Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Det är fascinerande hur Tom Cruise hinner göra alla filmer han gör. Det är liksom inte några snabbinspelade indie-rullar han gör.

För nån vecka sen skrev jag om Jack Reacher. Nu handlar det om uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back, även den baserad på en Lee Childs romaner. När jag tittade efter i bokhyllan nyss insåg jag att jag faktiskt både har läst och äger Childs debutroman Dollar på svenska (Killing Floor är originaltiteln).

I uppföljaren, och möjligen även i den första filmen, framställs Reacher som hemlös kringresande do-gooder. Lite som Bruce Banner men utan en grön kompis.

Det är alltid kul när det dyker upp skådisar från Straight Outta Compton. Av nån anledning så känner jag alltid igen Dr Dre, Ice-Cube, MC Ren, Yella och Eazy-E och jublar lite inombords när de är med i andra filmer. Ja, eller skådisarna som spelade dem menar jag förstås. Det är lite samma sak som med The Wire. Den här gången är det MC Ren, dvs Aldis Hodge, som dyker upp som en kapten som samarbetar med Reacher (får man hoppas, det är ju trots allt en konspirationsfilm).

Jag gillar den här uppföljaren bättre än ettan. Den är inte lika fånig när det gäller att framställa Reacher som nån sorts kvinnotjusare. Det är bättre kvinnoroller, bl a Cobie Smulders som en badass-major och Reachers ”dotter” (Danika Yarosh). Det är bättre action med mer spänning.

Jag gillar relationen mellan Reacher och ”dottern”. Det hela utvecklar sig till en film om en familj som bildas utan att personerna är släkt med varandra. Såna familjerelationer, som bygger på lojalitet (som Henke brukar säga), gillar vi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jack Reacher (2012)

Mellan alla Mission: Impossible-filmer gör Tom Cruise andra action/äventyrs-rullar som inte brukar få lika mycket uppmärksamhet. Det är som att alla väntar på nästa M:I-film istället för att känna nån pepp för filmer som Oblivion, The Mummy eller Edge of Tomorrow. Ibland är det kanske lika bra (Hej, The Mummy!), ibland är det lite synd (Hej, Edge of Tomorrow!).

En av dessa mellanfilmer är Jack Reacher, en sorts konspirationsfilm där Cruise spelar en f.d. militärpolis, numera drifter, som dras in i en utredning kring ett antal mord genomförda av en krypskytt.

Inledningen var riktigt lovande, och otäck. En krypskytt väljer ut sina offer under tystnad. Det förekommer ingen dialog alls. Filmen är en stumfilm under de första åtta minuterna. Det var effektivt.

Sen började tyvärr fånigheterna. Reacher framställs som nån form av kvinnotjusare som alla tjejer flirtar med. Hmm, jag fick lite skämskudde-vibbar av Spider-Man 3 här. Kvinnosynen i filmen kändes unken. Det är inget jag brukar notera, eller snarare inget jag brukar låta mig bli distraherad av, i normalfallet. Men här var det tydligen för mycket av den varan.

Hur sköter sig skådisarna? Hmm, ja, Cruise passar inte riktigt i rollen kan jag tycka. Rosamund Pike är brittiska, och funkar verkligen hennes amerikanska engelska? Jag ställer mig lite tveksam till det. Jai Courtney är ok som stel och totalt menlös thug. Werner Herzog är däremot KUNG (precis som han var i The Mandalorian) som filmens skurk.

Filmens action är inte speciellt imponerande och det är ett problem eftersom filmen är en actionfilm. Det förekommer en biljakt som var ospännande eftersom det inte fanns några stakes i den.

Några positiva detaljer är att Reacher är rätt så dålig på att köra bil samt använder buss som sitt främsta färdmedel. Dessutom är det ju en konspirationsfilm och det är ju alltid ett plus. Jack Reacher når (ehe) inga högre höjder men är en helt ok fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: