The Two Popes (2019)

20 november, 2022 2 kommentarer

”Pax vobiscum”

Fernando Meirelles The Two Popes var en betydligt mer intressant film än jag förväntade mig. Vi får träffa två helt olika personer och personligheter i form av den (i hemlighet) avgående påven Benedict (Anthony Hopkins) och den som Benedict vill ska bli ny påve, Bergoglio från Argentina (Jonathan Pryce).

Båda kyrkomännen vill hoppa av sina kristna banor. Bergoglio för att han skäms över sitt beteende under junta-tiden. Han har tappat tron. Benedict är gammal och förlegad och vet att hans tid är kommen. De båda spenderer ett antal dagar med att samtala med varandra och det är i princip detta filmen går ut på. Och jag gillar den!

Meirelles gillar innovativ klippning. Det hoppas friskt mellan olika sekvenser, dåtid och nutid. I slutändan är ändå samtalen mellan Hopkins och Pryce det som är filmens behållning. Framförallt bjuds vi här på fint skådespeleri.

Jag gillar hur filmen framställer de båda gubbarna som vanliga människor. Måhända är det popewashing men jag köper filmen som helhet och det den försöker säga. De allra flesta är bara människor. Benedict känns som en ensam person som måste vara strikt men som vill ha vänner, fest och som mest av allt gillar att titta på Kommissarie Rex.

En märklig detalj var att det dök upp bisarrt många svenskkopplingar i filmen. En svensk flagga i publiken när den nya påven ska väljas (what?), Zarah Leander, ABBA, och så spelas även sången ”Antiphone Blues” med Arne Domnérus på sax och Gustaf Sjökvist på kyrkoorgel. Obskyrt (vem letade upp den här låten?) men den passade in som en gestaltning av huvudpersonernas olika personligheter. Bergoglio mer jazzig och Benedict mer kyrklig. Eller var det egentligen så, eller bara en följd av deras olika positioner? Nåväl, det är i alla fall ett samtal i bägge fallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

”Antiphone Blues” – Arne Domnérus och Gustaf Sjökvist inspelad i Spånga kyrka 1974

Filed under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Blindness (2008)

11 augusti, 2019 2 kommentarer

I fredags handlade det om Fernando Meirelles lyckade och klart sevärda Guds stad. Varför inte följa upp det med ytterligare en Meirelles-film. Blindness var en film som jag trodde på men det blev platt fall. Min preblogg-text skrevs i oktober 2009.

Fernando Meirelles tidigare filmer Guds stad och The Constant Gardener har jag verkligen gillat. När jag satte mig ner för att se hans senaste rulle så hoppades jag i alla fall på en sevärd film. Blindness utspelar sig i en okänd stad där plötsligt en märklig sjukdom sprider sig; folk blir helt enkelt blinda. Panik sprider sig och de som har smittats sätts i karantän. Vi får följa en grupp personer (de första att bli smittade), däribland en ögonläkare (Mark Ruffalo) och hans fru (Julianne Moore). Frun har i själva verket inte blivit smittat men simulerar för att få följa med sin man in på den anstalt där de blinda spärras in.

Upplägget lät riktigt intressant och i händerna på en skicklig (trodde jag) regissör så borde det inte gå att sabba detta. Men ack så fel jag hade. Det visade sig att filmen var en sorts sf-rulle med konstnärliga ambitioner. Och inget fel med det, men här tröttnade jag efter fem minuter på fotot (liksom mättat med stor kontrast), den jobbiga ljudbilden (kaos) och den vildsinta klippningen. Det där med ”konstnärligt” foto/klippning är intressant. I The Constant Gardener gillade jag det tydligen skarpt men här tyckte jag det sög. Själva historien i filmen känns helt ologisk. Varför placerar man de smittade på en anstalt helt utan kontroll, och varför går man inte på toaletten bara för att man är blind? Nä, men vi är ju blinda nu, då bajsar vi på golvet.

Den där anstalten de placeras på, hela den miljön, jag var less på den nästan direkt. Alla rollfigurer kändes bara för jobbiga. Det var aldrig en lugn stund i filmen. Det fanns ingen som helst spänning. Jag saknade en ramhistoria. Nu skulle allt berättas i det lilla formatet och det kan funka men då måste det bli intensivt och rollfigurer måste byggas upp. Här skulle det bli intensivt bara med hjälp av foto/musik/klippning och det funkade inte. Det blev bara irriterande efter ett tag. Filmen blev bättre när de kom ut från anstalten, då jag fick mer av ”efter katastrofen”-känsla. Men det var för lite, för sent. Många av miljöerna i filmen var snygga, främst stadsmiljöerna, och jag borde gilla apokalyps-temat också men den här rullen var bara jobbig, ointressant, jobbig, ointressant hela tiden. Jag fick Ascension-vibbar och ville bara att Blindness skulle ta slut, eller att jag själv blev blind, möjligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Filmen bygger på en boken Blindheten (som förmodligen är riktigt läsvärd) av portugisen José Saramago.

