The Squid and the Whale

The Squid and the WhaleTitel: The Squid and the Whale
Regi: Noah Baumbach
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

The Squid and the Whale såg och skrev jag om sommaren 2006. Jag och min bror gick och såg filmen och vi gillade båda den skarpt. Den kommande julen gav jag dvd-versionen i julklapp till mina föräldrar eftersom jag tyckte det var en så bra film. Så här i efterhand kanske det inte var en klockren present dels med tanke på filmens tema – och dels med tanke på att de inte hade en dvdspelare. 😉

Nu när jag varit ledig har jag faktiskt lyckats komma iväg på bio ett antal gånger (well, två gånger, men ändå). Den här gången var det dags för en liten filmpärla som jag hoppas inte drunknar bland blockbustrarna den här sommaren. Bläckfisken och valen utspelas på 80-talet i New York och handlar om en familjs skilsmässa.

Mamman (Laura Linney) och pappan (Jeff Daniels) kommer inte överens. Pappan är en ganska cynisk självupptaget författare på dekis som inte verkar särskilt omtänksam mot sin fru. Mamman känns mer sympatisk men vänsterprasslar. Nu vet jag inte om mammans otrohet i sig är det egentliga ”felet” utan kanske snarare är ett symptom på det som är fel i deras äktenskap.

Hur som helst, skiljs gör de och barnen, storebror Walt och lillebror Frank, blir inte glada (förståeligt). Ett schema görs upp och pappan, som har flyttat till ett nytt hus, får ha barnen varannan dag och mamman varannan. Nu börjar det förstås snackas skit, pappan om mamman (mest) och mamman om pappan (en del). Barnen väljer sida: Walt som vill vara sin pappas son väljer förstås sin coola och cyniska pappa medan den yngsta sonen Frank nog stannar vid sin mammas sida (han gör dock uppror på sitt egna lite annorlunda sätt).

Som sagt, jag tyckte det här var en liten filmpärla. För min del var det lite förvånande eftersom Wes Anderson var inblandad. Har inte varit stormförtjust i nån av hans filmer som jag tycker har en tendens att vara ytligt sköna, t ex Life Aquatic (min kommentar: och många andra av hans filmer). Nu hade ju bara Anderson producerat och då blev det alltså bättre. Noah Baumbach som skrivit och regisserat har nämligen lyckats skapa en personlig film som är rörande, innehåller en både skön och svart humor, och dessutom med riktigt bra och äkta skådespelarinsatser. Jag skulle kunna slänga in en brasklapp när det gäller Daniels som är bra men som har en ganska tacksam roll då han faktiskt inte utvecklas nåt vidare som karaktär utan är sitt cyniska jag hela filmen och känns därför aningen orealistisk. Men just därför är han rolig.

Humorn är med hela vägen genom filmen och det ger en skön känsla utan att man för den skull tappar bort allvaret och de frågor som tas upp. Viktigaste karaktären känns det som storebror Walt är. Han är på nåt sätt navet och det hela berättas lite utgående från honom. Det hela bygger ju också på Baumbachs egna upplevelser på 80-talet och jag gissar på att det är han som är Walt.

Titeln på filmen syftar på en historia om hur Walt som liten inte vågade titta på bläckfisken och valen på ett museum utan mamman fick berätta om det för honom i efterhand. Just denna kontakt med mamman fanns innan Frank föddes och nu saknar Walt den fast han inte vill erkänna det eftersom han nu ska vara pappans coola son. Riktigt rörande när Walt vågar erkänna det här för sig själv och just därför tyckte jag just slutet var riktigt bra. Min nöjdhetskänsla infann sig i alla fall!

4/5

%d bloggare gillar detta: