Equilibrium (2002)

I söndags skrev jag om Christian Bale-rullen American Psycho. Två år efter den så kom science fiction-filmen det handlar om idag, en film som kanske lite red på framgångsvågen efter The Matrix. Min text om Equilibrium (som i Norden fick heta Cubic… but why?) skrevs i augusti 2003.

I ett framtida samhälle efter ett tredje världskrig har alla känslor förbjudits för att förhindra ett fjärde världskrig. Samhället styrs med järnhand av en ledare kallad Fader. Alla känslor (hat och avundsjuka likaväl som kärlek och medkänsla) förtrycks genom att människor tar en daglig dos av en medicin, Prozium. John Preston (Christian Bale) spelar en s.k. Cleric som är en sorts polis som söker upp och oftast förgör såna som bryter mot känsloförbudet, dvs så kallade Sense Offenders. Clerics är utbildade i en sorts pistol-kung fu, kallad Gun Kata, där Preston är den bästa och det tvekar han inte att visa. Preston tvekar inte heller att döda dessa känslobrottslingar t.o.m. om de är kollegor. En dag råkar Preston förstöra sin lilla glasbehållare med sin medicin och av olika anledningar ordnar han aldrig med nån ersättning. Detta får oanade följder.

Jag gillade känslan i den här filmen. Den är cool. Musiken i inledningen och den lilla prologen sätter rätt stämning direkt. Miljön i filmen är skön (kanske inte rätt ord men ändå). Vad jag menar är att det futuristiska samhället, den kala och enkla designen på byggnader, bostäder, kläder och frisyrer (kan ni säga ”bakåtslickat”) känns helt rätt. Gun Kata var en trevlig bekantskap. Lite nyskapande faktiskt tyckte jag. Actionscenerna är mycket bra. Inga datoranimerade Christian Bale här inte.

Bale gestaltar den känslolöse Clericen Preston på ett bra sätt. Likaså när Preston börjar erfara vad det innebär att ha känslor som flödar genom kroppen (som när han lyssnar på Beethoven första gången i sitt liv). Scenerna med Emily Watson tyckte jag var bra avbrott i actionen. Jag tyckte faktiskt hon hade kunnat vara med lite mer, precis som Sean Bean.

Preston, hjälten, är som vanligt helt osårbar. Det spelar ingen roll hur många soldater han har emot sig. Han dödar alla utan att få en skråma (nåja, lite blodig blev han faktiskt). Men, det som är lite kul är att filmen faktiskt försöker förklara denna otroliga överlägsenhet. Just det, Gun Kata innebär även att man kan förutse var ens motståndare kommer att skjuta och på så sätt kan man undvika att bli träffad.

Något jag kanske saknade var en likvärdig (nästan i alla fall) motståndare till Bale i filmen. Jag tyckte att ”skurkarna” inte var tillräckligt coola. Den där ledare (alltså inte Fader utan den andra) var nästan lite töntig tyckte jag. Sedan tyckte jag filmen ibland kändes lite ”liten” på nåt sätt. Hmmm, vad menar jag? Ja, det är mer av en känsla av att det var samma miljöer och personer som återkommer. Det var inte så att jag ledsnade, men ibland kände jag att jag ville ha lite vardag eller nåt avbrott på nåt sätt. (Min kommentar: Idag hade jag nog skrivit att jag velat att världen skulle kännas lite mer inbodd som i t ex Prospect) Men det var ju så det var i det samhället. Känslolöst och kallt. Det är nog den känslan som regissören Kurt Wimmer ville förmedla, hehe. Betyget till Equilibrium blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>Var det så att Prestons barn även de hade slutat ta sin medicin, så långt tillbaka som efter moderns död t.o.m.? De pratade lite kryptiskt inne i badrummet när sonen hade tagit Prestons medicin som var gömd bakom spegeln.</spoiler>

The Way of the Gun (2000)

The Way of the GunJag önskar Glad Påsk med en prebloggrecension som jag skrev i juni 2005. Som jag nämner i slutet av texten så känns The Way of the Gun som en ganska bortglömd film, eller hur? Kopplingen till Påsken? Ja, filmpostern har rätt färg i alla fall…

Efter lite IMDb-efterforskningar visade det sig att detta var debutfilmen för regissören vid namn Christopher McQuarrie. Dessutom är det fortfarande den enda film som han har gjort (fast nu, 2016, har han gjort både Jack Reacher och Mission: Impossible – Rogue Nation). Det visade sig också att McQuarrie är mannen bakom manuset till The Usual Suspects. The Way of the Gun är en ganska våldsam historia om två brottslingar (Benicio Del Toro och Ryan Phillippe) som kidnappar en surrogatmamma (Juliette Lewis) och utpressar paret (där mannen är en höjdare inom den kriminella världen) som ska få det kommande barnet.

Det här var något av en positiv överraskning. Det är alltid kul när man inte vet något om en film och att den sen visar sig vara riktigt bra. Det är en ganska annorlunda historia och dessutom är den ganska annorlunda berättad. Precis som när det gäller The Usual Suspects är det mycket som döljs under ytan här. Som tittare vet vi inte mycket om våra två antihjältar i centrum. Men efter ett tag börjar man förstå att fler inblandade har haft nån sorts historia ihop sen tidigare. Om man är uppmärksam så finns det en hel del detaljer som avslöjar en del saker som egentligen aldrig sägs rätt ut.

Förutom den något mystiska historien som man kan klura på om man gillar sånt så innehåller även filmen ett gäng helt grymma skottlossningsscener (fan, vilket bra ljud det var!) och en väldigt speciell biljakt. Del Toro och Phillipe är ett ganska skönt par i huvudrollerna. Ofta beter de sig på ett sätt som man inte riktigt förstår. Detta gäller även andra karaktärer i filmen. Man (läs: jag) har liksom aldrig full koll på vad det är som egentligen händer. Flera gånger så händer saker i filmen som kändes annorlunda. Jag har svårt att förklara riktigt men det förekommer ett par scener som stack ut och som man inte brukar se i vanliga fall.

Mm, det var en riktigt ambitiös och välgjord film som ändå är gjord med relativt låg budget (tror jag i alla fall). Dessutom finns det mer under ytan än vad man inledningsvis tror. Bitvis var det riktigt svettigt och spännande, främst mot slutet. Framför allt var det, som sagt, riktigt välgjorda ”shootout”-scener. Vanligtvis brukar jag inte gilla såna här scener speciellt mycket. Det brukar kännas enformigt efter ett tag när folk bara skjuter och skjuter på varandra. Men här fanns en helt annan intensitet som det ruggigt bra skottlossningsljudet bidrog till. Sen är filmen cool också – det går inte att komma ifrån. Och det var kul att se James Caan som sliten men godhjärtad (?) ”assistent” till gangsterbossen. Ett minus är att Juliette Lewis känns märklig som vanligt men det störde inte alltför mycket. Jag rekommenderar denna kanske lite bortglömda (?) film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: