När jag såg filmen den här gången så kändes det väl kanske att tiden hunnit ifatt den en aning. Men missförstå mig rätt, det är fortfarande underhållande och bitvis är det lite spänning. Grundstoryn med Ross och familj som försöker finna sig till rätta i den lilla staden känns väldigt mycket vanilj. Det handlar om en klassisk kärnfamilj som helt fokuserar på pappan Ross och hans problem med sin manlighet… och sin spindelfobi. Filmens originaltitel är ju arachnophobia som betyder just det.

Jag funderar om inte filmen hämtat en del inspiration från, eller är en sorts tribut till, Hitchcocks Vertigo där ju James Stewart lider av höjdskräck och får svindelproblem (inte spindelproblem). Det finns en scen som måste vara en direkt referens. Ross ska försöka bota sig själv från sin spindelfobi genom att titta på ett spindelnät som finns i en lada. För att se nätet måste han kliva upp på en stege. Han tar ett försiktigt steg i taget precis som Stewart gör i inledningen av Vertigo.

När spindlarna börjar invadera den lilla staden kommer Dr Atherton tillbaka in i handlingen, spindelexpert som han är. Sen tidigare har skadedjursutrotaren Delbert (en ruggigt skön John Goodman) gett sig på spindlarna. Nu bildar de ett ganska roligt team där Delbert kör den mer råa stilen medan Atherton närmar sig spindlarna med ett vetenskapligt intresse. Man kan säga att deras stilar kompletterar varandra. Jag hade gärna sett lite mer samspel och motsättningar mellan dessa båda.

SpindlarHistorien i sig är ju för fantastisk för att ta på allvar, men Arachnophobia är ju främst en komedi. Fast jag måste säga att den där spindeln som tar kål på fotografen nere i Venezuela var en envis och hämndlysten jäkel. En tänkande spindel.

Hur var krypfaktorn nu då? Blev det nåt creepy? Mja, hyfsat. Man har fått till en del bra scener. Speciellt bra är man på att skapa spänning genom att låta en spindel krypa mot t ex någons hand och sen i sista sekunden så lyfter personen på handen och lämnar rummet. Greppet användes en masse. Annars är det inte så creepy. Fokus ligger egentligen mer på Ross och om han ska lyckas som doktor och familjefar. Spielbergskt. Steven är ju även en av filmens exekutiva producenter.

Inget som sker, folk dör till höger och vänster, får några konsekvenser som känns. Allt puttrar på. Men så är det ju en lättsam komedi med lätta och mest mysiga skräckinslag. Det känns som en Steve Martin-komedi, typ Parenthood som kom ’89, fast med spindlar istället för en jobbig chef. Förresten så är det Harley Jane Kozak, som är Ross fru här, som spelar Rick Moranis fru i Parenthood. Jag tyckte väl att jag kände igen henne…

Några fler lösryckta kommentarer…

Under de inledande djungelscenerna tänker jag på filmer som King Kong och Cannibal Holocaust. Människan tror att man kan kontrollera naturen men det går fel, fruktansvärt fel.

Fotografen, vilken tönt. Han var ju fotograf och måste, eller borde, ha varit ute på uppdrag tidigare i jobbiga miljöer. Nu är han som en stor barnunge, totalt bortkommen i djungeln och bara vill hem till teven och titta på football. Märkligt.

Namnet på småstaden Canaima är för övrigt en homage till nationalparken Canaima i just Venezuela. Här hittar vi t ex världens högsta vattenfall, Angel Falls.

Slutligen så säger Delbert (Goodman, som är filmens behållning får man lov att säga) nåt udda vid ett tillfälle: ”They got a saying, I believe it’s in the Benelux contries…”. Här avbryts han och det följs inte upp senare. Vad har de för talesätt i Beneluxländerna?

Kryp och/eller kräla nu över till de andra filmspanarna och kolla vad de skriver om.