Filed under Betyg 1, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Guds stad (2002)

9 augusti, 2019 2 kommentarer

Idag skickar jag upp en riktigt gammal text, som skrevs i oktober 2003 (hugaligen!), om Fernando Meirelles och Kátia Lunds moderna brasilianska klassiker (?) Guds stad (eller Cidade de Deus som originaltiteln är). Jag minns att Guds stad var en sån där typiskt hajpad film som man absolut skulle se (och gilla!) om man var filmnörd.

Guds stad är en hyllad brasiliansk film som handlar om ett gäng ungdomar som växer upp i en kåkstad i Rio de Janeiro. Vi får följa dem under 60- och 70-talen. Huvudperson är Raketen som försöker ta sig ifrån våldet och vill bli fotograf. Alla i filmen, och förmodligen i hela Brasilien, har såna där smeknamn precis som brasilianska fotbollsspelare, typ Moroten, Fenan, Lillen, Tången, Kalufsen, Räkan, etc.

Filmen är en intensiv skildring av en miljö där våldet är en del av vardagen. Historien bygger på verkliga händelser om ett gangsterkrig som blossade upp i Rio. Här får vi se vad som ligger bakom. Det är knarklangning, rån, pistoler, korrumperade poliser och mord, men det finns också på nåt sätt en glädje i filmen. Jag tycker kanske inte det är så där väldigt nyskapande egentligen. Jag har för mig att vissa har kommit med såna kommentarer, Orvar bl a? (Min kommentar: Orvar Säfström, som ledde SVT:s Filmkrönikan vid den här tiden.)

Det finns tidshopp, häftiga bildlösningar, snygga intensiva bildsekvenser men det har vi sett förut. T ex greppet att börja med en händelse, en sorts prolog, och liksom frysa mitt i för att hoppa tillbaks och sen berätta hela historien som leder fram till det som hände i början. Eller att visa en händelse utan att visa riktigt allt och sen visa samma händelse igen och då visa vad som verkligen hände. Men att vi kanske sett det förut spelar i grunden ingen roll för det här är välgjort och spännande. En riktig bergochdalbane-tur som man nog bör se fler gånger och då uppskattar man den ännu mer tror jag. Det är nämligen en strid ström ljud och bilder som man nästan får en överdos av. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Constant Gardener

11 september, 2011 10 kommentarer


Titel: The Constant Gardener
Regi: Fernando Meirelles
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Filmitch precis skrivit om och gillat The Constant Gardener så kommer här mitt några år gamla omdöme om samma film. Tydligen hade jag vid den här tiden fått en sorts fixering på filmen Saw eftersom jag får för mig att jämföra dessa två filmer, eller åtminstone klippningen i dem.

Efter den framgångsrika Guds stad ”fick” den brasilianske regissören Fernando Meirelles chansen att göra en tysk- och engelskproducerad film med bl a Ralph Fiennes och Rachel Weisz som skådisar. Filmen bygger på en roman av John le Carré som handlar om trädgårdsintresserade diplomaten Justin Quayle som råkar ut för en tragedi när hans fru dödas i Afrika. Frun, spelad av Weisz, var något av en aktivist (jobbade för nån hjälporganisation verkade det som) och kom, tillsammans med en afrikansk läkare, några skumma läkemedelsföretag på spåren. Spoiler Det handlade om att testa nya, och potentiellt farliga, läkemedel på fattiga afrikaner Spoiler slut.

Det första jag la märke till när jag såg filmen var fotot, klippningen, och i viss mån musiken. Det hela kändes lite konstnärligt fast på ett bra sätt, inte på det där videoinstallations-sättet om ni förstår vad jag menar. Här tyckte jag det hetsiga fotot och den nerviga klippningen bidrog till att skapa en viss (obehaglig) stämning som kändes rätt i filmen. I t ex Saw, där filmmakarna verkade tycka att hetsig klippning har ett egenvärde i sig, var det bara jobbigt.

Det andra som stack ut lite var att själva historien berättades ganska fragmentariskt, men ändå i en viss logisk ordning. Dels får vi följa hur vår godhjärtade och lite tillbakadragna diplomat (spelad Fiennes alltså) träffar yrvädret Tessa (Weisz). De båda blir kära, gifter sig, väntar barn. Dels får vi följa Tessa som tillsammans med den afrikanske läkaren utreder skumraskaffärer både i fattiga afrikanska byar och på nätet. Och slutligen får vi följa Justin efter sin frus död, då han försöker förstå vad som har hänt och vad som ligger bakom. Dessa historier blandas det med lite fram och tillbaka.

Just berättarstilen, klippning och foto gav filmen en känsla som jag uppskattade. Det är en sorglig men vacker film tycker jag. Historien i sig är ganska enkel, inga obligatoriska vändningar och sånt (det slipper man). Det känns mer som om det är fokus på känslorna — vilka Fiennes gestaltar utmärkt. Jag gillade även Danny Huston, från bl a Silver City, i sin slemmiga roll. Även Bill Nighy (också han i en slemmig biroll) var bra. Ja, det var bra skådespelare genomgående.

Jag kan inte låta bli att tänka på filmer som Hotell Rwanda och Darwins mardröm. Det finns en hel del likheter, bl a den ”lev för dagen”-livsglädje som afrikaner (främst barn) visar trots i våra ögon ganska eländiga förhållanden.

4-/5

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: