Marriage Story (2019)

Första filmen ut på Stockholm Filmfestival – och det blev succé direkt!

Innan visningen av Marriage Story kollade jag upp hur lång filmen var. 136 minuter! Ska det verkligen vara nödvändigt? Varför är så många filmer så långa nuförtiden? Eller har de alltid varit det? Jag gillar små pärlor som berättar det som ska berättas på 90 minuter. Tajt liksom. Jag hade på känn att filmen skulle kännas för lång.

Jag hade fel. Jag kom direkt in i filmen och fick den där sköna känslan av att vara i en film som var en skådespelarnas film. En filmfilm. Det är så skönt att då och då se en film helt utan, i alla fall synbara, specialeffekter, greenscreens och cgi-monster. Här handlar det istället om foto, musik, dialog och det är fokus på rollfigurerna och hur de tänker och tycker. C-i-n-e-m-a som Martin Scorsese skulle uttrycka det.

Kylo Ren och Black Widow spelar huvudrollerna som Charlie och Nicole i det här skilsmässodramat. En mer korrekt titel kanske kan vara Divorce Story, men, nej, det låter ju inte riktigt lika trevligt.

Marriage Story är en tydlig homage till Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap. Ja, homage kanske är att ta i men den innehåller i alla fall en tydlig blinkning. Det flimrar förbi en tidningsartikel där Charlie och Nicole berättar om sina liv under rubriken Scenes from a Marriage. Om man har sett Bergmans tv-serie, vilket jag gjorde i somras som en del av mitt Bergman-projekt, så vet man att den inleds med att det görs ett ”hemma hos”-reportage hos Johan och Marianne.

En skillnad jämfört med Scener ur ett äktenskap är att Marriage Story inleds med att paret ska skiljas. Det sker i princip direkt. Jag blev tagen på sängen och undrade vad resten av filmen skulle ta vägen. Att ta del av en skilsmässa kändes kanske inte som världens roligaste torsdagskväll.

Jag hade återigen fel. Visst, Marriage Story är bitvis jobbig och innehåller personer som är självcentrerade och beter sig illa mot varandra trots att de kanske försöker att inte göra det. Och så finns det även en del personer som beter sig illa och faktiskt vill göra det för att tjäna pengar… *host*skilsmässoadvokater*host*. Påminn mig om att inte gifta mig och sen skilja mig i Los Angeles. MEN filmen innehåller även värme, mänsklighet och humor (ibland dråplig, ibland svart) som fick mig att skratta flera gånger.

Förutom Scarlett och Adam hittar vi en del guldkorn bland birollerna. Ta bara Laura Dern som powerhouse bitch i form av just en sån där skilsmässoadvokat som du inte vill ha på andra sidan bordet i konferensrummet på tolfte våningen.

Ray Liotta! Ray Liotta är helt oigenkännlig. Jag tänkte att ”hmmm, det där ser ut som Ray Liotta” men det är ju inte Ray Liotta, eller hur? Jag fick samma känsla som när jag såg Jakob Eklund i En komikers uppväxt. Jo, det var alltså Ray Liotta och han var riktigt bra som motståndare/medspelare till Dern. Gamle Alan Alda är också med på ett hörn som en snällare advokat och bidrar med lite mänsklighet bland all cynism. Det var dock lite sorgligt att se skakningarna som en följd av hans Parkinsons.

Mot slutet av filmen satt jag mest och njöt och fick tårar i ögonen när Driver gjorde en sånginsats samt läste ett brev högt för sin son. Förutom Scener ur ett äktenskap går mina tankar även till filmer som Kramer vs. Kramer och Blue Valentine. För egen del tycker jag dock Marriage Story slår dessa filmer på fingrarna eftersom det här finns insprängt en hel del humor mitt i allt det bittra och bitterljuva. Ja, det slutar givetvis bitterljuvt som det ska.

Jag tycker detta är Noah Baumbachs bästa film tillsammans med The Squid and the Whale av de jag har sett. Jag tror bestämt jag får kolla in flera av hans filmer då missat en hel del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Bridge of Spies (2015)

Rackarns. Jag verkar ha missat att skriva om den här filmen efter att jag såg den på bio förra året. Är det möjligt att rafsa ihop nåt vettigt nu? Ja, jag gör ett försök. Om jag kollar in trailern och läser på lite om filmen så kommer nog en del tillbaka. Jag vet i alla fall vilket betyg jag satte på Bridge of Spies.

Vad vet jag just nu om filmen utan att börja googla? Ja, att det är en spionfilm signerad Steven Spielberg med Tom Hanks i sin gamla vanliga paradroll som en alltigenom god och principfast amerikan som står upp för allas rättigheter. Och så har vi även Mark Rylance som Rudolf Abel, KGB-agenten som blir avslöjad och dömd till ett långt fängelsestraff i USA. Rylance var ju den som snodde guldgubben framför näsan på Sylvester Stallone vid förra årets Oscarsgala.

Ja, det är väl ungefär det. Jo, en sak till, bröderna Coen var med och skrev manus. Fick jag några Coen-vibbar av filmen? Hmm, ja, kanske i vissa avseenden (typ att det är ett välskrivet manus!) men nu är det ju inte Coen som regisserar så alla quirky detaljer är inte lika tydliga som i deras egna filmer.

Jag läser på lite om filmen, kollar in trailern, och ja, det mesta kommer faktiskt tillbaka. Några saker slår mig:

Jag funderar på det här med spioner som utövar ett kallt krig om information. Både Sovjet och USA vet vad som pågår. Spionerna gör sitt jobb på uppdrag av sina respektive länders myndigheter. Det känns lite märkligt att en avslöjad spion ska prövas i en rättegång. Kan man inte skicka hem honom istället och sen som belöning få hem en av sina egna avslöjade spioner? Spionen kan ju ändå inte fortsätta utföra sitt uppdrag. Så det blir mer som ett spel, för det är ju nästan det det handlar om ändå.

Just i Bridge of Spies så är det i och för sig just det som händer! Efter att ett amerikanskt spionplan blir nedskjutet över Sovjet och piloten tillfångatagen och dömd till straffarbete inleder USA och Sovjet till slut förhandlingar om att göra ett utbyte. Den som får i uppdrag att representera den amerikanska sidan är förstås Tom Hanks rollfigur, som alltså spelar en ”simpel” försäkringsadvokat vid namn James B. Donovan. Tidigare i filmen har Donovan varit Rudolf Abels advokat i den rättegång som slutade med att Abel faktiskt inte dömdes till döden utan fick 30 år i fängelse, vilket var tur för den amerikanske piloten.

När sen förhandlingarna inleds i Berlin om det eventuella bytet så kom jag att tänka på hur mycket en persons agerande kan avgöra så mycket. En person, ett möte, kan avgöra allt. Donovan var rätt val som förhandlar då han visar både mod och respekt. Jag gillade även hur utsatt situationen var för Donovan. Han är helt ensam på okänd mark och kan bara lita på sitt eget omdöme, och känslan man får är dessutom att han vilken sekund som helst kan bli gripen och dömd till straffarbete i Sibirien.

Nu när jag tänker tillbaka på filmen och just dessa inledande förhandlingsscener så fanns det faktiskt en del Coen-vibbar här. Det förekom en del absurda ögonblick när Donovan inte vet hur han ska agera eller vem han egentligen pratar med. Här gled faktiskt filmen iväg och blev något av en komedi.

Mark Rylance då, är han värd sin Oscar? Nja, jag vet inte, vilka hade han mot sig förutom Sly? Jo: Christian Bale (The Big Short), Tom Hardy (The Revenant) och Mark Ruffalo (Spotlight). Hmm, jag hade nog lagt min röst på Tom Hardy tror jag.

I vilket fall så sköter sig Rylance bra. Han framställs som en ganska patetisk figur, speciellt i scenen när han blir gripen med rufsigt hår iklädd endast ett par saggiga kalsonger. Ja, inte är han nån superspion direkt.

En sak som fungerade mindre bra var när filmen drog paralleller mellan Donovans tågresor hemma i New York och de han gjorde i Berlin. I USA passerar han lekande barn på en bakgård, i Berlin människor som blir skjutna när de försöker fly till Västberlin. Jag tyckte det blev ett för övertydligt bildspråk.

Bridge of Spies är nästan en filmfilm men inte riktigt fullt ut, så den får en stark trea. Nämnde jag att det är en BOATS också? Om inte, så har jag gjort det nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Aviator

Titel: The Aviator
Regi: Martin Scorsese
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Igår lovade jag en recension The Aviator och med två timmar kvar till midnatt så uppfyller jag mitt löfte. Recensionen skrevs 2006 och återigen var det alltså dags för Leonardo DiCaprio. Hur skulle han sköta sig den här gången var frågan. En liten parentes är att jag verkligen ogillar den svenska titeln på filmen. Det är ett slappt och felaktigt sätt att anpassa titlarna till Sverige.

Martin Scorsese tycks ha hittat en ny favvoskådis i Leonardo DiCaprio. Först spelade han bråkstake i Scorseses Gangs of New York och nu spelar han excentriske miljonären och mångsysslaren Howard Hughes. Filmen fokuserar främst på Hughes stora intresse för flygning och speciellt då han försöker utmana flygjätten Pan Am genom att bli först med kommersiella Atlantflygningar. Vi får även se Hughes i Hollywoods filmvärld där han producerar filmer som Hell’s Angels och Scarface samt umgås med filmstjärnor som Katharine Hepburn (Cate Blanchett). En annan sida av Hughes är hans tvångstankar och fobier som bara blir värre och värre.

Nja, tyvärr tyckte jag inte det här var nåt vidare. Det känns väldigt långt från mästerverk som Raging Bull och Goodfellas (som nog är mina favvofilmer av Scorsese). Allt är väldigt välgjort, det ska sägas. Fotot, skådisar och ljudspåret – inget av det är nåt man kan klaga på. Men det känns på nåt sätt väldigt opersonligt. Det känns i alla fall inte ”Scorsesigt”. Det är för svulstigt, storslaget, och jag saknar en personlig touch. DiCaprio är inte dålig, men filmen känns som den är full med scener som känns konstruerade för att DiCaprio minsann ska få visa vilken bra skådis han är.

Jag grips aldrig av personen Hughes, Ja, han har sina egenheter och fobier men jag tycker aldrig det blir intressant. Bäst i filmen tyckte jag faktiskt Alec Baldwin (som Pan Am-chef) och Alan Alda (som ”Pro-Pan Am-senator”) var. Inte så konstigt kanske eftersom de spelade ”skurkarna” och såna roller brukar man ju oftast gilla. Nja, jag vet inte riktigt: ett rikemansbarn med bakteriefobier som bygger vidare på en förmögenhet han ärvt som sen tar strid med ett annat storföretag när det gäller monopol inom flygtrafiken. Det blir helt enkelt inte tillräckligt angeläget för mig. Betyget blir en svag trea. Anledningen till det knappt godkända betyget är väl ändå att det är en välgjord film. Lite meningslös, men välgjord och möjligen sevärd.

3-/5

2 x Woody Allen

Då kör vi en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och nu förväntade jag mig inte länge stordåd från klarinettisten. Den här gången blir det två 90-talsfilmer och det är väl kanske inte vår glasögonprydda väns bästa tid.

Titel: Manhattan Murder Mystery
Regi: Woody Allen
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Ja, det här var en typisk Woody Allen-film (på gott och ont), speciellt eftersom Allen själv spelar en av huvudrollerna. När Allen är med så blir det en hel del snack från hans sida. Lite för mycket för min smak. Ändå förekommer många sköna oneliners med hans sedvanliga cyniska svart humor med glimten i ögat. Mysteriet i filmen är bara lite småkul. Filmen består mest av gnabbande mellan Allen och Diane Keaton. Kul att de två gör film 20 år efter 70-talet och t ex suveräna Annie Hall. Det som inte riktigt funkar i MMM är väl helheten. Mysteriet får inte tillräckligt med fokus eftersom det är så rackarns flamsigt. Det är ändå ganska roligt när Allen strular till det mesta, och är sitt vanliga jobbiga jag. Jag vet inte, det känns ändå som något av en halvmesyr. Men, som sagt, det är ändå hyfsat roligt. Jag skrattar ett flertal gånger när Allen kommer med sin repliker. Ah, förvirrad recension, det blir en svag trea.

3-/5

Titel: Bullets Over Broadway
Regi: Woody Allen
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Manusförfattaren/regissören David (John Cusack) får sätta upp teaterpjäs men på ett villkor: maffiabossen som finansierar det hela vill att hans flickvän Olive (Jennifer Tilly) ska ha en roll i pjäsen. Repetitionerna börjar och det visar sig inte oväntat att Olive inte är nån strålande skådis. Dessutom har hon hela tiden en livvakt i släptåg som så småningom lägger sig i pjäsens utformning vilket får oväntade resultat. Bullets Over Broadway är en Woody Allen-film utan Allen själv som skådis. Hans roll, skulle man kunna säga som den neurotiske regissören spelas i stället av John Cusack. Det gör han bra, tycker jag. Jag gillade filmen. Skådisarna tar ut svängarna och det uppstår många roliga situationer. Jag tyckte att Dianne Wiest, som spelar en tidigare teaterstjärna som vill göra come-back, var bäst.

3+/5

%d bloggare gillar detta: