Good Night, and Good Luck.
3 maj, 2012 7 kommentarer
Titel: Good Night, and Good Luck.
Regi: George Clooney
År: 2005
IMDb | Filmtipset
Under 50-talet så fick en senator i USA vid namn Joe McCarthy kommunistjägarfeber. Allt och alla kunde vara misstänkta hot mot landets säkerhet. Den populäre radio- och tv-mannen Ed Murrow och hans kollegor på CBS gör en serie reportage där man ifrågasätter McCarthys metoder och de hamnar då i konflikt med inte bara kommunistjägarsenatorn själv utan också den amerikanska militären och sina egna chefer.
Det är bara att konstatera att George Clooney är en ytterst kompetent regissör. Nu har jag i och för sig bara sett just den här filmen. Får ta och kolla in hans debut, Confessions of a Dangerous Mind, också (den är väl ganska annorlunda känns det som). Good Night, and Good Luck. är hur som helst riktigt välgjord och har en lugn (och på nåt sätt mysig) stämning över sig. Det här är så långt man kan komma ifrån Armageddon eller liknande sörja som Hollywood spyr ur sig (tillsammans med en del bra sörja).
Det visade sig vara en smart film som inte är publikfriande på nåt sätt och den tar ej heller till brösttoner i sin kritik av vissa element i det amerikanska samhället. Kritiken blir inte mindre aktuell idag bara för att filmen utspelar sig på 50-talet. Snarare tvärtom, med tanke på att man borde lära sig av historien. Jag ser filmen som stark och direkt kritik av Bushadminstrationens agerande men ändå smakfullt utförd kritik.
Samtliga skådespelare (inklusive McCarthy själv, haha) håller hög klass. Clooney själv har tagit en tillbakadragen roll och låter David Strathairn briljera som Murrow, som pratar med en kallt intensiv och mässande stämma som man inte kan låta bli att lyssna på. Bra bra. Det finns två sidohistorier i filmen som kanske inte är riktigt lika intressanta som huvudspåret, och kanske sjunker mitt intresse en aning då. Men sevärt är det hela tiden.
Fotot är stilrent svartvitt och cigarettrök blir oftast snyggt på film (det röktes en hel del på 50-talet och därmed i den här filmen). Angående McCarthy så kan man notera att det alltså bara användes autentiska nyhetsklipp på McCarthy när han var med i filmen. Jag läste nånstans att vissa testpubliker tydligen kommenterat just McCarthy och tyckte att skådisen som gestaltade honom spelade över. Hehe, ja, det var tydligen så han var alltså.
4/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Vi kan ta i hand om denna film Jojje!
http://fripp21.blogspot.se/2012/02/good-night-and-good-luck-2005.html
Skak, skak. Såg att jag hade lovat en recension borta hos dig och nu kom den ju till slut. 😉
Jag kan se kompetensen men tyckte tyvärr ändå att den här filmen var ganska trist. Kanske hade jag förväntat mig något annat, jag vet faktiskt inte. Confessions… är ganska så speciell och kräver om inte annat att man inte har några större antipatier inför Sam Rockwell.
Mm, jag är inne lite på Henkes linje, vissa typer av snackfilmer à la Vita Huset stimulerar mitt ”intellekt”.
Sam Rockwell gillar jag så där ska det inte vara nåt problem.
Jag tycker nog som Sofia här snygg film men trist. När den slutade satt jag mest och undrade varför den hyllades så mycket.
Jag ställer mig i led med Henke med öppen hand: http://addepladde.wordpress.com/2011/12/13/good-night-and-good-luck-2005/
Håller med om egentligen allt du skriver. Rolig trivia om McCarthys ”skådespel” också.
Filmitch: Aha, vi börjar delas upp i två läger här. Trist? Nej, intensiv och cigarettrökssnygg tyckte jag.
Pladd: Och Pladd står på rätt sida. Ja visst är det lite kul det där med McCarthy om det nu är sant, vilket jag nog kan tro att det är.