Except Fear (länk funkar när Jimmy är klar med inlägget 😉 )
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (podsnack)
Har du inte sett den? (textkrönika)

Looper (2012)

LooperEfter att jag såg Looper så väntade jag ut eftertexterna medan alla andra stressade ut (som vanligt). Efter ett tag märkte jag att även två andra var kvar i salongen. De satt några rader bakom mig och jag hörde hur de diskuterade filmen och hur den hängde ihop. Hängde den överhuvudtaget ihop? När eftertexterna var slut dröjde jag mig kvar i lobbyn och väntade tills de två kom ut och frågade om de kunde svara på några frågor jag hade om filmen. ”Varför återvände Bruce två gånger?”. Vi hade en trevlig diskussion en liten stund, men vi kände att vi saknade sugrören… För mig är nog Looper Rian Johnsons bästa film hittills.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

The Squid and the Whale

The Squid and the WhaleTitel: The Squid and the Whale
Regi: Noah Baumbach
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

The Squid and the Whale såg och skrev jag om sommaren 2006. Jag och min bror gick och såg filmen och vi gillade båda den skarpt. Den kommande julen gav jag dvd-versionen i julklapp till mina föräldrar eftersom jag tyckte det var en så bra film. Så här i efterhand kanske det inte var en klockren present dels med tanke på filmens tema – och dels med tanke på att de inte hade en dvdspelare. 😉

Nu när jag varit ledig har jag faktiskt lyckats komma iväg på bio ett antal gånger (well, två gånger, men ändå). Den här gången var det dags för en liten filmpärla som jag hoppas inte drunknar bland blockbustrarna den här sommaren. Bläckfisken och valen utspelas på 80-talet i New York och handlar om en familjs skilsmässa.

Mamman (Laura Linney) och pappan (Jeff Daniels) kommer inte överens. Pappan är en ganska cynisk självupptaget författare på dekis som inte verkar särskilt omtänksam mot sin fru. Mamman känns mer sympatisk men vänsterprasslar. Nu vet jag inte om mammans otrohet i sig är det egentliga ”felet” utan kanske snarare är ett symptom på det som är fel i deras äktenskap.

Hur som helst, skiljs gör de och barnen, storebror Walt och lillebror Frank, blir inte glada (förståeligt). Ett schema görs upp och pappan, som har flyttat till ett nytt hus, får ha barnen varannan dag och mamman varannan. Nu börjar det förstås snackas skit, pappan om mamman (mest) och mamman om pappan (en del). Barnen väljer sida: Walt som vill vara sin pappas son väljer förstås sin coola och cyniska pappa medan den yngsta sonen Frank nog stannar vid sin mammas sida (han gör dock uppror på sitt egna lite annorlunda sätt).

Som sagt, jag tyckte det här var en liten filmpärla. För min del var det lite förvånande eftersom Wes Anderson var inblandad. Har inte varit stormförtjust i nån av hans filmer som jag tycker har en tendens att vara ytligt sköna, t ex Life Aquatic (min kommentar: och många andra av hans filmer). Nu hade ju bara Anderson producerat och då blev det alltså bättre. Noah Baumbach som skrivit och regisserat har nämligen lyckats skapa en personlig film som är rörande, innehåller en både skön och svart humor, och dessutom med riktigt bra och äkta skådespelarinsatser. Jag skulle kunna slänga in en brasklapp när det gäller Daniels som är bra men som har en ganska tacksam roll då han faktiskt inte utvecklas nåt vidare som karaktär utan är sitt cyniska jag hela filmen och känns därför aningen orealistisk. Men just därför är han rolig.

Humorn är med hela vägen genom filmen och det ger en skön känsla utan att man för den skull tappar bort allvaret och de frågor som tas upp. Viktigaste karaktären känns det som storebror Walt är. Han är på nåt sätt navet och det hela berättas lite utgående från honom. Det hela bygger ju också på Baumbachs egna upplevelser på 80-talet och jag gissar på att det är han som är Walt.

Titeln på filmen syftar på en historia om hur Walt som liten inte vågade titta på bläckfisken och valen på ett museum utan mamman fick berätta om det för honom i efterhand. Just denna kontakt med mamman fanns innan Frank föddes och nu saknar Walt den fast han inte vill erkänna det eftersom han nu ska vara pappans coola son. Riktigt rörande när Walt vågar erkänna det här för sig själv och just därför tyckte jag just slutet var riktigt bra. Min nöjdhetskänsla infann sig i alla fall!

4/5

State of Play

Titel: State of Play
Regi: Kevin Macdonald
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

State of Play är en journalist-thriller med inslag av konspirationsfilm. Russell Crowe gör den sunkiga murveln som, lite mot sin vilja, paras ihop med Rachel McAdams (Dagboken) av chefen spelad av Helen Mirren. Det som ska undersökas är ett dödsfall som har en koppling till en känd ”up and coming” politiker (tyvärr spelad av Ben Affleck). Jag brukar (nästan alltid) gilla konspirationsfilmer och State of Play har hela tiden en nerv. Jag kände mig övervakad medan jag såg filmen, vilket helikoptrar, bilder från övervakningskameror, och musik bidrar till. Visuellt är det väldigt snyggt och sterilt, vilket bidrar till den lite obehagliga stämningen.

He, det finns nåt romantiskt över det här med undersökande journalister. De är envisa, påstridiga, representerar liksom den lilla människan, och tar vid där polisen inte längre bryr sig. Crowe är utmärkt i sin roll som just den journalisten. Sen gillade jag även Robin Penn Wright (som trots ganska lite speltid gör något med sin roll). McAdams kanske är aningen för klämkäck med sina smilgropar men ändå ok. Affleck: nja. Filmen handlar en del om papperstidningen vs Internet och papperstidningens förestående (?) död. Filmens hela känsla påminde en hel del om The Wire. Fotot och sättet att berätta påminde om hela den serien, och i den femte och sista säsongen av The Wire fokuserar man på just tidningsmediet. State of Play är trots en del journalistromantik och klichéer spännande och klart sevärd.

4-/5

PS. Själv gillar jag verkligen att läsa pappers-DN till frukosten, men en sak som kändes aningen fånig i filmen var att Spoiler man höll på med antika ”stoppa pressarna”-fasoner när den stora nyheten skulle publiceras i slutet. Kändes lite fånig då man idag självklart skulle publicera direkt på nätet Spoiler slut men jag antar att det var ett sorts inlägg i debatten.

Good Night, and Good Luck.

Titel: Good Night, and Good Luck.
Regi: George Clooney
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Under 50-talet så fick en senator i USA vid namn Joe McCarthy kommunistjägarfeber. Allt och alla kunde vara misstänkta hot mot landets säkerhet. Den populäre radio- och tv-mannen Ed Murrow och hans kollegor på CBS gör en serie reportage där man ifrågasätter McCarthys metoder och de hamnar då i konflikt med inte bara kommunistjägarsenatorn själv utan också den amerikanska militären och sina egna chefer.

Det är bara att konstatera att George Clooney är en ytterst kompetent regissör. Nu har jag i och för sig bara sett just den här filmen. Får ta och kolla in hans debut, Confessions of a Dangerous Mind, också (den är väl ganska annorlunda känns det som). Good Night, and Good Luck. är hur som helst riktigt välgjord och har en lugn (och på nåt sätt mysig) stämning över sig. Det här är så långt man kan komma ifrån Armageddon eller liknande sörja som Hollywood spyr ur sig (tillsammans med en del bra sörja).

Det visade sig vara en smart film som inte är publikfriande på nåt sätt och den tar ej heller till brösttoner i sin kritik av vissa element i det amerikanska samhället. Kritiken blir inte mindre aktuell idag bara för att filmen utspelar sig på 50-talet. Snarare tvärtom, med tanke på att man borde lära sig av historien. Jag ser filmen som stark och direkt kritik av Bushadminstrationens agerande men ändå smakfullt utförd kritik.

Samtliga skådespelare (inklusive McCarthy själv, haha) håller hög klass. Clooney själv har tagit en tillbakadragen roll och låter David Strathairn briljera som Murrow, som pratar med en kallt intensiv och mässande stämma som man inte kan låta bli att lyssna på. Bra bra. Det finns två sidohistorier i filmen som kanske inte är riktigt lika intressanta som huvudspåret, och kanske sjunker mitt intresse en aning då. Men sevärt är det hela tiden.

Fotot är stilrent svartvitt och cigarettrök blir oftast snyggt på film (det röktes en hel del på 50-talet och därmed i den här filmen). Angående McCarthy så kan man notera att det alltså bara användes autentiska nyhetsklipp på McCarthy när han var med i filmen. Jag läste nånstans att vissa testpubliker tydligen kommenterat just McCarthy och tyckte att skådisen som gestaltade honom spelade över. Hehe, ja, det var tydligen så han var alltså.

4/5